Den blodsugande greven och jag

Jag lyssnade på Snedtänkt med Kalle Lind och det pratades om skräck och skräckserier. Det pratades om Dracula och om Marvels serietidning Tomb of Dracula. En tidning jag ofta återkommer till, en gestalt jag ofta återkommer till. Av de klassiska monstren är Dracula min favorit, rent allmänt tillhör vampyrer mina favoritmonster. Det här kan bero på att Dracula och Frankenstein antagligen var de första monster jag kände till.

Jag funderar på när jag första gången hörde talas om Dracula. Jag måste ha varit väldigt liten. Jag är för ung för att ha upplevt skräcksommaren 1972, jag var bara fyra år, så jag fick inte se filmerna — jag hade säkert dessutom gått och lagt mig när de visades. Men någon måste ha pratat om greve Dracula när jag var riktigt liten.

Lite då och då nämner jag Rumänienresan min familj gjorde i februari 1975. Jag var sex, skulle fylla sju, och jag var välbekant med Dracula och vampyrmyten. Det vet jag, eftersom jag tyckte att det var otroligt spännande och otäckt och häftigt att vi skulle bo i närheten av Draculas slott.

Vi åkte skidor i Sinaia i Poiana Brașov, en del av staden Brașov, och i Brașov ligger slottet Bran. Bran har blivit känt som Draculas slott — något som är en sanning med modifikation. Verklighetens Dracula, krigsherren Vlad III, Vlad Țepeș — pålspetsaren, kallad Dracula, vilket betyder Djävulens eller drakens son, bodde aldrig där. Han lär inte ens ha besökt slottet. Vlad III bodde i slottet Poenari, som ligger på en bergstopp, det var där han spetsade folk på pålar och bar sig åt.

Vlad Dracula har förstås inget med romanfiguren; vampyren greve Dracula, att göra. Bram Stoker, som skrev boken, bara lånade hans smeknamn. Det finns inga referenser till Vlad III i romanen eller i de tidiga filmerna. Miljöerna i Brașov med omnejd liknar förstås de Jonathan Harker färdas genom i romanen, och det fanns en stark tro på vampyrer i Rumänien.

Jag vet inte om bussen faktiskt passerade Bran och vi såg slottet på vägen till hotellet. Jag inbillar mig det, men det stämmer säkert inte. Jag fick i alla fall lära mig att slottet hette Bran och låg någonstans i närheten. Dock kan jag nu, mer än 50 år senare, avslöja att jag ljög för mina kompisar efter att ha kommit hem igen. Inte nog med att jag påstod att vi varit inne i Bran och tittat — jag hävdade även att de plockat upp Dracula ur kistan och hängt honom på väggen så att alla besökare kunde titta på honom! Jag vet inte varför jag ljög om detta, och jag vet inte varför jag kommer ihåg denna blatanta lögn.

En dag 1975, eller möjligtvis 1976, kom min moster på besök. Med sig hade hon en Draculatidning. Dracula nr 6/1975. Hon hade hittat den i bowlinghallen i Landskrona. Jag fick inte läsa skräckserier, men jag fick den här tidningen av min moster — och den gjorde enormt intryck på mig. Numrets avsnitt av Dracula, ”Blodjakt på greve Dracula”, handlade om en kvinna som anlitar privatdetektiven Hannibal King, som tvingas kämpa mot Dracula och hans vampyrer. Serien avslutas med en twist jag tyckte var väldigt överraskande — i sista rutan får vi veta att Hannibal King också är vampyr.

Serietidningen om Dracula, som alltså innehöll Marvels Tomb of Dracula, liknade inga andra serier jag sett — något som berodde på Gene Colans teckningar. Han jobbade med skuggor och kontraster, och som barn tyckte jag att de stämningsfulla seriesidorna var genuint kusliga och otäcka.

Som jag flera gånger nämnt, brukade jag och ett par kompisar cykla runt i Landskrona och plocka tomflaskor, vilka vi pantade på Systembolaget, och sedan köpte vi serier på Fynd-Shopen på Eriksgatan och på Lorrys antikvariat på Storgatan. Således köpte jag Dracula och andra skräckserietidningar när sådana dök upp där, vilket de gjorde ganska ofta. De flesta av skräckserietidningarna hade slutat komma ut, några av förlagen hade lagts ner, men jag köpte dem bara ett par år senare och jag upplevde dem inte som ”gamla”, vilket de heller inte var.

