Netflix: Flykten från kycklingfabriken

Foton copyright (c) Netflix

FLYKTEN FRÅN HÖNSGÅRDEN hade premiär år 2000. Jag såg den då och har inte sett om den sedan dess, och jag minns faktiskt ingenting mer än att det var något slags parodi på filmer som DEN STORA FLYKTEN och att jag tyckte att den var rolig. Jag tror att jag tyckte den var rolig. För regin stod Peter Lord och Nick Park.

23 år senare har en minst sagt oväntad uppföljare premiär direkt på Netflix. Har folk verkligen efterfrågat en uppföljare? Varför har den här filmen gjorts?

Efter att ha sett filmen undrar jag fortfarande varför den har gjorts. Den här produktionen är så pass meningslös att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om den.

Den här gången är det Sam Fell som står för regin. Han har tidigare gjort BORTSPOLAD och SAGAN OM DESPEREAUX, den sistnämnda tyckte jag tydligen var hemsk. PARANORMAN från 2012 tyckte jag däremot var utmärkt.

Efter att ha rymt från hönsgården i den första filmen, bor alla höns – och några andra djur – på en idyllisk ö där de lever ett idylliskt liv i trygghet. Ginger och Rocky får en dotter de döper till Molly. Tiden går och Molly blir något slags tonåring – jag vet inte riktigt hur det funkar med höns. Hur lång tid måste gå för att kycklingar ska växa till sig?

Fara hotar. Skogsskövlande människor närmar sig ön. Ännu farligare blir det när Molly ensam lämnar ön för att gå på upptäcktsfärd. Hon håller på att bli överkörd av en bil, men räddas av den knasiga hönan Frizzle.

De hör talas om något som heter Fun-Land Farms, där höns och kycklingar verkar ha kul dagarna i ända. De tänker ta sig dit – vilket de lyckas med, eftersom de fångas av en kycklingtransport.

Fun-Land Farms är som ett stort, färgglatt tivoli för kycklingar. De har kul – utan att veta att de ska dödas, styckas och bli chicken nuggets. Det är alltså en kycklingfabrik – och direktör är den onda hönsgårdstanten från den första filmen.

Ginger, Rocky och deras vänner letar efter Molly. När de inser var hon finns ska de förstås försöka frita henne. De drar igång en avancerad plan som är kraftigt inspirerad av MISSION: IMPOSSIBLE.

FLYKTEN FRÅN KYCKLINGFABRIKEN lämnade mig totalt likgiltig. Jag tycker inte att den är speciellt rolig. Den är lite småtråkig och det känns som om det är något som fattas. Charm? Själ? Peter Lords och Nick Parks filmer och TV-program hade alltid något extra, något alldeles eget, en viss ton, kanske en väldigt brittisk ton. Sam Fells nya film känns mest som en produkt. En film gjord utan större inspiration. Ett par detaljer är småkul, men det är allt. Jag skrattade lite åt en skrattande snigel. Slutscenen bereder väg för en tredje film.

I den första filmen stod Julia Sawalha och Mel Gibson för Gingers och Rockys röster. I uppföljaren är de ersatta av Thandiwe Newton och Zachary Levi. Sawalhas röst ansågs ha förändrats för mycket under dessa 23 år, Gibson fick inte vara med eftersom han är knäpp.

Precis som tidigare är det här en leranimation, det är dockor som filmats med stop motion-teknik. Men om jag inte vetat om det, hade jag trott att filmen är datoranimerad. Allting är rent och jämnt, som om det ritats med hjälp av datorer.