Toppraffels tre budord

Någon gång för länge sedan, antagligen på 90-talet, när jag skrev i dagspress och magasin, funderade jag på vad det är jag vill med mina recensioner av- och artiklar om film, serier och annat. Jag kom fram till tre budord. Jag hade nästan glömde bort detta, men kom att tänka på det häromdagen. Toppraffels tre budord lyder enligt följande:

• Informera
• Undervisa
• Underhåll

Informera

Tja, det är väl precis vad det låter som. Jag redogör för vad en film, eller ett seriealbum, handlar om, vilka som ligger bakom, vilka som medverkar, och vad jag tycker om filmen eller serien. Dessutom är det viktigt att kunna motivera varför jag tycker som jag gör, det räcker inte med att skriva att filmen är dålig. Varje år är det några filmer som mer eller mindre utses till ”Årets sämsta” av kritikerkåren, trots att de kanske inte alls är sämst, eller ens speciellt dåliga. Många skribenter hänger bara på och skriver det de antas tycka. Kanske är de rädda att idiotförklaras om de erkänner att de tyckte att HOLMES & WATSON var kul. Jag gillade ju BABYLON och jag älskar CALIGULA. Och nej, jag tycker inte att CITIZEN KANE är världens bästa film någonsin, varför skulle jag göra det? Det är en bra och filmhistoriskt viktig film, men den betyder ingenting för mig.

Undervisa

Sätt in filmen, eller serien, i sitt sammanhang. Berätta om genren och dess historik. Redogör för det regissören eller serieskaparen har gjort tidigare. Alldeles för många kritiker, i synnerhet de som anses vara betydande och ”seriösa”, vad nu det innebär, har en tendens att utgå från att läsaren redan känner till allt – vilket kanske är fallet om man skriver i ett smalt magasin med nischad målgrupp, men ytterst sällan om man skriver i ett brett forum som till exempel dagspress, som läses av väldigt olika människor med olika bakgrund och olika referensramar. Som skribent i en dags- eller kvällstidning, än mindre på en webbsida, kan man inte utgå från att alla vet vem Manoel de Oliveira var.*

Underhåll

Skriv på ett underhållande och/eller intressant sätt som får läsarna att faktiskt läsa hela texten från början till slut, och som får dem att vilja läsa mer. Informera och undervisa räcker inte hela vägen, man måste även kunna underhålla. Det spelar ingen roll hur kunnig man är och hur faktaspäckade texterna är om det är torrt och tråkigt; om ingen orkar ta sig igenom texten och ta till sig det man skrivit. På 90-talet brukade jag klaga på analytiska filmrecensioner. Jag var fortfarande ung då och försökte väl tuffa mig, vara lite rebellisk. För en tid sedan kallade en bekant mig för ”analytiker”. Jag blev lite ställd. Jösses, jag gillar ju inte analytiker – hade jag för mig. Man han har nog rätt. Det jag inte gillar är den akademiska analysen. De torra, själlösa, glädjelösa analyserna. Det händer ibland att jag beställer böcker i ämnen som intresserar mig, och när jag får hem dem visar de sig vara avhandlingar – och i många fall relativt oläsbara. I vissa fall kan de få till exempel mina favoritregissörer att framstå som otroligt tråkiga och träiga. Men jag analyserar ju också regissörer och filmer när jag skriver om dem – fast på ett helt annat sätt.

Så där. Detta är alltså mina tre budord. Nu undrar kanske någon varför jag illustrerar denna text med två serierutor av Gotlib. Tja, varför inte? Man ser Gotlib alldeles för sällan nuförtiden. Dessutom fick illustrationen er att bli nyfikna och läsa denna text – eller hur!

Några andra av er undrar kanske hur det gick med min kampanj för att få fler prenumeranter på TOPPRAFFEL!. Njä, det har väl inte gått något vidare. Det är fortfarande alldeles för få; märkligt få, som väljer att prenumerera, trots att det är gratis. Visst, många följer TOPPRAFFEL! med hjälp av sina RSS-läsare, jag vet inte hur många de är, men vanliga prenumeranter är fortfarande inte ens hundra stycken. Det är extremt många färre än jag har läsare. Enligt WordPress’ statistik har jag runt 50 000 unika besökare om året. Så, jag lär väl fortsätta att uppmana mina läsare att leta upp prenumerationsrutan här under, eller här intill, och skriva upp sig.

Jag vill även passa på att tacka de av er som lite då och då bidrar med några slantar för att stötta min verksamhet. Tyvärr är det bara på Buy Me A Coffee det går att tacka personligen och direkt, annars måste jag maila ett tack, men tack till er som bidragit via PayPal och WordPress’ eget system – ni vet vilka ni är. Nu går vi mot slutet av året och det börjar bli dags igen för de årliga utgifterna; domännamn, WordPress’ avgift och annat, och priserna går envist upp. Jag lägger ner mycket arbete på TOPPRAFFEL!, det tar ibland en väldig tid att skriva de här texterna, och det är förstås oavlönat arbete, så alla bidrag är välkomna! PayPal är det alternativ som föredras, eftersom det är snabbare och innebär mindre klabb, men då måste man skanna QR-koden uppe till höger på sin datorskärm. Men Buy Me A Coffee och WordPress’ eget system går förstås också bra. Det enda dåliga systemet är kontanter via diligens. 1987 jobbade jag förresten på en skyltfirma som betalade ut min lön kontant – jag fick ett kuvert med sedlar.

… Och nu har jag nog sagt vad jag ville ha sagt.

*Manoel de Oliveira var en portugisisk filmregissör som brukade tävla i Cannes med sina filmer. Han var mest känd för att han var gammal – han var 106 när han dog 2015. Han gjorde sin sista film 2012. Nej, jag har inte sett någon av hans filmer.