Bio: The Neon Demon

Foton copyright (c) Scanbox
Nicolas Winding Refn har varit i hetluften de senaste månaderna.
Dels för att han ska producera nyinspelningar av en rad skräckklassiker; THE WITCHFINDER GENERAL, MANIAC COP, och WHAT HAVE YOU DONE TO SOLANGE?. Detta är förstås fullkomligt onödigt. MANIAC COP är förvisso inte sådär jättebra (medan MANIAC COP 2 är fantastisk!), men de övriga är klassiker. SOLANGE lever dessutom mycket på att det är en italiensk film från 1970-talet, med allt vad det innebär – att göra om den i USA i nutid lär knappast funka.
… Och dels har det skrivits om Winding Refn, eftersom hans senaste film; THE NEON DEMON, blev utbuad vid premiären i Cannes – och den gode regissören passade på att provocera och vara allmänt stöddig.
Man vet aldrig vad man får när Nicolas Winding Refn är i farten. Efter att inlett sin karriär med ett par bra filmer, gjorde han en rad riktigt dåliga – som BRONSON och VALHALLA RISING. Därefter; år 2011, slog han till med DRIVE, som blev en oväntad publiksuccé. Det är en mycket bra film. Istället för att följa upp den med något liknande, gjorde Refn den besynnerliga ONLY GOD FORGIVES. Efter pressvisningen gav jag den en ”generisk trea”, eftersom jag inte riktigt visste vad jag tyckte. Jag såg om den ett par dagar senare, och tyckte då bättre om den, eftersom jag då visste vad som väntade mig.
THE NEON DEMON, då? Förtjänade den buropen i Cannes?
Vi tar det positiva först. Det här är en oerhört tjusig film. Nicolas Winding Refn är stor fan av genrefilm, däribland italiensk giallo. Estetiskt sett, men även till viss del vad gäller handlingen, har THE NEON DEMON drag av giallo, och framför allt i början finns här många estetiska lån från Dario Argentos SUSPIRIA (som förvisso inte är en giallo). Eftersom filmen utspelar sig i modell- och modevärlden tänker jag lite grann på 80-talsgiallon TOO BEAUTIFUL TO DIE (snarare än BLOOD AND BLACK LACE, som utspelar sig på ett modehus). Jag själv rörde också vid temat i mitt seriealbum ”Giallo” från 2004.
Vidare har THE NEON DEMON en tjock, suggestiv syntmatta på soundtracket, vilket förstärker den depraverade stämningen.
Och så är eftertexterna jättesnygga.

Sådär! Nu har jag avhandlat det som är bra. Resten är nämligen skitdåligt. Det här är en irriterande film, en dum, löjeväckande sak.
Nicolas Winding Refn verkar ha drabbats av storhetsvansinne. Han börjar likna Lars Von Trier. Förtexternas nederkant har försätts med hans initialer. NWR står det under varje credit, som om det är han själv som är allra viktigast. Det vore lite kul om det inte var på fullt allvar – vilket det säkert är.
Filmen handlar om den 16-åriga Jesse (18-åriga Elle Fanning), som anländer till Los Angeles för att bli modell. Hennes oförstörda, oskuldsfulla drag gör att hon genast anlitas av en agentur – och får lova att svara att hon är 19 om någon frågar. De övriga modellerna uppskattar inte detta. De är iskalla, opererade, onda och hotfulla, och de äter upp all konkurrens.
Jesse bor på ett skabbigt motell, som ägs av en våldsam, halvkriminell typ, som spelas av Keanu Reeves. När Jesses amatörfotograf till pojkvän dyker upp, försöker Reeves sälja en trettonåring till honom – ”värsta lolitatypen!”.
Den enda som är snäll mot Jesse, är sminkösen Ruby (Jena Malone), som förutom att sminka modeller inför plåtningar även sminkar lik på ett bårhus. En sysselsättning som leder till en av filmens mest depraverade scener.

THE NEON DEMON är ett drama presenterat som en skräckfilm. Och det är inte bra. En del av skådisarna är riktigt usla – framför allt de som spelar de onda modellerna. Det blir förstås inte bättre av den extremt onaturliga dialogen. Jag konstaterar att man inte ska se den här typen av film på språk man förstår. Det är inte säkert att jag noterat styltigheten om de pratat italienska. De iskalla scenerna och rollfigurerna, i kombination med de träiga replikerna och det stela skådespeleriet, ger filmen ett besynnerligt pretentiöst drag. Kanske finns här även en del symbolik jag inte fattar – vad handlar allt detta konstiga snack om månen om, och varför hoppar det in en puma i Jesses motellrum? Och vad tillför Keanu Reeves roll? Den är så pass liten att hans scener lätt skulle kunna klippas bort utan att saknas. Å andra sidan är scenerna med honom bättre än flera andra scener. Eventuell kritik av modevärlden och dess utseendefixering försvinner i alla extravaganser. Dessutom tror jag att Refn gillar modevärlden, eftersom filmen ser ut som den gör.
Här finns några scener som visar sig vara drömscener som kanske inte alls är drömscener. Alla medverkande skådespelare verkar gå på valium. Filmen är fullkomligt humorbefriad – och den är väldigt tråkig.
Men snygg.
Jag noterar att en del ivrigt försvarar filmen. Kanske har de upptäckt något jag inte upptäckt. Kanske är de unga och tycker att sådant här är nyskapande och coolt. Kanske önskar de så gärna att THE NEON DEMON ska vara något den inte är, att de verkligen tror att den är detta något den inte är.
Det enda Nicolas Winding Refns nya film är, är ett rejält misslyckat vanity project som gått helt överstyr.

(Biopremiär 10/6)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js