I USA kom Tomb of Dracula ut med 70 nummer mellan 1972 och 1979. I Sverige började förlaget Svenska Serier ge ut Dracula och ett par andra skräcktidningar 1972. Ett år senare gick de omkull, Dracula hade då kommit ut med 12 nummer. Det lika legendariska som ökända förlaget Red Clown tog över 1974 och gav ut 13 nummer innan de kollapsade 1975. Jag fick inte tag på alla nummer som kom ut, men en hel del av dem.

1982 började Atlantic ge ut Dracula, de lade ner tidningen 1984 efter 23 nummer, men startade den igen 1989, då de gav ut åtta nummer. Jag köpte sällan Atlantics tidning — eftersom den var mer än lovligt förvirrande. För att få in tre avsnitt per 52-sidigt nummer kortades serierna med flera sidor. Detta var förstås ett jävla oskick, men det var inte allt de gjorde för att våldföra sig på serien:

Som vuxen var jag på en fest i Malmö. Där träffade jag oväntat en känd, svensk serieöversättare vars namn jag avstår från att nämna. Det var han som hade översatt Dracula — en serie han tyckte var skitdålig. Han berättade att han brukade ändra i texten för att roa sina kompisar. Han verkade stolt över detta och förväntade sig nog att jag skulle tycka att det var roligt. Jag tyckte inte att det var roligt. ”Så kan man fan inte göra!” utbrast jag. Jag undrar hur många serier han hann förvanska under sin karriär, han översatte mycket ett tag.

Red Clown gav ut fler Dracula-titlar. De gav ut Dracula Lives som Dracula lever; ett svartvitt magasin i större format, och engångspublikationen Jag är Dracula, som också var i större format och svartvitt, de här kom också 1974-1975. De här tidningarna tyckte jag nog var ännu otäckare än den reguljära tidningen när jag var barn, vilket nog berodde på att de var i svartvitt. Dessa tidningar innehöll även gamla skräckserier från 50-talet, vilka även de blev mer effektiva i svartvitt — några av dessa tecknades av Steve Ditko och Bill Everett.

Ett nummer av Dracula lever innehöll en serie där Dracula biter en knarkare — vilket innebär att Dracula får i sig förgiftat blod! Senare upptäckte jag att Sergio Aragonés gjort en serie på samma tema i MAD — men inte nog med det: 1982 gav Ungdomens Nykterhetsförbund ut serietidningen Zällsamma Zerier, med nykterhetspropaganda av kända tecknare som Victoria Hockenbaumer (vars stil var märkligt lik Johan Andreassons), Mikael Grahn med flera, och här hade Grahn med en variant på samma gag.

1995 var jag videokrönikör på Expressen. Efter att jag skrivit en text om förtexter till filmer fick jag oväntat ett långt brev från en engelsk konstnär som hette Robert Benson och bodde i Stockholm. Han berättade att han, innan han flyttade till Sverige, jobbat med att göra förtexter, han hade bland annat varit med och gjort vinjetten till Helgonet. Jag imponerades förstås och ringde upp Benson. En tid senare hälsade jag och en kompis på hemma hos Robert Benson och hans sambo, som bjöd på stekt strömming (eftersom vi var i Stockholm var det inte stekt sill).

Benson var en ganska bitter man som sett många motgångar i livet, och han var fortfarande sur för att den julkalender han gjorde åt SVT 1970, REGNBÅGSLANDET, blev så illa omtyckt. Han hade dockorna från serien i hyllan.

Vi satt vid köksbordet, drack calvados och jag berättade lite om de serier jag skrivit manus till. Då sa Bensons sambo plötsligt ”Men Bobban, du får väl visa serietidningarna du gav ut!”. Jag blev nyfiken. Sambon tog fram ett par pärmar med tidningar i plastfickor. Vad kunde det vara?

Jag slog upp den ena pärmen. Jag häpnade. Jag tappade målföret.

Pärmarna innehöll en komplett uppsättning av Red Clowns utgivning. Det visade sig att Robert Benson var en av männen bakom Red Clown!

Jag frågade varför de döpte förlaget till Red Clown. ”It was just a silly name,” sa Benson och jag blev inte mycket klokare. Jag frågade om samarbetet med Marvel, och Benson klagade. ”Stan Lee was a fucking arsehole,” sa han. Det sa han om de flesta, oavsett bransch. De flesta han haft att göra med var fucking arseholes.

