Så här på årets sista dag passar det väl bra att i vanlig ordning sammanfatta bioåret. Jag gör som jag gjort de senaste åren, istället för att välja ut de fem eller tio filmer jag tycker är allra bäst, listar jag i bokstavsordning samtliga filmer jag jag tilldelat en femma eller en fyra. Jag gillar inte riktigt att ranka filmer, eller andra kulturyttringar; det handlar liksom inte om dammsugare eller diskmaskiner som verkligen kan skifta hejvilt i kvalitet. Jag gillar ju heller inte att betygsätta filmer, det brukar jag påpeka, jag har betygen mest för att det mer eller mindre blivit ett krav, och för att ett citat i en annons fungerar som gratis reklam för TOPPRAFFEL! – med det inte sagt att jag sätter höga betyg bara för att kunna citeras. Tvärtom, jag tillhör nog dem som sätter lägst betyg.
I år har jag recenserat ovanligt många filmer på bio, streaming, DVD och Blu-ray. Om jag räknat rätt har jag recenserat 84 filmer som biovisats – fast vänta nu, alldeles just nu, när jag skriver detta, slår det mig att åtminstone två Netflixpremiärer jag skrivit om också biovisades. Således blir det 86 filmer – eller kanske ännu fler?
Jag har sett ovanligt många svenska filmer i år. Om jag räknar in den nordiska kompotten THE UGLY STEPSISTER får jag det till 13 svenska filmer: THE DOG, EAGLES OF THE REPUBLIC, EGGHEAD REPUBLIC, FILMEN OM SIW, HEMMET, HÅKAN BRÅKAN 003, I HUVUDET PÅ BO, MÅ DU LEVA, SEMITJOV – DRÖMMEN OM EN BÄTTRE VÄRLD, SERIETECKNAREN, THE UGLY STEPSISTER, UPPFÖLJAREN TILL SOMMARREGN, VI DÖR I NATT. SERIETECKNAREN hade inte regelrätt biodistribution, utan visades ett fåtal gånger på handplockade biografer. Flera av dessa svenska filmer är på andra språk än svenska, flera har engelska titlar, och två innehåller märkligt nog ordet ”republic”.
Det har varit ett starkt skräckfilmsår. Många skräckfilmer har haft biopremiär, flera svenska skräckfilmer har biovisats, och jag har gett höga betyg till ett flertal skräckfilmer. Fast jag har förstås satt låga betyg på ännu fler skräckfilmer.
Jag har noterat en del andra listor över årets bästa filmer, både i svensk som utländsk press. Flera filmer som andra har med på sina topplistor saknas på min lista. Som till exempel ONE BATTLE AFTER ANOTHER. Varför skulle jag ha med den? Bara för att det är en film av Paul Thomas Anderson? Den filmen är ju inte speciellt bra. För att inte tala om SINNERS – jag hade verkligen inte förväntat mig att den filmen skulle bli den stora framgång den blev. Jag tyckte mest att den var dum. NÜRNBERG har jag inte recenserat eftersom jag missade pressvisningen och jag har inte hunnit se den än. Många filmer valde jag bort – eftersom de inte intresserade mig det minsta, sedan får de vara hur kritikerrosade de vill. BRUTALISTEN valde jag bort eftersom den filmjäveln varar tre och en halv timme.
Så. Här kommer nu min lista. Här är de biopremiärer jag satte högst betyg på:
NOUVELLE VAGUE – DEN NYA VÅGEN
Jag sätter ju nästan aldrig femmor i betyg, det kan gå år mellan mina femmor, men under årets sista månad dök det upp en film som jag tyckte var värd högsta betyg. Om man inte är lika intresserad av filmskapande, kreativa processer och Frankrike som jag är man kanske inte lika entusiastisk, men hur kan man inte vara intresserad av filmskapande, kreativa processer och Frankrike?
En japansk komedi och en samuraj som slungas framåt i tiden och blir skådespelare i samurajfilmer. Kanske inte jätterolig, men charmig och trevlig.
Här var jag kanske lite väl givmild med betyget. När jag tänker efter hade det nog räckt med en trea till detta drama, men jag gillade dialogen i den här.
BABYMETAL: LEGEND 43 – THE MOVIE
En konsertfilm med japanska BABYMETAL. På sätt och vis är det svårt att recensera och betygsätta konsertfilmer och liknande. Jag gillar BABYMETAL och japansk metal, men om man inte gillar det lär man förstås inte uppskatta filmen. Jag skulle liksom inte ge ett högt betyg till en film om, tja, Taylor Swift, eller något liknande som dagens trista ungdom i väst lyssnar på. Det är för lite elgitarrer i dagens kulturutbud.
Jag var visst ganska ensam om att uppskatta den här actionfilmen. Tvärtom var det många som verkligen hatade den. Jag vet inte riktigt varför. Visst, att sätta en fyra var nog att ta i, men herregud, jag ser så många extremt pissusla actionfilmer varje år att jag blir nöjd bara det liknar en riktig film. Dessutom blev jag på gott humör när det på pressvisningen kom en gammal tant som aldrig någonsin hade sett en actionfilm, sa hon, och som trodde att hon skulle se en balettfilm. Hon var lätt chockad efteråt.
Ett kinesiskt drama om en man på en motorcykel som blir vän med en vildhund. Långsamt, lågmält och långt, men tjusigt, intressant och med spaghettiwesternvibbar.
Kanske årets bästa skräckfilm? En liten australisk film av bröderna som gjorde TALK TO ME. Sally Hawkins överraskar som galning.
