Bio: Ballerina

Foton copyright (c) Lionsgate/Nordisk Film

John Wick-filmerna har blivit lite av en ny måttstock när det gäller moderna actionfilmer – åtminstone här på TOPPRAFFEL!

På 1980-talet var actionfilm stort. Genren lämnade B-filmsträsket och istället producerades fläskiga kassapjäser med hög budget, eller åtminstone mediumbudget. Filmerna var högljudda, våldsamma, blodiga, grabbiga och kul.

Sedan kom 90-talet och genren började dö ut igen. De storfilmer i genren som gjordes var svulstiga, själlösa filmer, som de Jerry Bruckheimer producerade, och som jag inte tyckte var speciellt bra ens då, när de kom. Visst finns det undantag, det kom väl några bra actionfilmer på 90-talet, men de var få.

På 2000-talet blev det inte mycket bättre. Plastiga superhjältefilmer ersatte de vanliga actionfilmerna. Jason Bourne-filmerna införde den påfrestande trenden att filma- och klippa slagsmål så snabbt att det inte gick att se vad som försiggick. Värsta trenden var nog att filmbolagen ville sätta så låg åldersgräns som möjligt på filmerna för dra större publik, vilket innebar att blod och svordomar försvann och genren blev urvattnad.

Sedan blev det 2014 och JOHN WICK hade premiär. En film som utmärkte sig på flera sätt. Dels hade den en väldigt rak och enkel story. Inga krusiduller. Dels filmade man alla actionscener så att det gick att se vad som hände, precis som på 80-talet. Dessutom var det här förstås en förbålt underhållande film med en karismatisk Keanu Reeves i huvudrollen och välkoreograferade actionscener.

Filmen fick tre uppföljare. Handlingen blev allt mindre rak, tvärtom blev John Wicks värld alltmer invecklad och surrealistisk. Men filmerna höjde sig ändå över konkurrensen – eftersom upphovsmännen hade en konstnärlig vision. Det här var inga fabriksproducerade superhjältefilmer från Marvel gjorda efter mall. John Wick-filmerna liknar snarare musikaler, där sång- och dansnumren ersatts med avancerade, hyperkoreograferade slagsmål, vilka ständigt blev alltmer utstuderade. Till detta kom en lika utstuderad estetik och färgskala.

Att låta John Wick dö i den fjärde filmen var nog lite dumt och ogenomtänkt. Det verkar även producenterna ha tyckt, eftersom JOHN WICK: CHAPTER 5 är på gång. Och redan nu kan vi se Keanu Reeves dyka upp som Wick i spin-off-filmen BALLERINA (som inte ska förväxlas med den koreanska Netflixfilmen med samma titel).

Den här gången är det Len Wiseman* som regisserat, han är väl mest känd för att ha gjort ett par UNDERWORLD-filmer och den usla DIE HARD 4.0. De senaste åren verkar han mest ha jobbat med TV-serier. För manus står Shay Hatten, som skrev JOHN WICK: CHAPTER 3 – PARABELLUM och CHAPTER 4. Han har även skrivit några Netflixfilmer vi låter bli att nämna.

Om man inte har sett de tidigare John Wick-filmerna kan den här världen med alla lönnmördarstammar och mystiska regler kanske upplevas som förvirrande, men själva handlingen i BALLERINA är föredömligt enkel. Det är en rak hämndhistoria. De onda måste dödas.

Ballerinan är en gestalt som lite kort förekommit tidigare i John Wick-serien. När BALLERINA börjar är hon en liten flicka, Eve heter hon, och som barn spelas hon av Victoria Comte. Hennes far tillhör samma lönnmördarstam som John Wick, men en annan ond stam är ute efter honom. Deras ledare är the Chancellor, som spelas av Gabriel Byrne med tysk brytning. Den snälle fadern mördas men Eve kommer undan.

Ian McShane spelar ånyo Winston, han som har det där lönnmördarhotellet i New York. Han tar sig an lilla Eve och placerar henne i balett- och lönnmördarskolan som drivs av Angelica Hustons namnlösa ryska.

