Bio: Shelter

Foton copyright (c) Scanbox

Nu har vi inte sett en ny slåssfilm med Jason Statham sedan mars förra året, då hade A WORKING MAN premiär, så det är ju på tiden att vi nu får en ny.

SHELTER är främst en brittisk produktion, Jason Statham är en av producenterna, och för regin står Ric Roman Waugh, vars GREENLAND 2: MIGRATION hade premiär bara häromveckan.

B-film har vi hört talas om. SHELTER är en Ö-film.

Det hela börjar bra. Filmens första hälft är riktigt bra. På en ogästvänlig i ö i Skottland bor en enstöring (Statham) som inte vill veta av besökare. Han har en snäll hund som sällskap. Vi får senare veta att mannen heter Michael Mason. Att han är en man med ett Förflutet med stort F förstår vi på en gång. Med jämna mellanrum åker tonårstjejen Jessie (Bodhi Rae Breathnach) och hennes morbror (Michael Shaeffer) ut till ön med mat och förnödenheter, men de pratar aldrig med Mason, han vill vara ifred.

En dag när Jessie och morbrodern kommer dit blåser det upp en storm. Båten sjunker och morbrodern drunknar, Jessie skadar foten och Mason måste ta hand om henne. De har det mysigt på ön, Mason ritar, han ritar av sin stuga, Jessie leker med hunden. Men, när Mason tvingas bege sig till fastlandet för att besöka ett apotek råkar han filmas av några tjejer och hamnar i bakgrunden på ett videoklipp på Instagram. Detta klipp hittar De som vill Mason illa.

De som vill Mason illa är hans tidigare arbetsgivare, MI6. Rättare sagt, den onde, sparkade MI6-bossen Manafort (Bill Nighy), som inte uppskattade att Mason inte lydde order utan istället betedde sig humant. Manafort har lyckats lura i alla att Mason är någon annan och måste dödas så fort han hittas. Nu har han hittats på den där ön och ett team skickas dit för att döda honom. Det går inte så bra. De har inte fått lära sig att man aldrig ska döda hjältens hund. I ett ledningsrum på MI6 sitter ett par kvinnor och övervakar allt, de upptäcker att Mason inte är den Manafort påstår att han är – ”Jösses, han är ju en av oss, han är bäst på precis allt, inklusive rövkrok!” säger de (på ett ungefär).

Mason och Jessie tvingas fly från ön och bege sig mot London. Manafort har dock ett ess, eller en joker, i sin välskräddade skjortärm: Workman (Bryan Vigier). En agent som går fram som en terminator och som enbart tar order av Manafort.

SHELTER är en märkligt halvkokt film.

Dess första hälft, som utspelar sig på den där ön, är alltså bra. Här är filmen mer av ett karaktärsdrivet drama. Filmfotot är stämningsfullt, miljöerna är karga, samspelet mellan Statham och Breathnach är fint. Här finns ett mysterium; vem är enstöringen, varför vill han inte träffa folk.

Så fort Mason och Jessie lämnar ön blir det mer än lovligt slätstruket och ooriginellt. Jag har inget emot filmer som inte är originella så länge de bjuder på lite nya vinklar och idéer, eller åtminstone levererar spektakulär fetaction. Detta gör inte SHELTER. När den inte utspelar sig på ön ser filmen estetiskt sett ut som en engelsk TV-deckare; lite platt och rudimentärt, och det handlar om ett simpelt A till Ö-manus. Actionscenerna är många, men inte lika over-the-top som i många andra Statham-filmer. En del repliker, i synnerhet de som fälls i ledningsrummet, är riktigt dåliga. Det här är lite för oinspirerat. En längre actionscen utspelar sig inne på en nattklubb – men musiken som spelas är alldeles för trist, vad är det, något slags ambient?

Den där Workman är inte heller mycket att skriva hem om. Han är bara en trist snubbe. Det hade blivit bättre om de istället anlitat till exempel Scott Adkins till rollen.

SHELTER är förstås en fullt sebar film, Jason Statham är alltid Jason Statham och Bill Nighy är alltid Bill Nighy, men den funkar nog betydligt bättre hemma på TV:n en regnig torsdagskväll.

För övrig är en uppföljare till THE BEEKEEPER på väg, den ska ha premiär nästa år, är det tänkt.