Blu-ray: Maniac Cop – The Trilogy

MANIAC COP – THE TRILOGY (Studio S Entertainment)

Jag ser att William Lustig inte regisserat någon spelfilm sedan UNCLE SAM, som kom 1996. Jag har inte sett den sedan jag fick den hemskickad på video, det här var på den tiden jag skrev om videofilmer i dagspress, och jag vill minnas att jag blev besviken på filmen. Den var inte alls lika bra som Lustigs tidigare filmer. Sedan dess har Lustig mest ägnat sig åt sitt DVD- och Blu-ray-bolag Blue Underground, och han har producerat en rad dokumentärer till filmernas extramaterial.

William Lustig inledde sin karriär med att göra porrfilm. Han kallade sig ”Billy Bagg” och 1977 kom THE VIOLATION OF CLAUDIA, som gick upp på bio i Sverige som SEXÄVENTYR MED CLAUDIA. Året därpå gjorde Lustig HOT HONEY, som inte visades i Sverige.

Därefter bytte Lustig genre och gjorde sig känd för slagkraftiga och chockerande skräck- och actionfilmer. Först ut av dessa var den beryktade MANIAC, 1980, ett snaskigt 16mm-epos med Joe Spinell i sin paradroll. Denna följdes av den skitiga thrillern VIGILANTE, som kom 1982.

Det dröjde till 1988 innan nästa långfilm kom. MANIAC COP, med manus av Larry Cohen, som också producerade. En film vi alla hyrde när den släpptes på video.

Ni minns väl hur det var när man hyrde film innan 2000-talet. Man kunde ta nästan vilken film som helst och den såg ut som en så kallad ”riktig film”, som något som skulle kunna biovisas. Visst, det fanns förstås undantag, men lågbudgetfilmer sköts fortfarande på film, oftast på 35mm, ofta på samma råfilm som de stora bolagen använde. Några av dessa B-filmer biovisades i USA och andra länder, däribland MANIAC COP, men här i Sverige fick de premiär direkt på video. Enligt uppgift kostade MANIAC COP 1,1 miljoner dollar att göra, men det är en slickad film med många stunts och en rad karaktärsskådespelare i birollerna.

Robert Z’Dar (1950-2015) spelade den galne polisen Matt Cordell. Z’Dar led av en sjukdom som fått hans käkben att växa, vilket gett honom ett direkt bisarrt utseende. Z’Dar såg dock till att utnyttja detta och gjorde karriär på att spela skurk på film. Matt Cordell torde vara hans mest kända rollfigur.

Cordell var en hård polis som hämnade i fängelse, där han mördades av de andra fångarna. Plötsligt är han tillbaka på New Yorks gator, där han går omkring och slaktar oskyldiga människor som behöver hjälp. Cordell verkar vilja hämnas på dem som satte dit honom och uppenbarligen dog han inte där i fängelset. Bruce Campbell spelar en ung polis som bedrar sin fru med en annan polis, spelad av Laurene Landon. När Campbells fru mördas haffas Campbell, allt pekar på att det är han som är den galne snuten. Han och Landon måste se till att hitta- och stoppa Cordell.

Bruce Campbell må spela filmens hjälte, men Tom Atkins står först i rollistan, och han är ju en skådespelare vi verkligen gillar. Även Richard Roundtree, William Smith och Sheree North medverkar, och i småroller ser vi boxaren Jake LaMotta som polis, Sam Raimi som nyhetsreporter, och George ”Buck” Flower som ett intervjuoffer. Filmen är inspelad på plats i New York City, en stad William Lustig älskar att skildra – NYC framstår som en av filmens skådespelare. Jay Chattaway bidrar med strålande filmmusik. David Carradine sjunger några sånger på soundtracket!

Bruce Campbell har sagt att han tycker att den här filmen är rätt kass, men det enda kassa med MANIAC COP är nog Laurene Landon. Hon funkade som barbarkvinnan Hundra i filmen med samma namn, men här är hon inget vidare. Hon ser lite märklig ut, hon har våfflat hår, och hennes röst saknar klang – hon låter förkyld. Men hon hindrar inte den här filmen från att vara väldigt underhållande. Det hela börjar lite oroväckande med Troma Entertainments logga, men Troma verkar bara ha tagit över rättigheterna. Det här är en film från SGE, Shapiro-Glickenhaus Entertainment. Glickenhaus är James Glickenhaus, som gjorde THE EXTERMINATOR.