15 senare är Eve, nu spelad av Ana de Armas, bra på att dansa, men framför allt är hon en jävel på att slåss, skjuta och ha ihjäl folk. Winston tycker att Eves sorg och vrede gör henne till en utmärkt mördare. Scenerna från balettskolan utspelas samtidigt den första John Wick-filmen, vi får se en kort scen ur den filmen men ur en annan vinkel, och den här gången går Eve fram och pratar med Wick.

Eve råkar på en mördare med samma brännmärke på handleden som de som mördade hennes far, så hon bryter mot sin stams regler och beger sig av för att hitta- och döda the Chancellor. Alla, precis alla, försöker stoppa henne. The Chancellor har även kidnappat en liten flicka som Eve tänker frita. The Chancellor bor i en österrikisk alpby där alla invånarna, utom barnen, är mördare! Och alla måste de dödas.

När Shay Hatten skrev manus till den här filmen gjorde han säkert en lista på olika vapen och tillhyggen Eve kan döda fienden med. Kniv, pistol, maskingevär, handgranater, samurajsvärd, ishacka, skridskor, eldkastare … BALLERINA är en vansinnigt våldsam film, det här är ett blodbad, en två timmar lång slaktorgie. Frågan är om detta inte är den våldsammaste John Wick-filmen hittills. Eve slåss ute på stan, på en nattklubb inredd med is, på restauranger och så vidare.

Vi serveras en del grejor jag aldrig sett tidigare, till exempel ett slagsmål till tyrolermusik, och en fullkomligt fantastisk duell med eldkastare. The Exterminator framstår som en amatör när Eve plockar fram eldkastaren.

Lance Reddick dyker upp som hotellportieren Charon i en scen, det här var det sista Reddick gjorde innan han oväntat dog för två år sedan. Den schweiziske actionskådisen Daniel Bernhardt medverkar som ond mördare, han var med även i den första John Wick-filmen, men här spelar han en annan rollfigur. Anne Parillaud, hon från NIKITA, är med någonstans när Eve är i Prag, men jag såg henne inte, kanske för att jag inte visste att hon skulle vara med, och för att jag antagligen inte har sett henne i något sedan MANNEN MED JÄRNMASKEN, 1998. Norman Reedus har en mindre roll. Keanu Reeves som John Wick dyker upp igen när det är dags för slutstriden.

Jag kan tänka mig att en del kommer att klaga på att BALLERINA inte har någon handling, men då har man missförstått filmen. Det är alla actionscenerna; allt groteskt ultravåld, som är handlingen. Filmen har en bodycount på antagligen flera hundra, våldet ökar konstant, det är ett under att Eve har någon hörsel kvar. Visst blir det lite overkill efter två timmar, kanske lite tröttande, men varför klaga? Det är ont om fläskiga actionfilmer nuförtiden, och BALLERINA levererar vad den utlovar: fetaction!

Len Wisemans film är svagare än de tidigare John Wick-filmerna, men den är bättre än mycket annat. Den är bättre än till exempel A WORKING MAN, som var en besvikelse, och det mesta i actionväg som får premiär på Netflix. Helhetsintrycket dras ner av att Angelica Huston ser märkbart ointresserad ut, och John Wicks medverkan är egentligen överflödig, han känns inslängd mest för att han måste vara med i filmen på något sätt. Jag velade lite med betyget, men beslutade mig för att vara generös. Vill man han koreograferade slagsmål och sanslöst slaktande får man valuta för bio pengarna. Dessutom gillar jag förstås Ana de Armas.

Slutet öppnar för en BALLERINA 2.

*Tillägg en dag senare: jag fick precis veta att när filmen var klar, tyckte producenterna att det var alldeles för lite action i den, så de kallade in Chad Stahelski för att filma ytterligare actionscener – det var Stahelski som gjorde de tidigare Wick-filmerna.