Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
”Why does Michael Bay keep on making movies?” sjöng Trey Parker.
Ja, varför.
Efter att de senaste åren främst ägnat sig åt att göra Transformersfilmer, är Bay nu tillbaka med en krigsfilm som bygger på sanna händelser. John Krasinski spelar Jack Silva, som anländer till Benghazi i Libyen. Året är 2012, Gaddafi har mördats, landet löses upp, alla ambassader utom den amerikanska har stängt. Silva ingår i något slags säkerhetsteam kopplat till CIA, eller hur det nu var. Det lilla teamet häckar på USA:s ambassad, som mest ser ut som lyxig semesteranläggning för det vackra folket. Silva och hans snubbar är inte vackra, de har alla skägg och ser därmed likadana ut. En av dem gillar att olla saker.
Onda libyer anfaller ambassaden, dödar ambassadören, och de hårda killarna måste slåss för att överleva.
Det är allt. Den här filmjäveln varar två timmar och 24 minuter, och majoriteten av speltiden består av fullt krig. Vilt skjutade. Filmat med skakig handkamera.
Det är plågsamt. Det är fullkomligt olidligt att sitta igenom det här. Om man nu inte råkar vara reaktionär republikan och sjutton år.
Mot slutet, när det är dags att vara lite filosofisk, sitter den förtvivlade Silva och undrar vad han gör där. Han slåss i ett krig han inte vet något om, i ett land han inte vet något om. Han längtar hem till sin gravida fru och sina A-barn. Själv satt jag och undrade varför jag ska titta på en film om några trista soldater jag inte bryr mig om, som slåss i ett krig de inte vet något om, i ett land de inte vet något om.
I början får vi ibland korta tillbakablickar på Silvas idylliska familjeliv. Dessa ackompanjeras av sentimentalt pianoklink. Men för det mesta är det krig. Totalt oengagerande action. Det är extremt tjatigt, med nästan likadana stridsscener staplade på varandra. Jag tittade ideligen på klockan.
Amerikanerna tenderar superhjältar, de säger att de ska ”kick some ass” när de anfalls, och när amerikaner dör; ett fåtal stryker med, gör de det i slowmotion. Trots det vet jag inte riktigt vilka de är, eftersom de ser likadana ut och saknar annan personlighet än att de är hårda och svär mycket. Förtvivlade kvinnor och barn knäböjer vid oräkneliga mängder av döda libyer.
Eftersom detta är en film av Michael Bay, får vi i slutbilden se en nedskjuten amerikansk flagga guppa i ett vattendrag.
13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI är inspelad på Malta och kostade ”bara” 50 miljoner dollar. 2014 års TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION gick lös på 210 miljoner. Fast han har en lite märklig uppfattning om lågbudget, det gode Bay. När han producerade nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN, som kostade tio miljoner dollar, sa Bay att han ville visa att en film inte behöver kosta hundra miljoner att göra – han kallade inspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN för ”guerilla film making”. Tio miljoner dollar är förstås vad tre-fyra normalbudgeterade svenska långfilmer kostar att göra – tillsammans. Eller 5-10 direkt-på-DVD-actionfilmer.
Om man inte är extremt intresserad av krig, Libyensituationen, mer krig, och om man inte ställer sig i givakt om man hör ”The Star-Spangled Banner”, kan jag inte komma på någon orsak alls att se denna skittråkiga, irriterande film. Det är möjligt att Bay vill säga något, men exakt vad försvinner i allt bröligt skjutande.
Filmen tillägnas minnet av två män som dog under attacken. Stackare. De hade nog hellre velat nämnas i någon bättre film.
Som TRANSFORMERS.
(Biopremiär 17/2)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js
TOPPRAFFEL! 