1990 kom uppföljaren MANIAC COP 2. Den här gången hade budgeten höjts till fyra miljoner dollar, vilket syns. Det här är förstås fortfarande en lågbudgetfilm – relativt sett – men pengarna har placerats där de verkligen syns. MANIAC COP 2 är en spektakulär film och jag var väldigt imponerad av den är den kom, jag såg den om och om igen. Det här är en film som levererar. Jag minns att en videobutik i Landskrona av någon anledning sålde en hyrkassett samma år den släpptes, och jag köpte den förstås på studs.

Matt Cordell är tillbaka – och den här gången är han av allt att döma en levande död. Han traskar längs New Yorks gator, där han slaktar folk. Under filmens gång slår han sig ihop med en seriemördare som dödar strippor, denne spelas av Leo Rossi.

Bruce Campbell är tillbaka, men hans rollfigur mördas redan i början av filmen, och kort därpå stryker även Laurene Landon med. Nya hjältar blir istället en stenhård polis spelad av Robert Davi och en psykiater spelad av Claudia Christian. Michael Lerner gör en polischef, Charles Napier dyker upp som programledare i TV, Danny Trejo spelar en fånge. Jag har aldrig lyckats hitta Sam Raimi i filmen, han står listad som nyhetsuppläsare i eftertexterna.

Handlingen i MANIAC COP 2 är märklig och håller inte ihop, men det spelar ingen roll. Den här filmen bjuder på fetaction och ett flertal scener är fullkomligt otroliga. Den här filmen gjordes ju innan folk började datoranimera allting, vilket gör alla stunts än mer imponerande. Här finns en biljakt där Claudia Christian sitter fast med handfängsel i ratten och hon hänger utanpå bilen medan den far fram, här finns en lång massaker inne på en polisstation där Cordell slungar poliser genom dussintals glasrutor, och så har vi den mest omtalade scenen: Matt Cordell tar fyr och brinner som en fackla. Medan han fortfarande brinner grabbar han tag i en annan kille som också börjar brinna. Två brinnande män slåss med varandra. Brinnande går Cordell vidare och hugger ytterligare en kille som förstås också tar fyr. Sådant här ser vi aldrig idag.

I början av filmen förekommer en kiosk. I den ser vi tidskrifterna Fangoria, Gorezone, Toxic Horror och Comics Scene. De nummer vi ser i bild köpte jag på Pressbyrån på Eriksgatan när de kom ut! New York är fortfarande en viktig del av filmen och Jay Chattaway bidrar åter med bra filmmusik. Under eftertexterna spelas en fånig raplåt om Maniac Cop.

MANIAC COP 3: BADGE OF SILENCE från 1992 är den svagaste av de tre filmerna. Den var på sin tid omskriven på grund av alla problem under inspelningen. När jag hyrde den på video stod det ”Directed by William Lustig” i förtexterna. När Blue Underground släppte filmen på DVD och Blu-ray 2013 såg Lustig till att ändra detta till ”Alan Smithee”, den pseudonym som används i Hollywood när regissörer vill ta bort sitt namn. I denna nya, svenska utgåva står det Smithee.

William Lustig hade av någon anledning levererat en alldeles för kort film och han vägrade filma extrascener för att komma upp i lämplig spellängd. Därför gick producenten Joel Soisson in och filmade extrascener. Man drygade även ut filmen med några klipp ur de tidigare filmerna. När jag såg filmen 1992 märkte jag inte detta, jag tyckte att den var rätt bra ändå. När jag nu ser om den 32 år senare tycker jag fortfarande att den fungerar hyfsat trots alla inspelningsproblem. Det största problemet är nog Larry Cohens manus, som är lite väl konstigt. Han har verkat göra något slags variant på FRANKENSTEINS BRUD, med Gretchen Becker som den tuffa polisen Kate, som har smeknamnet Maniac Kate och som dödas i en eldstrid. Hon ska väckas till liv med hjälp av voodoo.

Robert Davi spelar återigen den stenhårde hjälten, han får ihop det med en läkare spelad av Caitlin Dulany. Paul Gleeson har en rätt stor roll, Jackie Earle Haley spelar buse, och plötsligt dyker Robert Forster upp. Ted Raimi gör som sin bror och ploppar upp som reporter på en TV-skärm.

Trots att MANIAC COP 3 är den svagaste filmen i serien, finns här en rad spektakulära actionscener. Den här gången är det Joel Goldsmith som står för filmmusiken, men Chattaways teman återkommer.

Extramaterialet består av trailers för filmerna och ett gäng bortklippta scener ur MANIAC COP 3. Jag gillar fortfarande de här filmerna. De är bättre än det mesta som görs idag i genren. Jag sätter ett samlingsbetyg.