Bio: X-Men: First Class

Foton copyright © Twentieth Century Fox Sweden
När jag växte upp brukade jag undra när den där fruktade dagen skulle komma, då jag plötsligt inte längre skulle gilla sådant jag alltid gillat. När jag var barn kände jag inga vuxna som läste serier. Som gillade actionfilmer och skräck. Som lyssnade på hårdrock. det verkade så oerhört otroligt att jag en dag skulle vakna upp och plötsligt inte gilla en massa fräcka saker, och istället börja uppskatta ”Nygammalt” på TV och tråkiga dramer.

Men den där dagen kom aldrig. Tack och lov. Numera är jag en medelålders man, och jag gillar fortfarande serier. Det enda som hände var att jag fick en mängd nya intressen, ”vuxna” intressen, men jag slutade aldrig att tycka om bra saker jag alltid hållit kärt.
Som superhjältar. Men jag var faktiskt aldrig någon större anhängare av X-Men. Jag upptäckte serien redan när jag var i sexårsåldern och Neal Adams version publicerades i Semics kortlivade antologitidning Conan.
X-Men, skapade av Stan Lee och Jack Kirby, blev ingen framgång när serien introducerades i början av 1960-talet. Deras tidning var tvärtom en flopp, och det dröjde till mitten eller slutet av 70-talet innan den här superhjältegruppen plötsligt blev en jättesuccé och ett serietidningsfenomen. Ett nytt kreativt team införde nya figurer och Marvelfansen fångades och fascinerades. Personligen har jag dock tyckt att Marvels mutanter och deras universum är för komplicerat för att hänga med i. Det går liksom inte att bara köpa ett nummer av en tidning, nej, man måste läsa allihop för begripa vem som är vem och vad som försiggår. Jag gav upp ganska snabbt – men jag gillade förstås Wolverine.

Jag gillar dock X-Men-filmerna, åtminstone de första två som Bryan Singer regisserade. Den tredje var väl okej, men klart svagare, medan Wolverinefilmen var rätt slätstruken.
Som titeln låter påskina, är den här nya filmen – X-MEN: FIRST CLASS – en prequel till de tidigare filmerna. Den berättar historien om Charles Xavier, bättre känd som professor X (skotten James McAvoy från WANTED), och hans ärkefiende och tidigare vän Magneto, som egentligen heter Erik Lehnherr (tyskfödde Michael Fassbender från INGLOURIOUS BASTERDS och JONAH HEX). Det hela öppnar med en stark prolog som utspelar sig i ett koncentrationsläger i Polen under andra världskriget. Kevin Bacon spelar en tysk doktor som upptäcker lille Eriks magnetiska krafter, men han mördar även Eriks mor inför pojkens ögon.

Därefter hoppar vi fram till 1962. Erik har tillbringat de gångna tjugo åren med att försöka hitta den onde nazidoktorn och upptäcke att denne nu utger sig för att vara en Sebastian Shaw. Driven av hat söker Erik hämnd.
Samtidigt har den hyper-
intelli-
gente mutanten Charles inlitats av CIA (Oliver Platt spelar en av agenterna), som planerar att starta något slags mutantavdelning. Charles försöker hitta fler mutanter. Erik och Charles träffas och blir vänner, och tillsammans letar de upp ett gäng muterade ungdomar som de tränar upp och uppmuntrar. Världen behöver verkligen superhjältar, för nu är Sebastian Shaw tillbaka, och det med pukor och trumpeter – och äntligen får vi veta vad som egentligen skedde under Kubakrisen ’62…
X-MEN: FIRST CLASS är regisserad av Matthew Vaughn, som gjorde den ganska kassa STARDUST och den utmärkta KICK-ASS – och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag promenerade bort till pressvisningen. Men vet ni vad? Jag gillade verkligen den här filmen! En hel del, faktiskt. Vore jag trettio år yngre skulle jag älska den, eftersom den bjuder på mycker superkraftgrejor och action. Den här nya filmen är lika bra som Singers filmer – och för att vara ärlig är det möjligt att den till och med är bättre, eftersom Vaughns version är mer livfull, mer serietidningsaktig och den siktar på den där superhjälteälskande grabben som finns inne i mig.

Kevin Bacon är fullkom-
ligt underbar som skurken. Det här är en fantastisk rolltolk-
ning – han är vidrig och obehaglig som doktorn i koncentrationslägret, och när han förvandla till Sebastianm Shaw påminner han lite om Henry Fondas iskalle bandit i ONCE UPON A TIME IN THE WEST – i synnerhet till utseendet. Digga de där polisongerna!
Men den största överraskningen här är Michael Fassbender. Allt jag kan säga är ”Wow!”. Jag har aldrig riktigt lagt märke till killen tidigare, men herrejävlar – i den här filmen är Fassbender den bästa James Bond sedan Sean Connery! Jepp, X-MEN: FIRST CLASS är väldigt uppenbart inspirerad av de tidiga Bondfilmerna (och andra spion- och actionfilmer från 60-talet, som till exempel DANGER: DIABOLIK). Looken, kulisserna, kläderna – och eftetexterna är inspirerade av förtexterna till AGENT 007 MED RÄTT ATT DÖDA.
Och Fassbenders rollfigur är modellerad efter Connerys Bond. Detbara måste han vara. Och han är utmärkt. Kolla bara in scenen från nattklubben där han bär kostym med väst och smuttar på en drink. Eller scenen som utspelar sig i Schweiz. Erik må med tiden förvandlas till den skurkaktige Magneto, men den här gången är det han som mer eller mindre är hjälten; en kille som sätter efter nazister som vore han The Punisher.
En intressant detalj är att tyskar faktiskt pratar tyska (Bacon har en massa dialog på tyska), de pratar franska i Schweiz och lite spanska i Argentina. Detta är ovanligt för att vara en PG-13-blockbuster från Hollywood.

Men coolast av allt är att de anlitat några av mina favorit-
skådis-
ar för extremt små roller. James Remor spelar en general vi aldrig får se i närbild! Ray Wise (Leland Palmer i TWIN PEAKS) har ett par repliker som Secretary of the State. Michael Irinside (SCANNERS, original-V) är kapten på ett krigsfartyg – och av någon anledning listas han som ”M. Ironside” i eftertexterna.
…Och för de X-Men-fans som saknar figurerna från de tidigare filmerna, finns två cameos – och den ena av dem lär få publiken att jubla. Årets bästa cameo – och han har filmens bästa replik!
X-MEN: FIRST CLASS lider av ett par smärre problem. Som så många andra filmer nuförtiden är den lite för lång; den klockar in på två timmar och tolv minuter. Och jag tyckte att de unga skådisarna som spelar mutantkidsen var rätt trista. De övertygar heller inte som 60-talsungar. Jagtänker inte nämna det faktum att ingen röker i filmen – 1962 rökte förstås alla cigaretter, men det är ju tabu i en film gjord idag (men en figur bolmar på en cigarr…).
Men detta är smärre klagomål och ska absolut inte hindra någon från att se den här filmen. Jag gillade THOR, men den här är bättre. SPIDER-MAN 2 må fortfarande vara den bästa superhjältefilm som gjorts, men X-MEN: FIRST CLASS är perfekt superhjälteunderhållning; den är actiopackad, kul och har flera strålande skådespelarinsatser.
Frågan är nu om den kommande Kapten Amerika-filmen kommer att klå det här…

(Biopremiär 3/6)

http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js