Nå, trots allt gnäll från Benson blev det en trevlig och givande kväll. Jag träffade honom aldrig igen och nu är han död.

Ett nummer av Dracula lever innehöll en artikel om Hammerfilmen DRACULA HAS RISEN FROM THE GRAVE från 1968, vilken hette DRACULAS VÅLNAD på bio i Sverige. I början av artikeln stod det att Dracula inte alls stiger ur en grav, istället kliver han upp ur den frusna sjö han hamnat i när den förra filmen, DRACULA, PRINCE OF DARKNESS från 1966, så istället borde filmen heta DRACULA ÄR UPPTINAD.

Jag blev lite konfunderad. Jag hade aldrig sett en Draculafilm när jag läste denna artikel på 70-talet, men jag visste ju hur Dracula såg ut på film: det var Bela Lugosi som var Dracula. Jag hade ingen aning om att det fanns en massa Draculafilmer och att många olika skådespelare hade gestaltat den gamle greven. Christopher Lee visste jag inte vem det var, honom hade jag aldrig sett förr. Bilderna ur DRACULA HAS RISEN FROM THE GRAVE var spännande, det här verkade vara en vansinnigt otäck film — men redan som barn reagerade jag på att det stod att den var otäckare än andra världskriget, det går ju knappast att jämföra en oskyldig vampyrfilm med etnisk utrensning och koncentrationsläger.

Nu gjorde jag precis det som förr kallades en P3-övergång — jag lämnade tecknade serier för att istället ge mig på Dracula på film.

Jag var som sagt för liten för att ha sett Tod Brownings Dracula från 1931 med Bela Lugosi när den visades på TV skräcksommaren 1972. Men jag har ett märkligt TV-minne jag undrat över i ungefär 50 år. Kanske vet någon av mina läsare vad det här var:

Jag tittade på ett ungdomsprogram på TV och det handlade om skräck. De visade en snutt ur en Draculafilm — åtminstone uppfattade jag det som detta. En man slåss med Dracula, som förvandlas till fladdermus. Då tar mannen en brinnande fackla och tänder fyr på fladdermusen. Jag minns att jag efter att ha sett detta berättade för mina kompisar att jag visste hur Dracula slutar, jag hade sett slutet på TV! Det är möjligt att jag minns det där klippet helt fel, men jag undrar verkligen vad det var för film. Jag har sett mängder med Draculafilmer och andra vampyrfilmer, men jag tror inte att jag stött på denna scen igen. Är det någon av er läsare som känner igen det?

Den 21 mars 1981. Då såg jag min första Draculafilm. Då, klockan 21:15, visades nämligen Dan Curtis’ TV-film DRACULA, även känd som BRAM STOKER’S DRACULA, från 1973 på TV1. Oj. Det här är en film som gjorde stort intryck på mig.

Manuset till denna film skrevs av pålitlige Richard Matheson och ligger förhållandevis nära Bram Stokers roman. Det här var dessutom den första versionen som knöt an till verklighetens Vlad Dracula, och den var först med att stoppa in en kärlekshistoria — att stackars Lucy i England påminde Dracula om hans älskade hustru, död sedan sekler. Det här använde ju Coppola sig av i sin bombastiska BRAM STOKER’S DRACULA från 1992, och återigen alldeles nyligen i Luc Bessons märkliga DRACULA: A LOVE TALE. Fast i dem är det Mina som liknar fru Dracula. Titeln till trots skiljer Coppolas film sig en hel del från romanen — Curtis och Matheson skötte sig bättre där.

Jack Palance spelade Dracula i Curtis’ film. En något överårig Dracula som hade något perverst över sig. Hans Dracula skilde sig från både Lugosi och Frank Langellas romantiska tolkning i John Badhams biofilm från 1979. Ja, han skilde sig förstås även från Christopher Lee. Palance väsande greve hade varit obehaglig även om han inte var vampyr.

