Bio: Dangerous Animals

Foton copyright (c) SF Studios

Jag hade aldrig hört talas om DANGEROUS ANIMALS innan jag såg den, och jag måste tillstå att det här blev en positiv överraskning. Jag hade inga förväntningar alls på den här filmen.

Det här är en australisk skräckfilm i regi av Sean Byrne, som inte gjort någon film på tio år.

Jai Courtney spelar den ruffige karlakarlen Bruce Tucker, som arrangerar hajsafaris; modiga dykare och turister får följa med honom ut på havet i hans rostiga skorv, sedan sänks de ner under vattnet i en bur, så att de kan studera hajar på nära håll. Det är bara det att Tucker är mer än en kunnig hajentusiast.

… Han är även seriemördare och snuff-filmare. Hans mordvapen är unikt: hajar. Tucker kidnappar unga kvinnor som han håller inlåsta på skorven. Han drogar dem, sänker ner dem till hajarna i havet, och filmar deras dödskamp med en VHS-kamera. Han var hållit på ett bra tag, han har en stor samling videokassetter.

Hassie Harrison spelar amerikanskan Zephyr, som lämnat sitt struliga liv i USA för att istället driva omkring i Australien och surfa. Hon träffar den snälle fastighetsmäklaren Moses (Josh Heuston), de spenderar en natt tillsammans och blir förälskade i varandra, men Zephyr blir rädd för sina känslor och smiter innan solen gått upp. Hon kör iväg till stranden för att surfa – och blir genast kidnappad av Tucker. Polisen vill inte hjälpa Moses att hitta Zephyr, som han bara känt några timmar, så Moses börjar själv att luska i försvinnandet.

DANGEROUS ANIMALS är en film som får mig att associera till WOLF CREEK, en synnerligen brutal och sadistisk australisk skräckfilm från 2005. Sean Byrne har gjort en jävligt intensiv film, bitvis är den spännande på riktigt och inte bara kul, som de flesta andra slashers oftast är. Tucker är en riktigt rå sälle och Jai Courtney, en skådespelare jag tidigare tyckt är rätt blek, gör rollen med stor inlevelse.

Zaphyr är handlingskraftig, hon är inget våp, utan kämpar frenetiskt för att kunna fly. Som genren hör till klantar hon sig förstås emellanåt, ni vet, istället för att fortsätta slå med tillhyggen för att försäkra sig om att busemannen är död, börjar hon genast springa. Allt för att filmen inte plötsligt ska ta slut.

Man får många hajar för pengarna. Filmfotot är riktigt bra. Filmen är våldsam, blodig, svettig, och den innehåller repliken ”Ooby dooby, motherfucker !”.

Det mest orealistiska i filmen är väl att både Zaphyr och Moses gillar Creedence Clearwater Revival.