Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Jag klagar rätt ofta på filmer som är alldeles för tråkiga. Långsamma arthousefilmer som är en plåga att se. Men de finns ju de medvetet långsamma filmer jag gillar och i vissa fall älskar – nämligen vissa eurosleazefilmer från främst 1970-talet. Filmer av till exempel Jean Rollin och Jess Franco.
Under pressvisningen av THE DUKE OF BURGUNDY snarkades det friskt på Capitol i Göteborg. Jag noterade åtminstone två äldre herrar som slocknade (och som innan visningen av AMY dagen därpå pratade om hur tråkig och meningslös THE DUKE var). Själv sov jag inte alls – tvärtom satt jag och gottade mig. Inte åt det erotiska innehållet, utan åt själva filmen.
På pressidan skriver distributören att THE DUKE OF BURGUNDY är ett ”motgift till Fifty Shades-hysterin”. Tja, det är möjligt att man kan se på den på det sättet. Men jag undrar hur många svenskar som faktiskt förstår vad det är den engelske regissören Peter Strickland har gjort. Det känns nämligen som att slungas tillbaka till 70-talet och det decenniets sydeuropeiska sexploitationfilmer. Här finns drag av Just Jaeckin, José Larraz, Harry Kümel, och främst Jess Franco – den nu bortgångne Franco tackas till och med i eftertexterna. Och inte nog med det! I filmen förekommer en granne som heter Lorna. Hon spelas av belgiskan Monica Swinn, som på 70-talet medverkade i mängder av Jess Franco-filmer. Dock var hon inte med i Francos LORNA THE EXORCIST. Trots att Swinns namn står med stora bokstäver i förtexterna, syns hon bara i bakgrunden – och ur fokus – i tre korta scener. Hon har inga repliker.
THE DUKE OF BURGUNDY handlar om det lesbiska paret Evelyn (italienskan Chiara D’Anna) och Cynthia (danskan Sidse Babett Knudsen), som bor på ett stort, dekadent gods på landet. Filmen inleds med att Evelyn, klädd som städerska, på cykel anländer till den dominanta Cynthia, som tvingar Evelyn att utföra en rad plikter i hemmet. Detta visar sig vara ett rollspel och skeendet upprepas varje dag enligt ett manus Evelyn skrivit. Det är egentligen Evelyn som är den dominanta, i det att hon mer eller mindre tvingar Cynthia att spela dominant.
Rollspelet och dess väl inövade scener upprepas om och om igen under filmens gång, variationerna är få, och det blir alltmer tydligt att Cynthia är rätt trött på det hela.
De två kvinnorna är experter på fjärilar och andra insekter, och åker ibland iväg för att hålla- eller lyssna på föredrag om just insekter. The Duke of Burgundy är det engelska namnet på gullvivefjäril. Ibland sitter de på ett flott bibliotek och forskar. Vid ett par tillfällen anländer en kvinna som ser ut som Brigitte Lahaie till godset, hon är något slags snickare och diskuterar tillverkning av en ny säng och en mänsklig toalett, som gör Evelyn intresserad.
Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om den här filmen. Handlingen är lövtunn och det händer inte speciellt mycket. Kritiker lär sikta in sig på det psykologiska dramat – i övrigt blir det nog som med Quentin Tarantinos senare filmer; få har sett de gamla B-filmer det refereras till. Fast det är klart, Strickland har gjort en mer medvetet konstnärlig film än de gamla hjältarna på 70-talet.
Förtexterna är fantastiska och ser faktiskt ut att vara snodda från en film från 1972. Filmfotot är fantastiskt – det här är en riktigt tjusig film. Miljöerna är flotta. Dialogen är som sig bör kortfattad och rätt stiff och styltig. Tyvärr är den inte dubbad till engelska, vilket hade kunnat tillföra ytterligare en drömsk dimension.
THE DUKE OF BURGUNDY, som är inspelad i Ungern, har kvinnor i samtliga roller, det figurerar inte en enda man. Däremot kan den skarpsynte skymta en och annan skyltdocka. När kameran långsamt sveper över publiken på föreläsningarna ser man att det på de bakre raderna och ur fokus sitter just skyltdockor, vilket förstås skänker en bisarr stämning.
Jag vet inte om jag tycker att Peter Stricklands film är speciellt erotisk, den är dessutom förhållandevis feg jämfört med 70-talsfilmerna – men jag gillar THE DUKE OF BURGUNDY. Dock lär det dröja ett bra tag innan jag orkar se om den. Det brukar vara så med långsamma filmer – så länge de inte är signerade Rollin.
(Biopremiär 17/7)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 