Bio: Carola!

Foton copyright (c) Bo-Aje Mellin SVT, Bosse Johansson Aftonbladet, Roger Turesson Expressen/TT

Carola Häggkvist lär vara den som ändrade uttalet av namnet Carola i Sverige. Äldre släktingar till mig hävdar att Carola förr uttalades KA-rola och inte Ka-RO-la, ungefär som Caroli City i Malmö ska uttalas KA-roli City. Men om detta stämmer vet jag inte.

Jag minns när Carola vann Melodifestivalen i Malmö 1983 med ”Främling”. Det var en på det hela taget märklig tillställning. Som programledare hade man av någon outgrundlig anledning anlitat den för många bortglömda svenska sångerskan Bibi Johns, som bott så länge i Tyskland att hon knappt kunde svenska. Hon lever än, Bibi Johns, hon är 97!

När Carola vunnit och Johns intervjuade henne på scenen, sa Carola först ”Jag tackar Gud!”. Sedan sa Johns att hon sett Carola sitta och läsa en bok backstage, vilken bok var det? Carola svarade ”Den heliga skrift, Bibeln”. Då sa mina föräldrar ”Vad är det för nån hällörad typ vi röstat fram?”.

Nu fyller Carola 60 och denna dokumentär av My Sandström går upp på bio.

Jag har inte tänkt på det tidigare, men när Carola slog igenom 1983 var hon 16, hon fyllde senare på året 17 (vilket fick Tony Kaplan på Arbetet att skriva ”Det var som sjutton!”). Hon var i det närmaste ett barn som skyfflades omkring och dyrkades av både barn och vuxna. Jag var i Carolas ålder, jag var lite yngre, men såg henne aldrig som ett barn. Jag reagerade när Vanessa Paradis fick en hit med ”Joe le taxi”, hon var fjorton och framställdes som en lolita, det kändes fel och lite obehagligt, tyckte jag, som då var 19. Carola såg jag dock mest som en liten tant. Religiös och fullkomligt osexig. Hon skulle kunnat vara 16 eller 46.

Och nu är Carola en tant på riktigt, med barn och barnbarn. Fortfarande religiös. Hon bor ensam i ett hus på vischan i Skåne.

Jag lyssnade förstås aldrig på Carola. Hon var den diametrala motsatsen till allt jag lyssnade på, till allt jag gillade. 1983 släpptes Ebba Gröns sista album, ”Samlade singlar 78/82” samt Imperiets första album. Dag Vag släppte ”Almanacka”, jag gillade Dag Vag på den tiden. Jag gillade film och tecknade serier. Jag var inte religiös. Jag kände ingen som var religiös. Jag tyckte illa om det mesta som spelades på topplistor — fast så här i efterhand kan jag tycka att en del av de där gamla hitsen var rätt bra. Eller, det var åtminstone riktiga melodier, till skillnad från modern hitlistemusik, som jag inte riktigt vet vad det är. Nu låter jag som min farfar, som tyckte att all rock och pop lät som tröskverk.

Denna dokumentär varvar klipp där vi i nutid får följa Carola i hennes vardag, med en lång rad klipp ur gamla TV-program. Under 80-talet kändes det som att hon helt var i händerna på en massa vuxna. Vilket inte är så konstigt, hon var ju ett barn.

Vi får se ett konstigt klipp där Jonas Hallberg intervjuar Carola, och försöker prata sex och religion. Han avslutar med han låtsas stöta på Carola och frågar om hon vill följa med upp till honom och se på hans religiösa etsningar. Han är förstås ironisk, men det blir mest fel, eftersom han skulle kunna vara Carolas far.

Medan Carola fortfarande var tonåring åkte hon till USA för att spela in en skiva på engelska som Bee Gees producerade. Hon försökte dra sig ur när hon upptäckte att hon hade noll kontroll och de försökte göra henne till en produkt — och sexig, vi får se några snuttar ur en musikvideo jag glömt bort. Det är lite genant. Den fick mig att tänka på när Linda Blair motvilligt skulle vara sexsymbol i några B-filmer. Fast jag tittar hellre på CHAINED HEAT och SAVAGE STEEETS än lyssnar på Carola.

Vid alla problem eller motgångar tydde Carola sig till Gud. Hon var även helt i Guds händer. När det blev som värst gick hon med i Livets ord, vilket i princip innebar att det blev ännu värre och konstigare. Vi får se en rad bisarra klipp med Livets ords head honcho Ulf Ekman, som även medverkar i en nygjord intervju. Vi får också se när Carola är ute och missionerar, ringer på hos folk och vill prata om Jesus.

Jag minns inte om det var en kompis till mig, eller en kompis till honom, men någon hade bränt CD-skivor, försedda med ett fint omslag, där Carola talade i tungor. Vi brukade spela den skivan på fester. Den var dock jävligt svår att dansa till.

Under tiden i Livets ord gifte Carola sig med den norske predikanten Runar Søgaard. Carola ångrade sig ganska omedelbart, får vi veta. Tiden med Runar skummar man igenom ganska snabbt i den här filmen. Runar medverkar bara i korta klipp och intervjuas inte. Synd, jag hade velat veta mer om när han 1995 sköt ett rådjur genom sitt sovrumsfönster.

Den 59-åriga Carola är en rätt udda person. Hon känns både väldigt vanlig och svennig — och lite konstig samtidigt. Hon verkar besatt av att äta varmkorv, vilket är sympatiskt. Ofta är hon väldigt flickig och naiv, som om hon fotfarande är 16. Hon har alltid tjockt med smink i ansiktet. Hon är fortfarande råkristen och ägnar väldigt mycket tid åt Bibeln och kyrkan, verkar det som. Hon säger ”prutt” istället för ”skit” eller ”fan”, jag litar inte riktigt på folk som inte svär. Jag hade en släkting, en gammal dam, som en gång på 90-talet sa att hon inte gillade Carola, eftersom hon är så tillgjord. Och jo, hon känns fotfarande rätt tillgjord. Hon sticker dessutom ut när hon rör sig bland vanliga människor, hon klär sig ganska … speciellt.

Även om jag alltså inte intresserar mig för Carola och hennes musik, tycker jag att den här filmen är rätt intressant och underhållande. Jag växte upp under de här åren och det är kul att blicka tillbaka på den tiden. Lasse Holm och Bert Karlsson intervjuas förstås, och vi får se TV-klipp med Jacob Dahlin och den alltid obehaglige Lennart Hyland.

I början av filmen intervjuas en av medlemmarna i det snälla hårdrocksbandet Standby, som Carola sjöng med när hon var 15, vi får även se en liten snutt från en konsert med Standby. Gitarrist i Standby var Pontus Holmberg, som senare bildade Pontus & Amerikanerna.

… Och Vanessa Paradis, då? Hon gifte sig- och fick barn med Johnny Depp. Men nu är de skilda sedan ett bra tag.