Blu-ray: King Kong (1976)

KING KONG (Retro Film)

Slå dig ner i den där storblommiga baden-baden-stolen från 1976, drick en slurk kooperativt Cirkelkaffe, ta en bit mjuk pepparkaka, så färdas vi tillbaka i tiden – tillbaka till mitten av 1970-talet.

… Men låt oss först dröja oss kvar några minuter i 2024.

Den senaste tiden har vi i branschtidningar som Variety och The Hollywood Reporter kunnat läsa om en rad storfilmer som floppat under året. THE FALL GUY, FURIOSA med flera filmer som förväntats bli enorma kassapjäser. De två filmer som gått bäst på bio i år, är GODZILLA X KONG och KINGDOM OF THE PLANET OF THE APES. Två filmer om apor.

… Och så här var det ju på 70-talet – innan STJÄRNORNAS KRIG kom 1977. Vad var STJÄRNORNAS KRIGS motsvarighet under 70-talets första hälft? Jo, det var APORNAS PLANET – den ursprungliga filmserien, fem filmer vilka hade premiär mellan 1968 och 1973. APORNAS PLANET var en stor franchise på den här tiden, inte lika enorm som STJÄRNORNAS KRIG, men aporna var väldigt populära. Jag själv var ganska besatt av APORNAS PLANET – och då hade jag inte sett filmerna (inte mer än slutscenerna i BORTOM APORNAS PLANET, 1971, som jag såg på ett hotellrum i London 1977).

Marvel Comics gav ut inte bara en serietidning om Apornas planet, utan två serietidningar, varav den ena var i svartvitt och magasinsformat, det var denna som även kom ut på svenska. 1974 kom det en TV-serie, som lades ner efter 14 avsnitt, den lär ha varit den då dyraste TV-serie som producerats i USA. 1975 kom det en animerad TV-serie, vilken lades ner efter 13 avsnitt. Det fanns Apornas planet-dockor och andra leksaker, samt en massa andra prylar.

Sedan blev det 1976 och då kom den största apan av dem alla. King Kong!

Jag älskade King Kong när jag var barn – och då hade jag inte ens sett den ursprungliga filmen från 1933 eller nyinspelningen, som kom alldeles i slutet av 1976. Jag hade sett en kort snutt ur filmen från 1933, scenerna där Kong stod på toppen av Empire State Building och attackeras av dubbeldäckare – dessa visades i något ungdomsprogram på TV, det kan ha varit ”Lördags”, och det kan ha handlat om filmvåld. Nej, folk var inte så up to date på den tiden.

Däremot hade jag läst seriealbumet. Gold Key/Western Publishing gav 1968 ut en tecknad version av KING KONG, tecknad av Giovanni Ticci och Alberto Giolitti, manusförfattaren var anonym. Denna serie kom ut på svenska flera gånger – Williams Förlag gav ut albumet 1970, 1972, 1973, 1974 och 1975. Samma album fem gånger, alltså. Och 1977 gav Semic ut samma album igen, denna gång i något större format än tidigare. En kompis’ storebror hade detta album, Williams-utgåvan, och jag tyckte att det var fruktansvärt spännande. Långt senare, på 80- eller kanske till och med 90-talet, kom jag över begagnade exemplar av både Williams’ och Semics utgåvor. Dessa försvann senare – men förra året, 2023, dök en bekant upp på Skillinge Seriefestival, och till min stora överraskning gav han mig ett exemplar av Semic-utgåvan (tyvärr visade det sig att första sidan trillat ut, men jag vet ju hur storyn börjar).

Jag hade förstås även läst MAD:s parodi på filmen från 50-talet, ”Ping Pong!” av Harvey Kurtzman och Bill Elder. Den publicerades på svenska i boken ”Ännu mera MAD” från 1963. Det är så klart en väldigt skojig serie.

När Dino De Laurentiis version, regisserad av John Guillermin, hade premiär, var den barnförbjuden i Sverige och jag kunde inte se den. 1977 gick den upp på nytt, då försedd med 11-årsgräns efter att Statens Biografbyrå klippt bort lite våld ur filmen (om bolaget nu inte fick in en kortad version utifrån, det finns inga svenska klipp listade). Jag minns att den visades på Maxim i Landskrona och att flera av mina klasskamrater såg den, men av någon anledning såg aldrig jag den på bio.

… Dock läste jag förstås parodin på nyinspelningen i Svenska MAD, den publicerades i nummer 6/1977. Dick De Bartolo hade skrivit manus, medan engelsmannen Harry North, Esq, stod för teckningarna. På den tiden var MAD-parodier alltid det näst-bästa. Kunde jag inte se en film dög det precis lika bra med MAD:s version – i alla fall nästan. Även om serierna drev med filmerna, så fick vi en bild av hur de såg ut, det visuella – miljöer, skådespelare, monster, apor.

