Bio: Deadpool

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Deadpool är en superhjälte – eller superantihjälte – från Marvel jag inte har någon som helst relation till. Jag har aldrig läst någon tidning med Deadpool – fast nu hör det till saken att jag sällan läser superhjälteserier. Ryan Reynolds dök upp som Deadpool redan 2009 i X-MEN ORIGINS: WOLVERINE, en film jag inte minns mycket av. Deadpool hade bara en liten biroll, vill jag minnas, och Reynolds var inte maskerad.

Hajpen kring den nya filmen, som regisserats av debutanten Tim Miller, är stor. Marknadsföringen har varit kreativ, filmens trailers är roliga, och nyfikenheten har ökats, eftersom filmen är en av väldigt få Marvelfilmer som i USA försetts med åldersgränsen R; den är alltså barnförbjuden. Tidigare är det bara Punisherfilmerna som förärats denna åldersgräns.

Jag måste säga att jag var väldigt nyfiken på DEADPOOL och såg fram emot filmen. Efter att ha sett filmen konstaterar jag att den har nästan alla rätt – men bara nästan. Jag återkommer till skälen därtill lite längre ner.

DEADPOOL inleds med fantastiska förtexter, vilka fick mig att skratta högt. Istället för att skriva ut namnen på skådespelarna och de som gjort filmen, står det ”A hot chick”, ”A British villain”, ”Directed by an overpaid tool” och så vidare. Detta sätter tonen i denna metafilm. Jag undrar verkligen vad den, ja, den så kallade ”vanliga” publiken kommer att tycka och tänka. Är det med på noterna? Ryan Reynolds som Deadpool envisas med att bryta den fjärde väggen och prata med biopubliken. Han öser även på med injokes och kommentarer som ”Vilken professor Xavier menar du, Stewart eller McAvoy?”, ”Hade producenterna inte råd med fler X-Men än er två?” och ”Jo, utseendet betyder allt – du tror väl inte att Ryan Reynolds kommit så här långt i karriären tack vare sin skådespelartalang?”.

I det civila är Deadpool den före detta elitsoldaten Wade Williams. Efter att ha dragit sig tillbaka, ägnar Wade sig åt att hjälpa vanligt folk i nöd och hänga på krogen. Han träffar en tjej; Vanessa (Morena Baccarin), blir kär, men strax efter att Wade friat, visar det sig att han drabbats av cancer. En mystisk man söker upp Wade och hävdar att han kan bota cancern. Wade går med på förslaget och hamnar då hos den onde engelsmannen Ajax (Ed Skrein), som experimenterar på sjuka människor. Wade injiceras mutantgener; han botas från cancern och får superkrafter, men blir samtidigt vanställd. Efter att ha flytt från Ajax ställe, maskerar Wade sig – han blir Deadpool och beger sig ut på hämnarstråt.

Grundstoryn är enkel, kanske i enklaste laget – men å andra sidan är det rätt skönt. Jag har svårt för superhjältefilmer som till exempel AVENGERS: AGE OF ULTRON, där man sitter och undrar vad fanken det går ut på; vad alla sysslar med. Handlingen i DEADPOOL är sekundär. Istället handlar filmen om att fläska på med så mycket röj och skämt som möjligt.

DEADPOOL är den våldsammaste Marvelfilmen sedan PUNISHER; WAR ZONE. Den sistnämnda är våldsammare och råare, men DEADPOOL ligger bra nära. Det är mycket blod och splatter – men allt ligger på en tjoflöjtnivå och det är omöjligt att ta på allvar – vilket säkert en del kommer att göra ändå, till exempel de som förväntar sig en barnfilm. Åldersgränsen R betyder ju även att det är fritt fram med svordomar. Jag brukar klaga på alla dessa PG-13-actionfilmer där det är okej med våld, men inte med svordomar. Låt roollfigurerna svära! Men det finns gränser. Som alldeles för ofta är fallet, beter sig killarna bakom DEADPOOL som några busiga småungar när de försetts med R-gränsen. De verkar tro att det är roligt om man svär och säger fula ord hela tiden, eller kastar ut sexuella anspelningar. Min främsta, och egentligen enda, invändning mot DEADPOOL är just detta: det är inte roligt med en konstant ström av fula ord. Det blir mest barnsligt och irriterande, som om de enbart vill provocera pryda amerikaner.

Men i övrigt är DEADPOOL underhållande med saftiga actionscener, och den är jätterolig, med ett par diskussioner om IKEA-möbler som höjdpunkt. Jag skrattade högt flera gånger. Men rätta mig om jag har fel, men den var väl inte WHAM! som gjorde ”Careless Whisper”? Det var väl George Michaels’ första solosingel?

Stan Lee (som egentligen inte har något med Deadpool att göra) dyker upp som MC på en strippklubb, och ja, det följer en extrascen efter eftertexterna.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med DEADPOOL och jag ser gärna fler filmer om denne bisarre figur.

(Biopremiär 12/2)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js