Analoga missar och annat AI-relaterat

Den senaste veckan har boken ”The Swedish family – Det spökar på äventyrsbadet” diskuterats flitigt i mina kanaler – detta beroende på att bokens illustrationer är AI-genererade, med allt vad det innebär.

Jag har aldrig någonsin hört talas om ”The Swedish family”, som sägs vara ett YouTube-fenomen. Jag har aldrig hört talas om Swedish family-mamman Joanna André, som skrivit boken. Jag hade heller aldrig hört talas om I Just Want To Be Cool, som slog körekord på Bokmässan i Göteborg när de signerade någon bok förra året. Att jag inte känner till dessa fenomen beror på att jag inte har några barn i min omedelbara närhet, och min egen YouTube-konsumtion består till större delen av att titta på mer eller mindre tjocka farbröder som reagerar på hårdrocksvideor.

Nå. Den här äventyrsbadboken av Joanna André. Jag har inte sett den i verkligheten, men bilder ur den florerar i sociala medier. Min gamle vän och kollega Gunnar Krantz har skrivit om den i Sydsvenskan, texten finns HÄR (och i skrivande stund ligger den inte bakom betalvägg). Förlaget har alltså valt att inte anlita en illustratör, en levande människa, antagligen för att en sådan kostar pengar. Det tar även tid för en tecknare att producera illustrationer. Med AI kan det göras på sekunder. I fallet Swedish family verkar ingen på förlaget heller brytt sig om att redigera de bilder de serverats – ingen har bemödat sig om att lägga några timmar på att fixa felritade händer och annat konstigt.

Ofta smyger det in märkliga missar när man genererar bilder med hjälp av AI, främst vad gäller anatomi. I synnerhet händer ställer till problem för datorerna och figurer får ofta sex fingrar på handen – eller fyra. Amputerade armar och tre ben förekommer också. Jag har förstås själv lekt med sådana här AI-program – det är trots allt rätt kul. En stund. I början. Jag tröttnade ganska snart, när resultaten blev alltmer likartade och själlösa. Dessutom är de här bilderna inget jag har någon användning för. Jag kan inte sälja dem, jag kan inte ställa ut dem, jag kan inte sätta mitt namn på dem.

… Rättare sagt: jo, jag skulle kunna sätta mitt namn på dem och ge ut dem som böcker – men jag skulle skämmas. Så skrupelfri är jag inte.

Feltecknade bilder är förstås inget nytt. Professionella tecknare har ritat fel sedan pennan uppfanns. Det är alltid roligt när tecknare gör tabbar de inte själva upptäcker – och dessa tabbar sedan publiceras. Som till exempel omslaget till Agent X9 nummer 11/1981 här ovan. På den här målningen har Modesty Blaise råkat få sex fingrar på ena handen (förutsatt att hon har en tumme som inte syns). Tidskriften Bild & Bubbla uppmärksammade detta omslag när numret var förhållandevis färskt.

En festlig tabbe få verkar ha noterat hittar vi i Fantomen nummer nummer 2/1988. Äventyret ”Ondskans slott” av Norman Worker och Hans Lindahl är ett av de allra bästa Fantomenäventyren – men när mr Walker slåss med en stor varg, har Lindahl råkat rita två högerhänder på Den vandrande vålnaden.

Vidare har vi Fantomenäventyret ”Furst Rex” från 1986 av Lee Falk och Sy Barry, i vilket Barry råkat rita sex fingrar på en figur. Detta ledde till att Claes Reimerthi fick i uppdrag att skriva en historia om denne man med bonusfingrar, han hade tolv fingrar sammanlagt. Alex Saviuk tecknade denna serie som kom att heta ”Mannen med sex fingrar” och som publicerades i Fantomen nummer 16/2017.

När jag var barn på 1970-talet gillade jag serien Rymdens hjältar, och jag tyckte att Mike Grell tecknade skitsnyggt. Det var först när jag blev lite äldre, på 80-talet, som jag konstaterade att Grell var allt annat än bra på anatomi. Figurernas ben var ofta för långa och ibland var benen, eller armarna, olika långa. Det var skevt och vingt, men det verkar inte ha varit så många som märkte det, och ännu färre som påpekade det.

Den nu aktuella Swedish family-boken säljer som smör. Märker inte läsarna att bilderna är skeva och vinga? Att antalet fingrar inte stämmer? Bryr de sig inte?

För mer än 30 år sedan skulle jag lämna min syster på en fest någonstans utanför stan. Jag körde henne dit och gick med in en stund. Gästerna på festen var några år yngre än jag. En kille kom fram och pratade, jag tror han kände igen mig och visste att jag jobbade med serier. Han ville prata serier och framhöll sig som Modesty Blaise-expert. Jag var måttligt intresserad av att prata med honom, men för att vara artig frågade jag vilken Modesty-tecknare han tyckte var bäst.

Killen blev helt ställd. Vilken tecknare? Vaddå? Han hade aldrig noterat att det var olika personer som ritade Modesty Blaise, han kände inte till deras namn, han kände inte ens till Peter O’Donnell, som skrev manus. Han kallade sig expert eftersom han kände till många äventyr och figurer i serien.

