Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Fransk-italienskt-belgiskt, till och med.
Vad jag vet har jag bara sett två filmer av den i sitt hemland uppburne regissören och manusförfattaren Laurent Cantet; MELLAN VÄGGARNA och FOXFIRE, två filmer jag inte har några minnen av. Cantet dog i cancer i april 2024. Då hade han, med viss hjälp av Gilles Marchand, färdigställt manuset till ENZO, som skulle bli Cantets nästa film som regissör.
Robin Campillo var med under förberedelserna av filmen och tog över regijobbet efter att ha övertalat de övriga inblandade att de måste färdigställa filmen, tydligen hade Cantet själv velat skrota projektet när han insåg att han inte kunde göra sin film. ENZO spelades in i La Ciotat och Toulon i Provence-Alpes-Côte d’Azur i södra Frankrike sommaren 2024.
Jag har säkert sagt det förut, men så kallad konstnärlig film — det amerikaner brukar kalla arthouse — har lika många klyschor som genrefilm. Min främsta känsla efter att ha sett ENZO var att jag sett den tidigare. Huvudpersonen, den 16-årige Enzo (Eloy Pohu), är den där tystlåtne, introverte och lite besynnerlige killen som så ofta figurerar i den här typen av film (ibland är det en tjej, men samma typ av rollfigur).
Enzo kommer från en välbärgad familj, hans föräldrar (Pierfrancesco Favino och Élodie Bouchez) är akademiker och familjen bor i en flott villa. Föräldrarna vill att Enzo ska studera vidare och skapa sig en framgångsrik karriär han med, men Enzo känner sig inte motiverad. Istället utbildar han sig till murare. Inte för att han är mer motiverad där, tvärtom, hans handledare och de andra klagar på Enzos ointresse och valhänthet.
På ett bygge träffar Enzo den äldre Vlad (Maksym Slivinskyi) från Ukraina. Vlad funderar på att åka tillbaka till Ryssland för att strida mot ryssarna. Enzo fascineras av Vlad, han attraheras av Vlad, han har nog blivit förälskad i Vlad. Vlad gillar Enzo, men är inte intresserad av honom som något annat än en vän, Vlad är inte gay.
… Mycket mer händer inte. Enzo försöker finna sig själv. Filmen går i sin stilla lunk. Det är en lågmäld, existentiell historia. Ibland gör Enzo besynnerliga, märkliga saker, som att stjäla en pistolatrapp och ställa till det, ibland är han mer än lovligt förvirrad.
Min största invändning mot den här filmen är väl just Enzo. Jag satt hela tiden och irriterade mig på honom. Jag tyckte inte att han var speciellt sympatisk. Fast det är kanske inte meningen heller.
En flott film är det här, hur som helst. Det var kallt och regnigt när jag såg ENZO. Filmen fick mig att längta till Provence. Det ser verkligen ut att vara varmt och skönt i den här filmen, det är prunkande grönska, och cikadernas surrande hörs nästan konstant i bakgrunden, som ett provenskt soundtrack.
Jag såg ENZO från början till slut utan större problem, men den gjorde inget som helst intryck eller avtryck på mig och jag lär säkert inte minnas den i framtiden. Lika lite som jag minns MELLAN VÄGGARNA och FOXFIRE.
(Biopremiär 30/10)
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
