Bio: Brottet är mitt

Foton copyright (c) Edge Entertainment

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

François Ozon vet man aldrig riktigt var man har. Han har gjort utmärkta filmer som BAKOM STÄNGDA DÖRRAR, vilken jag tilldelade högsta betyg när den kom för elva år sedan. Men han har även gjort några mindre bra filmer. Den här nya kriminalkomedin hamnar någonstans mittemellan.

Eftersom BROTTET ÄR MITT inte pressvisas här i Göteborg, såg jag den hemma på en screener. Det innebar förstås att jag kunde kolla upp saker medan jag tittade. Redan efter ett par minuter pausade jag för att kolla upp en grej. Jag tyckte att filmens anslag kändes märkbart teatraliskt, och jodå: BROTTET ÄR MITT bygger på en pjäs från 1934. Pjäsen har tidigare filmats inte bara en, utan två gånger i Hollywood. Ozons film ska bygga löst på pjäsen, det som ändrats känns väldigt uppenbart. Jag återkommer till detta.

Paris, 1935. I inledningsscenerna ses den unga skådespelerskan Madeleine Verdier (Nadia Tereszkiewicz) springande lämna en pampig villa. Hon kommer hem till sin lägenhet, som hon delar med juristen Pauline (Rebecca Marder). Det har dåligt med pengar, och den arge hyresvärden är där och vill ha betalt för flera uteblivna hyror.

Kort därpå dyker det upp en polis. I villan som Madeleines setts lämna har ett lik påträffats. En berömd filmproducent har blivit skjuten. Självklart misstänks Madeleine för dådet. Hon arresteras och hon anlitar Pauline som sin försvarsadvokat. Madeleines talanger som skådespelerska kommer väl till pass och rättegången vänds till något slags framgångssaga för Madeleine. Jag ska inte avslöja vad som händer, men hennes karriär får sig en rejäl knuff.

Filmproducenten var ett svin. Han hade försökt förgripa sig på Madeleine. Vad som skedde i den ursprungliga pjäsen vet jag förstås inte, men Ozon har gjort producenten till en variant på Harvey Weinstein. Handlingen förvandlas till en uppenbar Metoo-historia. Det hela blir lite för övertydligt, Ozon kör ner budskapet i halsen på publiken när Madeleine håller feministiska brandtal. Det är allt annat än subtilt.

Resultatet är en märkligt ojämn film. Bitvis är det riktigt roligt. Ibland är det bara segt och tråkigt. Ibland är lite lite irriterande. Känslan av filmad teater är lite för påtaglig. Ungefär halvvägs in i filmen dyker Isabelle Huppert upp som den före detta stumfilmsstjärnan Odette Chaumette, hon är tydligt inspirerad av Sarah Bernardt.

Estetiskt sett är BROTTET ÄR MITT trevlig att titta på, filmfotot är flott och Parismiljöerna är fina. Den ibland Hitchcockdoftande filmmusiken är också bra. Nakenscenerna mot slutet var knappast med i vare sig pjäsen eller de två amerikanska filmerna.

Jag tvekar lite när jag sätter betyget nedan.