Bio: Jag minns en sommar

Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! – för omväxlings skull. Nej, där var jag ironisk. Ännu en helg, ännu en fransk biopremiär.
Julie Delpy har vid det här laget regisserat en handfull filmer. THE COUNTESS, om Erzsébet Bathory, var inget vidare, men jag tyckte mycket, mycket om den varma och roliga 2 DAGAR I PARIS – uppföljaren 2 DAGAR I NEW YORK får Sverigepremiär senare i år.
JAG MINNS EN SOMMAR är en förvisso passande-, men lätt omständlig svensk titel. I original heter den här LE SKYLAB. Kommer ni ihåg Skylab? Det var den där amerikanska rymdstationen som störtade på Jorden sommaren 1979. En händelse jag nästan förträngt tills jag såg den här filmen. Jo, nu minns jag hur det var. Ingen visste var mackapären skulle slå ner. Jag kommer ihåg att en del jämngamla barn var livrädda. Tänk om de skulle få en rymdstation i huvudet! Och den dag – eller de dagar – det antagligen skulle ske, minns jag som spännande. Jag befann mig säkerligen i vår sommarstuga vid Öresund. Det hade onekligen varit häftigt om prylen slog ner i havet mitt framför Ven! Men inte fan gjorde den det.
Julie Delpy är i min ålder; lite yngre, kanske, och i JAG MINNS EN SOMMAR, vars manus hon också skrivit, blir hon nostalgisk. Filmen bygger på hennes egna barndomsminnen från sommaren 1979, tioåriga Albertine (Lou Avarez) agerar Delpys alter ego. Det hela inramas av en egentligen fullkomligt onödig prolog och epilog, i vilken Albertine som vuxen åker tåg med sin familj och minns tillbaka. Den inledande tågresan till Paris tonar över till tåget till Bretagne på 1970-talet. Delpy själv spelar Alberines mor, Eric Elmosnino är farsan Jean, och lilla Albertine läser ett Rahan-album! Kommer ni ihåg Rahan?

Nå. De anländer till ett idylliskt hus på landet. Där ska Albertines mormor fira sin 67-årsdag. En väldig massa släktingar, och troligen även grannar, är inbjudna, och de slår sig ner vid ett långbord i trädgården. Och … Tja, det är väl egentligen det hela. Vi får följa de här människorna under en helg. De pratar, skämtar, bråkar, gråter. Ett nedslag i fransk medelklass 1979. Och det känns verkligen realistiskt. Bortsett från de typiskt franska inslagen, känns det lite grann som mitt 70-tal i Sverige.
Vänsterintellektuella kommer ihop sig med reaktionära. De gamla tanterna blir upprörda över bråkandet. Barnen utforskar allt spännande på landet. En sjuttonårig kille försöker hela tiden vara skittuff och röker, bär solglasögon och raggar brudar. En gammal farbror (Albert Delpy, Julies farsa) är konstig och gör konstiga saker. Karlarna sticker till en nudiststrand för att flukta på damer (med enorma buskar). Ungarna går på något slags ungdomsdisco, där de dansar tryckare sådär valhänt och i otakt som man gjorde på mellanstadiediscon. Det spelas ”Born to be alive” och Dead Kennedys. Ett par kvinnor har Mireille Mathieu-frisyr. En kvinna är makalöst korkad. På TV visas mr Magoo och John Wayne dubbade till franska. En gammal tant som somnat glöms kvar vid matbordet när det börjar regna. Och hela tiden hotas de av att få Skylab i skallen. Experter har gissat på västra Frankrike som nedslagsplats.

70-talets badmode var inte att leka med! Notera ciggen i linningen.

JAG MINNS EN SOMMAR är en varm och rolig film. Visst är det bagatellartat, men om man är i min ålder eller äldre lär man bli nostalgiskt. Och det är det ju inget fel med. Däremot är Delpys film lite för lång med sina 113 minuter. Den hade utan vidare kunnat klippas ner med 20-30 minuter. Och mot slutet blir det kanske för mycket skrikande när det ska bli lite allvarligare. Sådant klarar jag mig utan.
Men bortsett från dessa invändningar tycker jag att JAG MINNS EN SOMMAR är en film man kan spendera en kväll tillsammans med.
… Jag undrar förresten om jag någonsin har läst Rahan …

(Biopremiär 10/8)

http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js