Bio: Källaren

Foton copyright (c) TriArt Film
Österrikaren Ulrich Seidl fick strålande kritik för sin PARADIS-trilogi – filmer jag tyckte var intressanta, men inget som tilltalar min smak. Nu är han tillbaka med en dokumentär – han började som dokumentärfilmare en gång i tiden, den här Seidl. Fast om jag inte visste att det var en dokumentär, hade jag trott att det var en spelfilm av det mer experimentella och bisarra slaget.
KÄLLAREN handlar om österrikares källarvanor, och det är en film som ställer fler frågor än den besvarar. Endast ett fåtal av de medverkande berättar om sig själva, och även då lämnar de en hel del därhän. Enligt Seidl är många österrikares vardagsrum bara något man visar upp för sina gäster – de lever sina egentliga liv i källaren. Detta läser jag på pressidan, det framgår nämligen inte i filmen. Jag hoppas dock att de personer som medverkar i filmen inte är representativa för Österrike –  de flesta verkar heta Fritzl i efternamn.
Seidl har gjort sin film Roy Andersson-style: statisk kamera, långa tagningar. KÄLLAREN är en serie pannåer i vilka mer eller mindre bisarra människor gör bisarra saker. Vi träffar en kvinna som i olika källarförråd förvarar realistiska bebisdockor i kartonger. Hon tar upp dem och pratar och gullar med dem. Varför? Ingen aning. Hon intervjuas inte. Dockorna ser väldigt otäcka ut, som barnlik, och det blir förstås värre i ett stökigt källarförråd. En man, den som verkar mest normal, är pistolskytteinstruktör och sjunger opera på skjutbanan, som är belägen i en källare.

En riktigt konstig gubbe är Josef Ochs, den ende som berättar vad han heter. Han sitter i källaren och spelar bastuba framför ett porträtt på Hitler. När han sedan visar runt i källaren visar det sig att han har ett helt nazimuseum där nere! Han spelar i en blåsorkester och när de övriga medlemmarna kommer på besök, sitter de i nazirummet och krökar. Ochs berättar att de brukar åka på utfärd till Hitlers bunker i Tyskland, och där brukar Ochs arresteras. Det framgår inte varför.
En jägare har fyllt sin källare med jakttroféer och berättar om hur han en gång gjorde wienerschnitzel på vårtsvinskött. Ett par berättar om de dyra möblerna i gillestugan.
Det de flesta kommer att minnas av filmen är de förvånansvärt grafiska inslagen med sex och s/m. Allt som inte visades i FIFTY SHADES OF GREY får vi se här. En smällfet och hårig väktare hålls som sexslav av sin fru i hemmet. Han går omkring naken och städar. Han slickar toalettstolen ren. Hon hänger vikter i pungen på honom och i källaren har hon tortyrredskap, bland annat en säng där hon kan hissa upp gubben i pungen, vilket vi får se. Hon visar upp sin buttplugsamling.

En naken och fastbunden kvinna berättar att hon älskar att bli slagen, piskad och stucken med nålar, men även att hon misshandlades grovt av sin förste make, vilket ledde till att hon högg ihjäl honom med en kniv. En liten gubbe iförd lederhosen smiskar henne. En annan gubbe köper prostituerade som han har sex med – eller låser in i burar.
Flera avsnitt förklaras inte alls. Ett äldre par poserar i en kitschig bar de ha byggt. Några ungdomar sitter och röker. Tanter står i ett tvättrum.
Alla hem vi får se är antingen fruktansvärt fula – eller oerhört kitschiga. KÄLLAREN är ibland rolig, ofta obehaglig, för det mesta fascinerande. Dock är filmen för lång, även om den bara varar 85 minuter. Det hade varit trevligt att få veta mer om de här personerna. Vem är den där Josef Ochs? Borde inte han sitta på ett hem?
Jag hoppas att jag slipper träffa de medverkande i verkligheten.
Fotnot: Efter att jag skrivit och publicerat den här recensionen googlade jag Ochs och hittade österrikiska nyhetsartiklar om honom och hans källare. Inslagen med honom spelades in 2009 och två av männen som besöker Ochs och dricker sprit var kommunpolitiker. När filmen kom fick de sparken.

(Biopremiär 24/4)