Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är inte längesedan BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN; en Disneyproduktion, gick upp på bio – och redan nu får vi se Askungen igen i INTO THE WOODS, även det en Disneyproduktion som får märkligt sen svensk premiär; filmen gick upp i USA på juldagen. Fast i den här filmen får vi träffa fler sagofigurer än Askungen, även Rödluvan, Rapunzel och Jack med bönstjälken figurerar i filmen.
Rob Marshalls INTO THE WOODS bygger på en Broadwaymusikal med samma namn av Stephen Sondheim och James Lapine, och då vet vi vad vi kan förvänta oss: 125 svåruthärdliga minuter – om man nu inte gillar musikaler.
Meryl Streep spelar en namnlös häxa som behöver fyra föremål från olika sagor för att kunna bryta den förbannelse som drabbat henne. En kappa röd som blod, en ko vit som snö, en gyllene sko, och hår gult som majs, eller vad det nu var. Emily Blunt och James Corden gör ett bagarpar som inte kan få barn – men om de hjälper häxan att hitta prylarna lovar häxan att paret får barn. De beger sig in i skogen.
In i skogen beger sig även Jack (Daniel Huttlestone), som ska sälja sin vita ko, Rödluvan (Lilla Crawford), som är på väg till sin mormor, Askungen (Anna Kendrick), som suktar efter balen på slottet, och i ett torn sitter Rapunzel (Mackenzie Mauzy). Bagarparet försöker lura till sig prylarna, det går väl sådär till en början, alla sagorna blandas ihop, och när jag tror att filmen är slut efter drygt halva filmen, tror jag fel, för den går in på ett nytt spår och fortsätter.
Att kalla INTO THE WOODS för musikal är nästan fel – filmen innehåller nästan ingen talad dialog alls, det handlar om några repliker här och var. Det sjungs i princip hela tiden, vilket gör det till opera. Och – det handlar om icke-sånger. Låtarna har inte mycket till melodier och jag kan inte skilja dem åt. Allting låter som libretton – och det går lite hur som helst. Ungefär som när jag fånar mig och leker musikal. Ungefär som LES MISÉRABLES – fast den hade väl en eller två melodier som gick att urskilja.
Om man nu gillar sådant här: fine. Kört hårt. För min egen del var filmen en enda lång plåga. Men jag kan förstås inte slakta filmen bara för att jag tycker illa om moderna musikaler. Det är om inget annat en väldigt snygg film; trollskogen är uppbyggd i studio, så det är stämningsfullt värre och tankarna går till Neil Jordans THE COMPANY OF WOLVES (en på alla sätt mycket bättre film). I min recension av BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN skrev jag att den vore intressantare om de elaka styvsystrarna skar av sig hälarna för att få skon att passa – som i originalsagan. Minsann om vi inte får se det här! Rent allmänt är detta en överraskande mörk och dyster film. Av någon anledning är alltså Askungens skor av guld. Anna Kendrick är en bättre Askungen än Lily James i den andra filmen, Christine Baranski är en elaka styvmodern, och Lucy Punch är en av de exceptionellt elaka styvsystrarna.
Chris Pine är väldigt dashing som Askungens prins, Billy Magnussen spelar en annan prins, och i en märklig scen brister dessa två ut i en duett, där de blottar bringorna – och jag undrar om det är parodi eller på riktigt. Tracey Ullman gör Jacks mor, och plötsligt dyker Johnny Depp upp som vargen och ger sig på Rödluvan i en bisarr scen. Han ser ut som en hallick med pälsfetisch, och lockar den lilla tösen med godis.
Det här låter kanske kul när jag rabblar upp det så här, men som sagt: jag tycker att det är oerhört påfrestande. Hade filmen enbart handlat om Askungen hade jag nog tyckt lite bättre om den.
(Biopremiär 1/4)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 