DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Fjärde delen: ”Till vapen, medborgare!”
Av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget
Efter att ha läst mina recensioner av de tre första albumen i sviten ”Det var en gång i Frankrike” (HÄR skriver jag om del ett och två, och HÄR om del tre), läste en kompis det första albumet. Han klagade på att det var alldeles för förvirrat; han hängde inte med i svängarna. Och jodå, så är det – i början, Jag hade också problem att greppa vad som skedde och varför – men allt klarnar allteftersom, och upphovsmännen Fabien Nury och Sylvain Vallée drar ner på hoppandet fram och tillbaka i tiden.
Nu är vi framme vid den fjärde delen av sex i denna berättelse, som sålt en miljon exemplar hemma i Frankrike. ”Till vapen, medborgare!” är nog det rakaste albumet hittills. Det utspelar sig helt och hållet under andra världskrigets slutskede och händelserna skildras kronologiskt. Förvisso hänvisas det till en den gestalter från tidigare album; gestalter jag hunnit glömma bort, men bortsett från detta är det inga problem att hänga med i handlingen, som den här gången är mer dramatisk än vanligt, med en del våldsamma konfrontationer och historiskt viktiga händelser.
Joseph Joanovici är en av de märkligaste huvudpersoner jag någonsin stött på i en tecknad serie, och i det här albumet fortsätter han att vara svår att få grepp om. Vad vill han? Vad är han ute efter? Står han verkligen på motståndsrörelsens sida, eller är han dubbelagent? Använder han sina kontakter med tyskarna för att motståndsrörelsen ska kunna slå till mot dem, eller vill han bara göra sig en förmögenhet? Herr Joseph är en ganska osympatisk och udda figur, och även om han faktiskt bidrar till att få tyskarna i Paris på fall, förblir han en tvivelaktig existens.
Liksom tidigare är det här albumet oerhört drivet. Det är flyt och dramatik i berättandet, det är spänningsskapande, det skapar intresse och man kan inte låta bli att vända blad för att se vad som händer. Teckningsmässigt är det strålande, färgläggningen är stämningsfull. ”Det var en gång i Frankrike” är så långt ifrån svenska serieromaner man kan komma – det är väl i stort sett bara Dennis Gustafsson som jobbar lite grann i samma tradition. Som bekant kommer det numera ut väldigt få franska serier i Sverige och jag har därför lite dålig koll på marknaden därnere, men serier som ”Det var en gång i Frankrike” bevisar att Frankrike fortfarande är världsledande som serienation. Här slipper man i de flesta fall ha överseende med taffliga teckningar och inkompetent berättarstruktur.
”Till vapen, medborgare!” innehåller förresten en dramatisk sekvens under vilken ett par gestalter brister ut i ”Marseljäsen”. Denna är översatt till svenska – och jag inser att jag aldrig uppfattat vad det är man sjunger, mer än den första raden.
TOPPRAFFEL! 