Yorgos Lanthimos nya film är en nyinspelning av den sydkoreanska komedin SAVE THE GREEN PLANET, som jag tror att jag sett. Detta är dock sannolikt en bättre film, det här är skitbra och i vanlig ordning gör Emma Stone och Jesse Plemons starka insatser i huvudrollerna.
Darren Aronofskys nya film brukar omnämnas som en av årets största floppar. Trots bra kritik gick folk inte och såg den. Jag undrar varför. Det här är ju en bra film.
Ännu en av årets bästa skräckfilmer. När jag såg den här filmen på en pressvisning hade jag låtit bli att läsa vad den handlar om, jag hade inte sett trailern, jag hade inte ens sett filmaffischen. Således lär jag mig överraskas av handlingen. För dem som hade sett trailern – och filmaffischen – återstod inga överraskningar.
Ytterligare en liten australisk skräckfilm, eller snarare en hajthriller. Denna hade jag inga som helst förväntningar på, således blev jag positivt överraskad.
En oväntat – eller kanske inte oväntat? – framgångsrik dokumentärfilm om Siw Malmkvist, som är uppvuxen på samma gata som jag. Jag har inte sett TV-versionen, vilken tydligen är en dryg timme längre.
Den danska film är inte bara bra, det är en otroligt snygg film att titta. Ett mörkt drama om en kvinnlig seriemördare; en änglamakerska, i Köpenhamn kort efter andra världskriget.
Jag missade att denna slasher faktiskt gick upp på bio i Sverige. Min recension publicerades på julafton.
En dokumentär om Bo Widerberg. Det är en ganska traditionellt gjort dokumentär, vilket jag tycker är rätt bra; alldeles för ofta krånglar folk till det i försök att göra sina dokumentärer mer intressanta.
En av årets största floppar på bio. Fast jag gillade den. Den pressvisades inte och min recension publicerades först på julafton.
En bisarr och surrealistisk nederländsk-norsk-belgisk film med Crispin Glover i titelrollen. Jag brukar gilla sådana här filmer, så det var väl inte oväntat att jag gillade även den där.
En märklig, rolig och mycket bra österrikisk film. Jag såg den här på streaming, jag hade ingen aning om att den faktiskt hade biovisats. Tyvärr har filmen en riktigt tråkig filmaffisch, så det var nära att jag inte såg den alls; det var knappt att jag noterade den.
En thriller som helt och hållet bygger på en gimmick. Den här filmen är jättebra och spännande fram till slutet, som är riktigt dåligt och ologiskt – men trots detta valde jag att sätta ett högt betyg.
En tysk dokumentär om den skickliga men kontroversiella filmaren. Jag vet inte riktigt varför jag satte en fyra på den här, det var väl en standarddokumentär – men visst är den bra.
En ny filmatisering av Stephen Kings roman ”Den flyende mannen”. Ännu en av årets floppar på bio. Jag var kanske lite snäll med betyget här. Den tidigare filmen med Arnold Schwarzenegger är roligare.
En enorm succé på bio i hemlandet Danmark, här i Sverige gick denna bisarra komedi obemärkt förbi. Jag noterade dessutom en del dåliga recensioner. De måste ha sett fel fil. Fast traderövar som skriver om film finns det gott om.
Uppföljaren till den ultravåldsamma finska krigsfilmen SISU är ännu mer våldsam och fullkomligt bindgalen. Tjoflöjtsplatter av bästa märke!
Under året kom det några superhjältefilmer som folk tyckte var ovanligt bra. Själv tyckte jag inte att vare sig THE FANTASTIC FOUR eller THUNDERBOLTS var speciellt märkvärdiga. Däremot gillade jag verkligen James Gunns nya Stålmannenfilm. Visst, den innehåller lite för mycket datoranimerat tumult och bröl, men detta är en rolig film, och jag tycker att superhjältefilmer ska vara roliga.
Ytterligare en utmärkt skräckfilm. Den här känns lite grann som Filmen David Cronenberg aldrig gjorde. Slutet är kanske lite väl komiskt och förutsägbart, men jag klagar inte, jag gillar sådant här.
Den här filmen brukar även den omnämnas som en av årets största floppar – dock verkar ingen veta hur mycket denna nyinspelning av THE TOXIC AVENGER kostade att göra. Den var säkert inte jättedyr. Hur som helst, jag gillade den här och den är oerhört mycket bättre än originalfilmen och allt annat Troma har producerat de senaste 45 åren.
Urtypen för en trevlig film. Ett franskt drama om medelålders människor. Jag är så gammal nu att jag gillar trevliga filmer om medelåldersmänniskor. En åldersgrupp jag kan relatera till.
Mer skräck, denna gång av långfilmsdebuterande norskan Emilie Blichfeldt, som även skrivit manus. Jag hade en hel del förväntningar på denna uppmärksammade nordiska samproduktion, som till större delen är på svenska och som är inspelad i Polen, men jag måste tillstå att förväntningarna infriades. Denna saga är en unik body horror-film. Tjusig att titta på är den också.
Slutligen: mer skräck. Det är ingen hejd på det. Zach Cregger, som gjorde BARBARIAN, slog till med en ny film som blev en stor framgång världen över. Jo, det här är en jättebra film som ligger ganska nära Stephen King-facket. Jag gillade inte slutet, som slår över i komedi – och jag vet inte riktigt om det är meningen. Nå, filmen är utmärkt fram tills dess.
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
TOPPRAFFEL! 