Det här var en film som ”alla” hade sett när vi återvände till skolan nästa måndag. Alla pratade om DRACULA, den hade skrämt skiten ur alla, och alla hade olika favoritscener — min lärare, Lennart, sa att han hoppade högt när ej varg plötsligt hoppade in genom ett fönster. Själv tyckte jag att filmens otäckaste scen var i början av filmen, när Jonathan Harker (Murray Brown) anlänt till Draculas slott och ensam undersöker ett tomt rum. Han tittar i en spegel och ser bara sig själv — men när han vänder sig om upptäcker han att det står tre kvinnor i rummet och tittar på honom. Dracula’s brides. Utan någon som helst filmmusik börjar kvinnorna att väsa och attackerar Harker. Jag har alltid tyckt att kvinnliga vampyrer är otäckare än manliga — lockande, vackra, sexiga, men de är bara ute efter att döda en, inget annat. Monster som ser ut som vanliga människor — men det är något som är fel och inte stämmer.

Simon Ward spelar den unge Arthur Holcomb, Lucys fästman, Nigel Davenport är Van Helsing, Fiona Lewis är Lucy, och Penelope Horner är Mina. Eftersom den här filmen alltså är gjord för TV har den förstås vissa begränsningar, och den är ganska tam när det gäller blod och våld — en något blodigare, våldsammare version biovisades i Europa under 70-talet, denna aningen längre version, som dessutom är i 16:9 och inte det gamla TV-formatet 4:3, ligger på en fransk Blu-ray jag har, och antagligen även på andra fysiska utgåvor. Filmen har bra foto och man använder sig mycket rött i dekoren.

Jag har sett Dan Curtis’ DRACULA ett flertal gånger sedan 1981. Det här är en av mina favoritversioner av den klassiska berättelsen, den som utgår från Stokers roman. Jag tycker förstås inte längre att den är skrämmande längre, jag tycker nästan aldrig att skräckfilmer är skrämmande, men det är en bra, snygg och stämningsfull film med många bra scener. Jag minns att det danska skräckfanzinet Nosferatu skrev om filmen efter att den visats på svensk TV. De skrev att Simon Ward var en tøsedreng och de tyckte att Penelope Horner var kedelig. En tid efter att TV1 visat filmen gick den även på dansk TV, då såg jag den förstås igen.

Tio år efter skräcksommaren 1972 fick vi skräcksommaren 1982. Då visades samma gamla filmer från Universal igen och jag såg Tod Brownings DRACULA för första gången — en film som hette MYSTERIET ‘DRACULA’ på bio i Sverige en gång i tiden. Den visades på TV2 klockan 21:30 den 10 augusti.

Jag tyckte inte att Tod Brownings DRACULA var speciellt bra när jag såg den 1982, både den och MUMIEN VAKNAR från 1932 tyckte jag var besvikelser jämförda med de två Frankensteinfilmerna och VARULVEN. Jag har sett om DRACULA många gånger sedan dess. Jag tycker fortfarande att den tillhör de svagare filmerna bland dessa klassiker, mest beroende på att större delen av filmen känns rätt knarrig och teatralisk — men så bygger den också på en pjäs, i sin tur byggd på Stokers roman. Den innehåller dock många bra inslag, som hela inledningen där Renfield, och inte Harker, reser genom Transsylvanien och besöker Dracula i hans slott. Scenerna med Draculas brudar är fina, och Dwight Frye är lysande som Renfield när han blivit besatt av Dracula och galen.

Bela Lugosi gillar jag inte riktigt som Dracula. Han må vara, för att använda ett missbrukat ord, ikonisk i rollen, men jag tycker mest att han är fånig. Liksom Jack Palance ger han ett intryck av att vara ett gammalt pervo, men han påminner mest om en ondskefull, ungersk pianolärare.

Universal passade på att filma en spansk version samtidigt, med spanska skådespelare och i regi av George Melford. Denna brukar anses vara bättre än Brownings film. Estetiskt är den nog bättre, filmfotot är mer vitalt, kameran rör på sig, men skådespeleriet är inget vidare.

Den 22 november 1985 såg jag min första Hammerfilm. Intressant nog blev det DRACULAS VÅLNAD, alltså DRACULA HAS RISEN FROM THE GRAVE från 1968 i regi av Freddie Francis — det vill säga den film jag läst om i tidningen Dracula lever. TV2 visade den klockan 22:35, direkt efter NÖJESMASSAKERN. Jag tyckte att den var otroligt bra. Jag har för mig att mina föräldrar skrattade, sa något om B-film, och gick under förtexterna.