1977, bör det ha varit, fick jag även en T-shirt med King Kong på. En orange – rättare sagt brandgul! – T-shirt med motivet från filmaffischen. Jag var ohyggligt stolt över denna tuffa T-shirt. Det var nog den tuffaste T-shirt man kunde ha innan STJÄRNORNAS KRIG anlände. Ja, om man nu inte hade en KISS-tröja.

Jag minns inte när jag faktiskt såg KING KONG från 1976 för första gången. Originalfilmen från 1933 visades på TV2 nyårsafton 1980, och sedan en gång till i augusti 1982. SVT visade inte versionen från 1976 förrän i maj 1991. Jag minns att jag såg den på TV innan dess. Jag googlade runt lite och noterade att den visades på dansk TV i maj 1988. Det känns dock lite sent, visades den verkligen inte på TV innan dess? Hyrde jag den på video, kanske?

Jag är väldigt förtjust i John Guillermins KING KONG från 1976. För mig är det här liksom den ”riktiga” King Kong-filmen – den kom ju medan jag växte upp. Då var även Roger Moore James Bond, så för mig är Moore den riktige Bond (så här i efterhand tycker jag dock att George Lazenby är den riktige Bond).

När jag växte upp fick jag alltid höra – och kanske främst läsa – att originalfilmen från 1933 fortfarande var oöverträffad. Den var ett mästerverk. Jag gillar verkligen filmen från 1933 och jag håller den högt, men det går inte att komma ifrån att det är charmen den versionen lever högt på, de trevliga – men väldigt uppenbara och ryckiga – stop motion-animeringarna. Effekterna i den filmen är häftiga, men knappast övertygande.

När jag växte upp fick jag också alltid höra – och kanske främst läsa – att nyinspelningen från 1976 var usel! Att det var en rejäl kalkonfilm! Jag har sedan dess undrat över varför folk tyckte så. Uttalade de sig utan att ha sett filmen? Sa folk vad de trodde att de förväntades säga? Var de så pass upprörda över att någon vågat göra en nyinspelning? Dåtidens kritiker, journalister och andra som uttalade sig verkar inte riktigt ha begripit att vissa scener, och vissa repliker, faktiskt är avsedda att vara roliga, framför allt scenerna med Jessica Lange i rollen som Dwan.

Handlingen har förändrats något sedan 1933. John Guillermins film handlar om oljebolaget Petrox istället för ett filmteam som ska spela in en djungelfilm. Charles Grodin spelar den skrupelfrie Fred Wilson från Petrox, en man som är van att få som han vill, och han har upptäckt en mystisk dimbank i havet som av allt att döma döljer en obebodd ö – och på denna ö finns det mängder av olja, tror Wilson. Wilson och hans mannar beger sig av i ett fartyg för att hitta ön.

Jeff Bridges, som här nästan ser ut som Kurt Russell, spelar den långhårige och skäggige paleontologen professor Jack Prescott. Han är även en miljökämpe. Han smyger sig ombord på fartyget, eftersom han hört en del mystiska rykten om ön. När Jack ute till havs blir påkommen, anlitas han för att vara expeditionens fotograf.

I en livbåt ute till havs hittar de Dwan, som guppar omkring. Hon är den enda överlevande efter en fartygsolycka. Dwan hade träffat en producent som lovat att ha med henne i en film som ska spelas in i Hongkong, och han hade tagit med henne ombord. Nu tvingas Dwan att följa med på expeditionen. Detta var Jessica Langes filmdebut.

På ön sker ungefär samma saker som i filmen från 1933. Ön är inte alls öde, de träffar på en djungelstam som tillber en gigantisk apgud, Kong, som de även offrar kvinnor till. Infödingarna kidnappar Dwan för att offra henne, Kong dyker upp – och blir kär i Dwan. Jack Prescott försöker befria Dwan, flera av Fred Wilsons mannar stryker med – men Wilson får en fantastisk idé: han ska fånga Kong och ta honom med sig hem till USA. Snacka om fläskig reklam för Petrox! Sagt och gjort, Kong fångas och fraktas till New York, där han rymmer och klättrar upp på World Trade Center istället för Empire State Building. Det hela slutar i tårar.

Som barn undrade jag varför King Kong mosar jetplan på filmaffischen. I filmen är det helikoptrar han slåss med. Jag undrar fortfarande varför han mosar jetplan – men de tyckte väl bara att det såg fräckt ut.

