Bio: Lee Cronin’s The Mummy

Foton copyright (c) Warner Bros.

1999 skrev jag en artikel om mumiefilmer i tidskriften Total Film; den svenska, inte den engelska. Jag minns att jag döpte artikeln till ”Mummy Dearest”, men jag har inte läst den sedan den trycktes och jag minns inte vad jag skrev. Antagligen inledde jag med att skriva att mumien är det av de klassiska filmmonstren jag tycker minst om.

Eftersom det inte visades skräckfilm på TV när jag var barn på 70-talet, med undantag för Skräcksommaren 1972, då jag var för liten, och eftersom hyrvideo inte existerade, dröjde det tills sommaren 1982 innan jag fick se Karl Freunds film MUMIEN VAKNAR (THE MUMMY) från 1932 för första gången. Jag var dock bekant med företeelsen mumie som monster – mumier hade jag sett i Scooby Doo på TV och läst om i serietidningar.

Jag blev allt lite besviken när jag såg MUMIEN VAKNAR, med Boris Karloff som den vaknande mumien. Det är ju bara i ett fåtal scener han är inlindad i bandage, i större delen av filmen är han bara en rynkig gubbe iförd fez. Idag tycker jag att filmen är rätt bra, eller åtminstone hyfsad, men 1982 tyckte jag att den var ganska trist. Och mumier är ganska trista monster – de hasar sig fram över golvet och deras offer i nyondulerat hår måste stå helt stilla, så att de kan bli strypta.

Annat var det i Hammer Films MUMIENS HÄMND (THE MUMMY) från 1959. I den spelade Christopher Lee en mumie som sprang efter sina offer och slog in dörrar och hade sig. Han hade sig så pass att Statens Biografbyrå gjorde fem censurklipp för att den svenska biopubliken inte skulle förråas och bli skadligt upphetsad.

1981 kom den första splatterfilmen om mumier, den amerikansk-egyptiska DAWN OF THE MUMMY. Jag såg faktiskt om den igår. Jag mindes den som rätt kul. Det var den inte, eller så var jag för nykter, men handlingen är exemplarisk: fotomodeller från New York åker till Egypten, där de attackeras av zombieliknande, köttätande mumier. Regi och skådespeleri lämnar en hel del att önska, och det var mindre gore och splatter än jag mindes.

1999 kom braksuccén MUMIEN (THE MUMMY) med Brendan Fraser. Den byggde löst på Karloff-filmen, väldigt löst, som bekant gjorde de ett Indiana Jones-liknande matiné-äventyr av det hela. Filmen fick två uppföljare – och en senkommen del fyra ska ha premiär 2028.

2017 kom THE MUMMY med Tom Cruise, en film som jag av någon anledning inte recenserat här på TOPPRAFFEL! – men jag har sett den. Filmen floppade rejält och grusade Universals planer på monsterfilmserien Dark Universe. THE MUMMY var något slags Mission: Impossible-variant av det hela, tror jag, men jag minns verkligen ingenting av filmen. Den var bara dålig.

2026 års THE MUMMY har fått regissörens namn tillagt i titeln: LEE CRONIN’S THE MUMMY. Sannolikt för att denna James Wan-produktion från Blumhouse inte ska förväxlas med Brendan Fraser-äventyren, som alltså inte är avslutade, för Lee Cronin är ju inte ett välkänt namn. Denne unge irländare har inte gjort speciellt mycket, men jag gillade hans EVIL DEAD RISE från 2023.

Nu finns det säkert en massa B-filmer om mumier gjorda de senaste 40 åren som jag inte sett, eller ens känner till, men det är sannolikt att LEE CRONIN’S THE MUMMY är den första splatterfilmen om mumier sedan DAWN OF THE MUMMY. Fast det dröjer innan det blir en blodsölig splatterfest.

Till en början är det här nämligen EXORCISTEN.

Nej, jag skojar inte. Två tredjedelar av LEE CRONIN’S THE MUMMY, som Cronin själv skrivit manus till, är EXORCISTEN – innan vi får den sista tredjedelen, som är EVIL DEAD.

Filmen handlar om den hårt prövade familjen Cannon. Jack Reynor spelar journalisten Charlie, placerad i Egypten, medan Laia Costa gör hans fru Larissa. De har tre barn, Sebastián (Shylo Molina), Maud (Billie Roy) och Katie (Natalie Grace). Till en början spelas barnen av andra, yngre skådespelare (okej, inte minstingen Maud, hon var inte född); Emily Mitchell spelar den lilla Katie, som har en hemlig kompis hon inte berättat för någon om. Den hemliga kompisen är en illasinnad kvinna (Hayat Kamille) vi sett utföra mystiska ritualer vid en mumie, vilket ledde till att hannes man dog på ett utstuderat och blodigt sätt. ”Vill du se ett trolleritrick?” frågar kvinnan, varpå hon rövar bort lilla Katie.

Åtta år senare hittas plötsligt Katie, inlindad i geggiga bandage. Hon är dock inte sig själv – hon är mer eller mindre Regan MacNeil i EXORCISTEN. Hon blir allt fulare, hon pratar med monsterröst, hon leviterar, och hennes tånaglar är inte av denna världen. Folk dör. May Calamawy spelar en tuff polis.

… Och efter att ha varit EXORCISTEN i drygt en och en halv timme eller mer, blir det här plötsligt en riktigt rejält grisig splatterfilm modell EVIL DEAD; den nya versionen.

Jag blev lite ställd när jag såg LEE CRONIN’S THE MUMMY. Vad är det här? Var fan är mumien? Har de gjort en mumiefilm utan mumier?

Nej, mycket mumier är det inte i den här väldigt mörka filmen – bokstavligt talat mörka, alltså, det är ibland svårt att se vad som händer. Det är nästan så att Cronin hade kunnat skippa mumievinkeln helt och istället låtit det handla om en demon.

Två timmar och tretton minuter varar det här, och det är långt och segt. Filmens första hälft är märkligt tråkig. Jag satt och tänkte att den här filmen kommer jag att ge en svag tvåa i betyg – högst. Det kändes bara ointressant och ospännande. Jag hade svårt att bry mig om rollfigurerna.

När filmen sedan blir en slaskig våldsorgie tar den sig. Jag bryr mig fortfarande inte om rollfigurerna och handlingen, med som extrem och spektakulär våldsunderhållning blir det rätt kul. Det hela avslutas med en elak twist.

Lee Cronin har inte gjort en film för dem som gillar rafflande mumieäventyr, eller för dem som vill känna kalla kårar och rysa. Cronin har gjort en film som i första hand riktar sig till gorehounds.

Filmen är dock åt helvete för lång och stora delar är tråkiga. Jag tvekar vad gäller betyget. Ska jag sätta en tvåa? Eller en trea? Äh, jag sätter en svag trea. Det är möjligt att jag ångrar mig när jag ser om filmen. Om jag nu ser om den någon gång i framtiden. Ta fram tipp-ex och ändra i betyget om du inte håller med.