Det kändes lite konstigt att till slut få se DRACULAS VÅLNAD. Jag var ju bekant med handlingen, artikeln i Dracula lever hade redogjort för allt som hände i filmen. Och nu fick jag se de svartvita bilderna i färg — och de rörde på sig. Filmen hade förstås inte samma effekt på mig som Dan Curtis film hade haft fyra år tidigare. Jag var äldre och hade hunnit se en del skräckfilmer. Hammers filmer var förstås betydligt tamare än till exempel John Carpenters THE THING, som jag hade sett på ett Holiday Inn i Tyskland, men Christopher Lee var ju den klart bästa Dracula, och filmen hade en härlig, kulört sagostämning.

Det blev lite svårare att se resten av Hammers filmer. Jag hittade SCARS OF DRACULA som hyrfilm, men resten såg jag inte förrän på 90-talet, då de visades på TV3 och Kanal 5 och liknande kanaler.

Hammers första Draculafilm, DRACULA, även känd som HORROR OF DRACULA, totalförbjöds i Sverige när den kom 1958. Den fick inte svensk premiär förrän 1970! Den förseddes med titeln I DRACULAS KLOR och fick en flott affisch av Hans Arnold. Det här säger mer om Sverige och Statens Biografbyrå än om Terence Fishers film.

Även om jag i och för sig gillar Hammers första Draculafilm, tycker jag att den är en av de svagare i serien. Något jag tydligen är ganska ensam om att tycka. De i serien jag oftast ser om, är DRACULA HAS RISEN FROM THE GRAVE, TASTE THE BLOOD OF DRACULA och SCARS OF DRACULA. De två sistnämnda brukar ogillas i vissa kretsar. Men rent allmänt föredrar jag Hammers senare filmer, när det blev lite mer sleaze och exploitation över dem — som de lesbiska vampyrfilmerna, till exempel.

Jag såg förresten filmen från 1958 på bio i Cannes. Brittiska Filminstitutet hade restaurerat den och den visades i klassikerserien — den har restaurerats fler gånger sedan dess, och snart kommer ännu en version, eftersom man har hittat material som klipptes bort 1958. Det var coolt att se Fishers film på en jätteduk. Dock stördes visningen av att delar av publiken gapskrattade varje gång Dracula visade sig.

… Sedan har vi de andra Draculafilmerna. Här måste jag begränsa mig — jag har alltså sett tjogtals med filmer om Dracula. Men jag tänkte nämna några stycken.

Låt oss återvända till måndagen efter att Dan Curtis’ film visats 1981. När vi satt i klassrummet och pratade om den undrade en tjej i klassen om vi hade sett ”den nya Draculafilmen”. Det var en film hon hade sett på video. Hon berättade att de högg huvudet av vampyrerna med en spade och ”blodet stänkte i ögonen på dem”. Vad kunde det här vara? Vilken film hade hon sett?

Långt, långt senare såg jag filmen. Det var inte alls en ny film — det var Jess Francos EL CONDE DRACULA från 1970, en film som biovisades i Sverige som DRACULA — DEN BLODTÖRSTIGE. Jag hade läst en hel del om den innan jag till slut lyckades se den. Den brukar anses vara dålig och slarvig, främst anmärktes det på att man ser kameramannens skugga på väggen i en scen — därför förvånades jag när jag såg den. Den var ju riktigt bra. Faktum är att det är en av mina favorit-Draculafilmer.

EL CONDE DRACULA var ett försök att göra en film som var trogen Bram Stokers bok. Visst gjordes det ändringar, men den ligger betydligt närmare boken än Coppolas film. Christopher Lee, som inte ville göra fler filmer om greven, tackade ja till att göra rollen igen, eftersom filmen alltså skulle följa romanen. Herbert Lom spelade Van Helsing, Klaus Kinski var Reinfield, och den ljuva Soledad Miranda gjorde Lucy — Miranda omkom i en bilolycka samma år. Nyligen bortgångne Jack Taylor spelade Quincy — det är i hans ögon blodet stänker när han halshugger och pålar vampyrer på slutet.

Det jag främst gillar med den här filmen är den märkliga stämningen. Det är grått och höstlikt, filmen är till större delen inspelad i Spanien, men det känns som ett hotfullt, mystiskt Transsylvanien. Bruno Nicolai bidrar med ganska märklig, men passande, filmmusik.

Till sist tänkte jag ta upp ytterligare en av mina favoritfilmer — det här är inte bara en favorit när det gäller Draculafilmer, utan filmer rent allmänt.

