Streaming: Beast of War

Ibland blir man överraskad.

Hajfilmer går det tretton på dussinet. Minst. Jag vet inte riktigt varför, men B-filmsbolagen älskar att producera hajfilmer -om konsumenterna verkligen älskar att titta på hajfilmer vet jag inte. Det släpps nya hajfilmer världen över i princip varje vecka. Majoriteten av dessa, i stort sett samtliga, är lågbudgetproduktioner, ibland inte ens det – det finns även många nollbudgetproduktioner om hajar. Hajar attackerar överallt. I havet, i sanden, i snön, i hus. I många fall verkar producenterna först ha kommit på en rolig titel, och sedan snabbt och billigt slängt ihop något skit som passar till titeln: NOAH’S SHARK, RAIDERS OF THE LOST SHARK, JURASSIC SHARK och så vidare. De datoranimerade hajarna brukar se anskrämliga ut. Bolaget The Asylum är nog de som gör flest hajfilmer, de rönte ju dessutom stora framgångar med sin SHARKNADO-serie. SHARKNADO är närmast att betrakta som bra jämfört med övriga hajfilmer.

Ibland görs det fortfarande filmer med hög budget – som THE MEG med uppföljare – eller något högre budget – som DANGEROUS ANIMALS, HAJAR I PARIS och THE SHALLOWS, men för det allra mesta handlar det om mög som är väldigt svårt att sitta igenom. Det slår mig nu att jag faktiskt pitchade en hajfilms-idé till en amerikansk C-filmare, jag ser att filmen nu är klar, men jag tror att han glömde bort att ge mig credit för idén. Skit samma, jag vill nog inte associeras med den.

BEAST OF WAR, som nu finns att hyra och som inte ska förväxlas med stridsvagnsfilmen THE BEAST OF WAR från 1988, är en australisk film av Kiah Roache-Turner; regissören till WYRMWOOD. Jag förväntade mig ännu en hajfilm i stil med de the Asylum producerar, men där sket jag mig allt på tummen! THE BEAST OF WAR visar sig vara en ”riktig” film. Den har ett ordentligt manus, riktiga skådespelare, bra regi, utmärkt filmfoto, många praktiska effekter, och budgeten låg på 7-8 miljoner amerikanska dollar. The Asylums filmer brukar ligga på $500 000-1 miljon, medan många andra kostat $10 000 eller mindre.

Kiah Roache-Turners film utspelar sig 1942. Det här är en krigsfilm. Vi presenteras för en pluton australiska soldater som utbildas av hårdföra, skrikande befäl. Huvudpersonerna är Leo (Mark Coles Smith), som är aborigin och som har traumatiska minnen från en hajincident från uppväxten, den unge och snälle Will (Joel Nankervis), och den våldsamme och rasistiske Des (Sam Delich). Ytterligare rollfigurer presenteras. Här kan vi jämföra med OSIRIS, som jag recenserade häromdagen. Den filmen handlar om en patrull soldater vi aldrig lär känna – de är bara ett gäng illa skildrade hårdingar som gillar att skjuta. I BEAST OF WAR är rollfigurerna tredimensionella; de besitter olika karaktärsdrag.

Det står att filmen är inspirerad av verkliga händelser, men hur pass när verkligheten BEAST OF WAR ligger har jag ingen aning om – jag utgår ifrån att filmskaparna tagit sig stora friheter. Soldaterna ska skeppas iväg i ett krigsfartyg, men de attackeras av japanska plan och fartyget sjunker. Endast en handfull soldater överlever, däribland de tre jag nämner här ovan. De lyckas ta sig upp på en flytande vrakdel. En av dem, Thompson (Sam Parsonson), har spräckt skallen, vilket lett till att han blivit dum i huvudet. Leo och Des råkar omedelbart i luven på varandra.

Det är natt, dimma och helt vindstilla. Bara ett fåtal meter ifrån vrakdelen flyter en motorbåt. De måste ta sig till den. Det är bara det att … det simmar en haj runt vrakdelen. En stor, glupsk hajhona. Hajen börjar tugga i sig soldaterna.

Jag ser att en del ynglingar som kommenterat BEAST OF WAR på IMDb satt lågt betyg och kallat den tråkig och dålig. Bry er inte om dem – eftersom de har fel. De ville säkert ha ännu en tafflig Asylum-film men ändlösa hajattacker. Själv tyckte jag att Roache-Turners film var riktigt spännande. Stämningen är tung och ödesmättad, den är kuslig. Situationen är hopplös – räddningen finns inom synhåll, men det går inte att ta sig dit utan att dödas. De har varken dricksvatten eller mat. För att göra det hela ännu värre föreligger det risk att fiendeplanen dyker upp på nytt.

Effekterna är utmärkta. Vi får inte se speciellt mycket av hajen, men den är inte löjeväckande som i många andra filmer. Det är gott om lemlästade kroppar som guppar omkring i vattnet. Folk får armar och ben avbitna, inälvor sprutar. Det här är nog en av de blodigaste hajfilmer som gjorts.

Det skämtas om namnet Bruce, som en gång i tiden var ett av de vanligaste namnen i Australien, något som Monty Python uppmärksammade i en sketch – och dessutom kallades ju hajen i Spielbergs film för Bruce. Det skämtas även om ölsorten Foster’s – ”I’d rather drink my own piss”.

Jag gillade den här filmen. Det hade jag inte räknat med!