KING KONG är inte bara en storfilm, det är en stor film. Filmen ser stor ut, den ser dyr ut. Det syns var pengarna placerats. KING KONG har den där klassiska storfilmskänslan som försvunnit de senaste 30 åren. Den är inspelad på Hawaii, och i New York och Los Angeles, förutom autentiska djungelmiljöer finns är fantastiska modellbyggen och matte paintings. Filmfotot är elegant och går i varma färger, John Barry har bidragit med strålande filmmusik som verkligen låter ”maffig äventyrsfilm”.

Och så har vi då Kong själv. Vad dagens unga tycker om 1976 års jätteapa vet jag inte. Det är möjligt att de skrattar åt apan och specialeffekterna. När filmen kom var effekterna state of the art, men det syns förstås väldigt tydligt att det inte är på riktigt. King Kong spelades för det mesta av en ung Rick Baker iförd en gorilladräkt. De hade även byggt en gigantisk, mekanisk gorilla, men den användes inte speciellt ofta i filmen, eftersom den var mindre övertygande. Vidare hade de byggt enorma, mekaniska gorillaarmar och -händer, som Jessica Lange kunde sitta i.

King Kong må vara en kille i en gorilladräkt, men det är detta som gör honom levande. Vi kan nämligen se Rick Bakers ögon. Ögonen rör på sig och apan känns levande – och han ger ett sorgset intryck efter att han kidnappats och bara vill hem till sin ö. Vi vet hur det kommer att gå för stackars Kong, men vi håller på honom ändå och hoppas att han ska klara sig på slutet. Kong går från att vara ett monster i djungeln till att vara något av en hjälte i storstaden, där han kämpar mot de giriga och hjärtlösa monstren från Petrox. Inga senare datoranimerade apor kan vara lika mänskliga som Kong i John Guillermans film.

Förra året såg jag om Peter Jacksons KING KONG från 2005, den andra nyinspelningen alltså. Jag tror inte att jag hade sett den sedan den gick på bio. Jag köpte den förlängda versionen på Blu-ray, tre timmar och 20 minuter, 13 minuter längre än bioversionen. Jag kom ihåg Jacksons film som riktigt bra – men nu när jag såg om den tyckte jag att den var … rätt kass. Visst är väl den datoranimerade apan välgjord och realistisk, men Kong saknar charmen från 1933 och 1976. Det största problemet med 2005 års film är dock att den är åt helvete för lång, den är full av onödiga scener och ändlösa transportsträckor, den blir seg och tråkig, och hela filmen känns plastig med all CGI och annat mög. Filmen från 1933 varar en timme och 44 minuter, filmen från 1976 varar två timmar och 14 minuter.

På den här nya Blu-ray-utgåvan ligger en nyrestaurerad version av filmen, den restaurerades 2022. Den är förstås jättesnygg. Ska jag anmärka på något, är det på extramaterialet. Jag hade förväntat mig nya, långa dokumentärer som inspelningen av KING KONG. Istället får vi en kortare dokumentär från 2005, som fanns på en DVD jag köpte då. Här sitter två journalister och författare och diskuterar filmen, en av dem kände jag en gång i tiden. Det är väl trevligt att lyssna på dem, men de hade förstås inget med inspelningen att göra.

Vidare finns här en rad nyare, korta intervjuer med folk som faktiskt jobbade på inspelningen, några av intervjuerna verkar vara gjorda via Zoom eller liknande. Dessa intervjuer borde klippts ihop till en längre dokumentär. I vanlig ordning finns det också trailers, bildmaterial med mera. Här finns två kommentarspår, det ena med Rick Baker, men jag har inte lyssnat.

1986 regisserade John Guillerman en uppföljare till KING KONG, KING KONG LEVER, hette den. Den totalsågades världen över – antagligen med rätta. Jag har den på DVD, men den är i formatet 4:3 och därmed Pan & Scan, så den ser verkligen inget vidare ut. KING KONG LEVER är kass, men vi slipper datoranimerade djur i den. Det vore kul att se om filmen på Blu-ray och i korrekt format. Kanske lyfter den då.

… Datoranimerade djur slipper vi även i de två japanska King Kong-filmerna, KING KONG VS. GODZILLA från 1963, och KING KONG ESCAPES från 1967, släppts i Sverige först 1972 som KING KONG PÅ SKRÄCKENS Ö. Kong har aldrig varit större än i de här filmerna! Det finns förresten även en uppföljare till originalfilmen, KING KONGS SON, den kom redan samma år, 1933. Den finns ute på DVD i Sverige.

Jag är alltså väldigt förtjust i KING KONG från 1976. Det är inte enbart av nostalgiska själv. Den besitter något nästan alla nya filmer saknar: sense of wonder.

Bland övriga medverkande i filmen hittar vi Rene Auberjonois, Jack O’Halloran, Dennis Fimple, John Lone, John Agar och Ed Lauter. Ed Lauter är med alldeles för lite innan han trillar ner i en ravin och dör.