Tyvärr år det nog så i många fall: kultur, och framför allt populärkultur, är något som bara finns där, färdigt att konsumeras. Filmer, TV-serier, böcker, musik, serietidningar. Det är något som bara dyker upp, det växer fritt. Många verkar inte skänka en tanke på att det sitter folk och producerar dessa saker. Upphovspersoner är inget att bry sig om. Skit samma om det är en datamaskin som gjort bilderna, det ser ju färgglatt och trevligt ut. Billigt ska det vara dessutom, helst ska det inte kosta någonting alls. Varför betala för att se en film på bio när den finns gratis på internet? Varför ska de som gjort filmerna få betalt? Och häpnadsväckande många människor verkar inte förstå att alla dessa webbsidor där man kan fulstreama nya långfilmer är illegala.

Jag brukar häpna över Fantomenläsare i Indien. Fantomen var en gång väldigt populär i Indien och det finns fortfarande många indiska Fantomenfans. Mängder av dessa indier huserar i diverse Fantomengrupper på Facebook – och de tjatar ofta om att de vill att folk ska dela kompletta Fantomenäventyr på Facebook, eller som pdf:er. Men det är ju olagligt, påpekar folk i Europa och Australien, men det svaret går inte hem. Kan ni inte bara beställa de serier ni vill ha från till exempel Australien? Om ni vill läsa dem på engelska? Nej, det har de inte råd med, det måste vara gratis. Och i färg. Det finns ingen som helst förståelse att de som skriver- och tecknar serier har detta som jobb och vill få betalt för sitt arbete.

Att fuska med bilder i trycksaker är inget nytt, det har man väl hållit på med sedan tryckpressen uppfanns. Man har köpt in billiga foton och teckningar från bildbyråer, man har använt sig av clip art. Kopieringsmaskinerna har gått varma hos serietecknare, Katten Gustaf har alltid sett ut som om den är framställt med hjälp av en kopieringsmaskin, och Phil Corrigan av Al Williamson var ett lapptäckte av återanvända bilder. Detta noterade man inte om man läste en stripp om dagen i morgontidningen, men när Corrigan samlas i tidningar och böcker blir det extremt uppenbart.

Idag jobbar många serietecknare och illustratörer digitalt, de har slutat använda sig av papper, tusch och penna. Jag känner ibland att det kan vara svårt att avgöra om vissa av dessa nya, moderna serier är framställda med hjälp av AI eller ej. De kan vara lite för slickade i stilen, framför allt är det dagens datorfärgläggning som gör att serierna känns som om de är producerade av datorer. Färgläggningen är kitschig och plastig. Resultatet är lite själlöst. Tecknarens tumavtryck finns inte på originalsidorna – det finns inte ens några originalsidor. Det hela är rätt osexigt. Nu finns det förstås många tecknare som är så pass skickliga att det inte går att se om det är tecknat med tusch eller dator, men undantag finns det alltid, vad man än diskuterar.

Men AI-framställda texter, då? frågar kanske någon.

Jag och ett par kollegor skämtar ibland om att vissa nya långfilmer känns som om de är författade av AI. ARGYLLE, till exempel. Eller många av senare års Marvelfilmer. Otroligt ooriginella och plastiga blockbusterfilmer.

Det är säkert fullt möjligt att skriva ett helt filmmanus, eller en roman, med hjälp av AI, det har kanske redan gjorts, men gör man det måste resultatet sannolikt bearbetas och redigeras rejält.

Jag har ChatGPT i min mobiltelefon. Använder jag den appen när jag skriver mina manus till 91:an och Fantomen? Ja, det gör jag. Nej, jag skriver inte de faktiska manusen, eller mina synopsis, med Chat GPT. Däremot händer det att jag ber ChatGPT lista till exempel hundra pampiga landmärken som skulle fungera bra i ett Fantomenäventyr. Jag ber programmet göra listor på olika saker. De svar jag får upp kan jag sedan kombinera – och ibland inspireras jag till en story. Oftast blir det dock ingenting.

Det här kan jämföras med deckarförfattaren Edgar Wallaces ”Plot Wheel”. Om Wallace verkligen hade ett sådant vet ingen med säkerhet, men mojängen ser ut ungefär som ett lyckohjul. Istället för nummer, står där olika romaningredienser. Man surrar på snurran och sätter sedan ihop de ingredienser man får upp. Jag använder ibland (ganska sällan, faktiskt) ChatGPT som ett digitalt Plot Wheel.

Men. När jag laddat ner ChatGPT testade jag förstås appen rejält. Jag bad ChatGPT skriva en Fantomensynopsis, bara för att se hur det blev. Resultatet blev ett Fantomenäventyr, med början, mitt och slut. Ett väldigt slätstruket Fantomenäventyr. Det bestod av en rad ingredienser och inslag vi känner igen från gamla äventyr. Jag använde förstås inte denna helt datorgenererade story, men jag visade den för en av Fantomentidningens redaktörer. Det är mycket möjligt att en betydligt mindre nogräknad och stressad – och kanske till och med okunnig – redaktör hade godkänt denna vissna synopsis.

Jag bad förresten även ChatGPT att skriva en 91:an-historia, eller om det nu var Åsa-Nisse. Resultatet blev direkt bisarrt, det hade inget med 91:an att göra, det var bara en rad poänglösa vitsar som knutits ihop. Det har hänt ett par gånger att killar som känt igen mig på krogen kommit fram för att berätta något kul de varit med om, och som de tyckte att jag borde använda i en serie. Dessa historier har alltid en sak gemensamt: de är skitdåliga och oanvändbara.

… Och detta beskriver kanske AI ganska väl. AI är som en full kille på krogen som försöker rita och berätta, men som missar alla viktiga detaljer.