Bio: Kiss of the Spider Woman

Foton copyright (c) Nobel Entertainment

Visst vore det roligt om en massa ignoranta Marvel-fans gick och såg KISS OF THE SPIDER WOMAN och utbrast i ett unisont ”Vad fan är det här?!” när filmen började. ”Var är Spider-Woman?”

Jag har inte sett Hector Babencos på sin tid så uppmärksammade SPINDELKVINNANS KYSS, en brasiliansk-amerikansk film, byggd på en roman av Manuel Puig, som hade premiär 1985. William Hurt, Raul Julia och Sonia Braga gjorde huvudrollerna. Det var inte en film som lockade mig för 41 år sedan.

… Men nu har jag sett denna nya film, producerad av Ben Affleck och Matt Damon, och i regi av Bill Condon, en man med en minst sagt spretig filmografi: han har bland annat gjort CANDYMAN: FAREWELL TO THE FLESH, den utmärkta GODS AND MONSTERS, musikalen DREAMGIRLS, de två sista TWILIGHT-filmerna, och Disneys nyinspelning av SKÖNHETEN OCH ODJURET.

Nu handlar det om musikal igen, den nya versionen av KISS OF THE SPIDER WOMAN bygger på Broadwaymusikalen, i sin tur byggd på Puigs bok. Och då undrar kanske någon varför jag gick och såg den här – jag gillar ju inte musikaler. Nja, det stämmer väl inte helt. Det finns musikaler jag gillar – SINGIN’ IN THE RAIN, CANNIBAL! THE MUSICAL och en del annat. Gamla Technicolormusikaler är ju ofta tjusiga. Men rent allmänt gillar jag inte musikaler, det är inte bara det att det sjungs mest hela tiden, det är musiken jag inte gillar. Jag skulle aldrig få för mig att göra en sådan där resa till London för att se på musikaler, som många gör – som om det är ett krav att gå på musikaler när man är i London, även om man aldrig tittar på sådana hemma i Sverige.

KISS OF THE SPIDER WOMAN utspelar sig i Argentina 1983. Diktaturen har fängslat inte bara meningsmotståndare, utan även konstnärer och poeter. I en cell sitter den politiske fången Valentín Arregui (Diego Luna) och läser en biografi över Lenin när han plötsligt får en ny cellkamrat; Luis Molina (Tonatiuh). Molina är homosexuell och pyntar genast cellen med draperier och grejor. Molina pratar oavbrutet och Arregui vill bara att han ska hålla käften.

Molinas största intresse är film och för att fördriva tiden redogör han för handlingen i sin favoritfilm; hollywoodmusikalen KISS OF THE SPIDER WOMAN med med Ingrid Luna (Jennifer Lopez) i rollen som Aurora. När Molina berättar får vi se scener ur filmen – i sprakande Technocolor. Eller snarare en kärleksfull pastisch på 50-talets färgsprakande musikaler. I Molinas allegoriska version byts två skådespelare ut mot Molina och Arregui. Arregui gillar inte musikaler, han tycker att det är fånigt när folk brister ut i sång.

Anledningen till att den veke Molina placerats i Arreguis cell är att fängelsedirektören (Bruno Bichir) vill att han ska spionera på Arregui och ta reda på information om den motståndsrörelse Arregui tillhör. Fångvakterna misshandlar och torterar fångar för att pumpa dem på information. Med tiden uppstår en stark vänskap mellan Molina och den straighte Arregui.

Antagligen mer än hälften av filmens handling utspelar sig i fängelset. Det är grått, rått och dystert. Det är grymt och ibland blodigt. Det här är en av ytterst få musikaler som är barnförbjuden. Jennifer Lopez medverkar bara i scenerna från filmen i filmen, och i stort sett bara i sång- och dansnummer.

KISS OF THE SPIDER WOMAN lider av samma problem som de flesta musikaler lidit av de senaste 40 åren eller så: alla låtar låter likadant. Det är typiska musikallåtar. Det är slätstruket. Här finns inga sånger som sticker ut, inga hits, inget minnesvärt. Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’ musikaler har alltid en eller ett par nummer alla känner till; EVITA, som ju också handlar om Argentina, hade om inget annat ”Don’t Cry For Me, Argentina”. Att dessa hitlåtar tillhör en genre jag inte gillar hindrar mig inte från att känna till dem. Inga av sångerna i KISS OF THE SPIDER WOMAN fastnade.

Jennifer Lopez har mest medverkat i mög de senaste åren, då vi sett henne i streamingpremiärer som SHOTGUN WEDDING, THE MOTHER och ATLAS. KISS OF THE SPIDER WOMAN är det bästa hon varit med i på länge och hon är onekligen tjusig som Ingrid Luna/Aurora/Spindelkvinnan. Det finns dock inte så mycket mer att säga om hennes insats; hon sjunger, dansar och är tjusig. Det är Diego Luna och Tonatiuh som dominerar filmen och som står för skådespelarinsatserna.

Det här är ännu en film som jag ger omdömet ”Tja, den var väl okej, antar jag”, något jag tycker att jag skriver alldeles för ofta. Jag hade hellre sett en hård thriller som enbart utspelar sig i fängelset – eller enbart filmen i filmen; en glassig musikal. Nå, Bill Condons film är onekligen flott när det är dags för sång och dans, kulisser och scenerier är flotta och inspirerade. Det fanns inga pressbilder från fängelset, enbart bilder på Lopez.

Gillar man Broadwaymusikaler är det möjligt att man uppskattar den här mer än jag. Å andra sidan, gillar man Broadwaymusikaler är det inte säkert att man även vill se brutal misshandel, och en scen där Arregui skiter på sig och torkas i röven av Molina. Tyvärr sjungs det inte när detta sker. Där hade man nog kunnat få till en riktig hitlåt.

För övrigt var även CANNIBAL! THE MUSICAL barnförbjuden när den släpptes på video, eller om det nu var DVD, i Sverige. Och det slår mig nu att jag och Lloyd Kaufman introducerade den filmen när den visades på Göteborgs Filmfestival.