Bio: Anna Karenina

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det måste ha varit TV-serien med Nicola Pagett från 1977 eller möjligtvis serien med Lea Massari från 1974 jag såg på TV som liten gosse i manchesterbyxor. Eller, ja, jag ska väl inte påstå att jag såg hela serien. det vore väl ytterst märkligt om en liten påg som bara gillade Westerns och superhjältar satt och tittade på en romatiskt drama baserat på en klassisk rysk roman. Men jag såg i alla fall det sista avsnittet. Åtminstone slutet. Sedan dess har jag vetat hur ”Anna Karenina” slutar. Nej, självklart har jag inte läst Leo Tolstojs bok, och nej, jag har inte sett någon av de otaliga filmatiseringarna, inte ens den med Greta Garbo från 1935.

Nå, nu har jag sett den nya, Oscarsnominerade versionen. För regin står Joe Wright som gjorde den rätt vissna STOLTHET OCH FÖRDOM med Keira Knightley, den ganska utmärkta FÖRSONING, den mindre utmärkta SOLISTEN, och den hyfsat coola HANNA. Återigen ser vi Keira Knightley i huvudrollen.

De Oscars ANNA KARENINA är nominerad till är för Bästa filmfoto, Kostym, Originalmusik och Produktionsdesign. Filmen kan mycket väl vinna något eller några av de här priserna. Filmfotot är onekligen enastående. Kostymerna fantastiska. Dekoren pampig och ofta innovativ. Musiken minns jag dock inte så mycket av.

Men i övrigt är det här ett … fläskigt sömnpiller. Jag nickade till flera gånger och kunde omöjligt engagera mig i handlingen. Jag brydde mig inte det minsta.

Anslaget är teatralt – på flera sätt. Dels vad gäller dialog och agerande; alla läser välformulerade repliker, ofta välartikulerat; repliker som bara känns plockade ur en gammal bok eller pjäs. Inte särdeles naturalistiskt, alltså. Men man har även valt att låta delar av berättelsen utspela sig på en teaterscen. Rättare sagt, en teaterscen som byggs om medan vi ser på och förvandlas till ”verkligheten” – för att emellanåt återigen bli en teaterscen, med kulisser och scenarbetare. Förvisso är detta snyggt utfört, en kreativ idé, men det innebär bara att illusionen av något slags verklighet förtas; greppet distraherar – och det blir rätt pretto.

Aristokraten Anna Karenina anländer till Moskva 1874. Hon är gift med Alexi Karenin (Jude Law utklädd till Van Gogh) och tillsammans har de en son. Men inte fan är hon lycklig, den där Anna. Hon inleder en romans med en som heter Vronsky (Aaron Taylor-Johnson) och som har en jönsig mustasch. Men inte fan blir hon lyckligare för det, Vronsky ska visst gifta sig med Katerina ”Kitty” Alexandrovna Shcherbatsky (Alicia Vikander), eller hur det nu var. Men Kitty är kär i någon annan. Vem det nu var. Jag minns inte så noga. Han hade säkert mustasch. Eller skägg. Och efter att den här historien har tradat på i två timmar och nio minuter, slutar det i tårar och elände. I synnerhet när det efterlängtade tåget kommer tuffande.

Nä, usch. Det här var verkligen inte min pryl. Det finns säkert massor av folk som gillar sådant här, men inte jag. Tjusigt att titta på, men dött som drama. Men Keira Knightley är vacker som en äng en solig vårdag. Oj, vad vacker hon är. Hon ser nästan ut att vara tecknad. Alicia Vikander är däremot trist. Söt men trist. Hon ser ut att studera på lärarhögskolan. Bill Skarsgård är visst också med någonstans, men antingen var han maskerad med stort skägg, eller så sov jag när han dök upp. Olivia Williams och Emily Watson figurerar också. Manuset är skrivet av Tom Stoppard, som skrev BRAZIL och SHAKESPEARE IN LOVE.

De kunde inte hindra mig från att tänka på annat.