Bio: Captain Fantastic – En annorlunda pappa

Foton copyright (c) Scanbox

För att intet ont anande biobesökare inte ska tro att CAPTAIN FANTASTIC, med manus och regi av skådespelaren Matt Ross, är en superhjältefilm, har filmen i Sverige försetts med undertiteln EN ANNORLUNDA PAPPA. Om den kommit får några decennier sedan, hade den fått heta EN TARZAN TILL FARSA, eller EN HIPPIE FÅR PIPPI.

En utmärkt Viggo Mortensen, iförd stort skägg, spelar Ben; den annorlunda pappan. Han bor med sina sex barn i åldrarna åtta till, ungefär, tjugo (George MacKay, som spelar äldste sonen Bo, är 24, men ska föreställa yngre), i en stuga långt inne i skogen. Där lever de avskilda från omvärlden, och Ben fostrar dem till att bli filosofer och fysiskt starka vildmarksexperter. Ungarna kan både diskutera Trotskij och döda hjortar med kniv. Någon riktig skola har de aldrig gått i, det är Ben som undervisar; som lärare är han uppenbarligen sträng, och ungarna är extremt intellektuella – och överintelligenta.

Bens fru; barnens mor, är psykiskt sjuk och har hamnat på sjukhus, och en dag får familjen beskedet att modern begått självmord. Vi får veta att hon tidigare var advokat, men valde vildmarkslivet, eftersom hon ansåg att det var rätt uppväxtmiljö för barnen.

Moderns föräldrar; Jack och Abigail, spelade av Frank Langella och Ann Dowd, är stenrika och bor i en enorm villa. Jack har aldrig accepterat Ben och hans idéer, och han skyller dotterns död på Ben och vildmarkslivet. Om Ben vågar visa sig på begravningen, kommer Jack att se till att han arresteras.

Eftersom det i testamentet uttryckligen står att Bens fru, som var buddhist, vill kremeras och att askan ska spolas ner i en toalettstol, trotsar Ben och ungarna Jacks vilja; de äntrar sin gamla buss och kör in till stan för att hejda den kristna begravningen och genomföra hustruns sista vilja. Resan innebär självklart flera, ofta komiska, konfrontationer med verkligheten.

CAPTAIN FANTASTIC är ett i grunden allvarligt drama, men bitvis lättsamt och riktigt roligt. Ibland är det aningen långdraget, och här finns vissa lite irriterande inslag, som när Ben och hans familj, som i mångt och mycket är en hippiefamilj, drar fram instrument och spelar, sjunger och dansar i naturen. Jag har svårt för sådant både på film och i verkligheten.

Äldste sonen Bo har kommit till insikt och hävdar att han och syskonen är freaks; missfoster. Allt de vet och kan, är vad de läst i böcker. De vet inte hur riktiga människor fungerar, hur man umgås, de mest elementära sociala grejor. Något som blir uppenbart när de träffar Bens brorsöner, och när Bo råkar bli förtjust i en jämngammal tjej.

Jag kommer att tänka på ett par pojkar, i synnerhet en, jag ibland träffade när jag var barn. Förvisso var hans familj allt annat än ett hippiekollektiv, tvärtom, men han var hårt hållen. Han fick inte läsa serietidningar, han fick inte lyssna på vilken musik som helst, han fick knappt titta på TV och absolut inte på någonting som var spännande. Jag upplevde honom som konstig och det var svårt att hitta på något med honom. Jag minns inte riktigt vad han tyckte om att göra, det här var för fyrtio år sedan, men jag minns att han tyckte att mina serietidningar var extremt spännande och han tittade storögt på alla mina KISS-posters på väggarna. En gång skulle han sova över hos oss. När det var BARETTA på TV fick han inte titta. Jag satt ensam i TV-rummet, medan han tvingats i säng av sin mor. Det gick inte att umgås normalt med honom och hans mor.

I CAPTAIN FANTASTIC hävdar morfar Jack att det Ben sysslar med är barnmisshandel. Vilket det på sätt och vis är. Men samtidigt behöver ju det ena inte utesluta det andra. Det går utmärkt att både läsa ”Kapitalet” och Fantomen, att både jaga, klättra i berg, och spela datorspel och kolla på TV-serier. Något en del verkar tro är omöjligt.

Jag tycker att det här är en rätt bra film, den är trevlig och tänkvärd, och jag antar att många lär tycka som jag. Men jag lär inte se om filmen i första taget.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/8)