En dag i slutet av 80-talet släntrade jag, som jag så ofta gjorde, in på Hvilans Video i Landskrona. En kompis jobbade där. Butiken hade kvar en väldig massa filmer från från hyrvideons barndom, vilket var häftigt. Jag hyrde en film som hette DRACULA och hade en jäkligt häftigt omslag. Den var utgiven av VTC, senare fick jag veta att den även släppts av Video Invest. På baksidan stod det att det var en film av Andy Warhol, vilket förstås lät konstigt. Hade Warhol verkligen gjort en Draculafilm?

Nej, det hade han inte. Andy Warhol hade bara satt sitt namn på den här italienska produktionen, som skrivits och regisserats av Paul Morrissey, en kille som ingick i Warhols krets. Filmen var BLOOD FOR DRACULA från 1974, en systerfilm till FLESH FOR FRANKENSTEIN, gjord med i stort sett samma team bakom och framför kameran. Den största skillnaden lär vara att de hade ett ordentligt manus när de gjorde BLOOD FOR DRACULA, Frankensteinfilmen sägs ha improviserats till stora delar — om detta stämmer vet jag inte. Jag vågade inte fråga om detta och om Antonio Margheritis eventuella inblandning när jag träffade Paul Morrissey i slutet av 90-talet.

Jag älskar verkligen BLOOD FOR DRACULA. Jag vet att många klagar på den här, främst på det ibland amatörmässiga skådespeleriet och engelska repliker som sägs med kraftig brytning — den legendariske regissören Vittorio De Sica har en roll och det påstås att han memorerade sina repliker fonetiskt, eftersom han inte kunde engelska. Även Roman Polanski dyker oväntat upp i en cameo.

Udo Kier spelade Dracula och jag anser att detta är hans paradroll. Dracula lider hemma i sitt slott i Transsylvanien. Han kan bara dricka blod från oskulder och nu har alla oskulder tagit slut. Hans assistent Anton (Arno Jürging) har fått veta att det finns oskulder i Italien, i den rika familjen Di Fiore finns det flera stycken, så Dracula och Anton reser dit.

Familjen Di Fiore bor på ett stort, pampigt gods — filmen är inspelad i Villa Parisi i Rom, en byggnad som använts i ett flertal skräckfilmer. Dracula presenteras för döttrarna — en av dem spelas av Stefania Casini från SUSPIRIA. Om Dracula dricker blod som inte kommer från oskulder blir han grön i ansiktet och spyr blod i badkar. Tyvärr har den kåte gårdskarlen, en kommunist spelad av Joe Dallesandro, haft sex med alla döttrarna utom en, så Dracula blir grön i ansiktet och spyr blod i badkar. På slutet hugger gårdskarlen av Draculas armar och ben, och blodet sprutar som ur en fontän.

BLOOD FOR DRACULA är förstås en komedi, men det är en vacker film, det finns något vemodigt och melankoliskt över filmen, något poetiskt. Detta intryck förstärks av Claudio Grizzis vackra och vemodiga musik.

Det kom en gång en svensk DVD med den här filmen. Jag blev minst sagt förvånad när jag upptäckte att baksidestexten mer eller mindre bestod av min recension ur tidskriften Total Film. De hade inte bett om tillstånd att använda den.

Så. Nu tror jag att jag sätter punkt. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Dracula, men det känns ganska bra att avsluta med Udo Kier. Den ende Draculaskådespelare jag smiskat på rumpan. Ja, den ende skådespelare jag smiskat. Det här var i en soffa på Spy Bar. Jag hade helt glömt bort detta och mindes det plötsligt när Udo dog förra året.

Det här blev en av mina längsta texter här på TOPPRAFFEL!, kanske den allra längsta. Då får jag passa på att återigen påminna er om att prenumerera på TOPPRAFFEL!, om ni inte redan gör det, det finns knappar för detta alldeles här under och härintill, och det är gratis. Vill ni stötta TOPPRAFFEL! ekonomiskt, vilket kan innebära att ni får läsa fler sådana här långa artiklar (jag får ju ingen lön för de dagar jag lagt på den här texten), är ni mer än välkomna att skänka en slant eller en enorm summa via PayPal, Buy Me A Coffee eller WPForms, som återfinns i spalten längst till höger på en datorskärm, eller härunder på en mobilskärm. Då blir den hårt arbetande redaktionen, det vill säga jag, glad. Eftersom de är juni kan jag låtsas att det är semesterersättning, sådan får jag inte. Fast jag får inte semester heller.