En TV-kväll på 70-talet

Jag tittar nästan aldrig på TV. Jag tycker att det mesta är tråkigt eller dåligt, eller tråkigt och dåligt. Eventuella intressanta TV-serier kan man se på DVD vad det lider, långfilmer har jag ofta redan sett på bio eller DVD, och nyheter får man ju via Internet.

Annat var det förr. När jag växte upp. På 1970- och 80-talen. Då var ju allt bra. Rättare sagt: det var tråkigt och dåligt på ett bra, tilltalande sätt. Det var långsamt och det var mycket gubbar. I bästa fall. När det inte var hopplöst. Svensk TV-humor på 80-talet har visat sig vara hopplös. Jag fick till exempel ”Macken” och ”En himla många program” när de släpptes på DVD, och konstaterade att om man klipper ut allt som är roligt ur den totala speltiden, får man en dryg halvtimme.

Samtidigt är det rätt trevligt med gamla dammiga TV-program. För oss som gillar dammiga TV-program är SVT:s Öppet arkiv en guldgruva. Jag och min flickvän tittar ofta på Öppet arkiv. Fast efter att ha sett alla avsnitt av ”N.P. Möller – fastighetsskötare” är det svårt att hitta nya favoriter. Vi såg i veckan samtliga avsnitt av ”Albert & Herbert” som hittills finns tillgängliga. Därefter hoppade vi runt och såg lite allt möjligt.

I ärlighetens namn tyckte jag som barn på 70-talet att det mesta utom deckare och cowboyfilmer var tråkigt på TV. Det tyckte uppenbarligen även Lasse Hallström. Innan Hallström för till Hollywood och började göra dåliga, sentimentala filmer, producerade han en hel del roligheter för SVT – eller Sveriges Radio som företaget hette då. 1979 gjorde han den halvtimmeslånga dokumentären ”Vad är det för fel på svensk TV-underhållning?”. Programmet varvar seriösa intervjuer med TV-producenter och sketcher. Magnus Härenstam, Lars Amble, Lasse Hallström själv med flera drar gamla, uttjatade vitsar på olika sätt och visar hur dessa behandlas av TV, hur mycket det skulle kosta att spela in en sketch, och så vidare. Hallström visar sig vara en utmärkt fysisk komiker, synd att han inte fortsatte på den banan. Den välrenommerade humorkännaren Nils-Petter Sundgren pratar om humor i olika länder och Hallström kommer fram till att det är säkrare att göra tråkiga, allvarliga program än humor, eftersom det alltid finns folk som blir arga om humorn inte tilltalar just dem – med andra ord, en diskussion som är väldigt aktuell även idag, här och nu. En TV-chef säger att man hellre satsar på prestigeprojekt om Keve Hjelms Ivar Lo-Johansson-filmatisering ”Godnatt, jord”.

Magnus Härenstam och Lasse Hallström i vitstagen.

”Godnatt, jord”. Ja, herregud! Det var SVT:s stora, dyra satsning 1979. Jag minns att de hade trailers för programmet lång tid innan det började sändas, det visade sett program som hette ”Inför ‘Godnatt, jord'”, och tidningen Vi, som farsan prenumererade på, hade ett stort reportage om denna viktiga milstolpe i svensk TV-historia.

Det enda Hjelms TV-serie är ihågkommen för, är att den är en av de tråkigaste som någonsin producerats. Kanske den tråkigaste. Jag mindes ett avsnitt i vilket en familj åkte häst och vagn större delen av avsnittet – och jag kommer ihåg att farsan började gapskrattade när ekipaget stannade så att en liten gosse kunde hoppa av och kissa. Hagge Geigert sa i ett av sina TV-program 1979 att Norge ska börja visa ”Godnatt, jord” – i slowmotion, så att de verkligen hänger med.

”Vi måste se på ‘Godnatt, jord’!” sa jag till min flickvän, och det gick ju utmärkt, eftersom serien finns på Öppet arkiv. Avsnitt två, av sju, heter ”Resan till Himmelstorp 1908”, och jag förstod förstås att det måste vara avsnittet jag mindes. Vi struntade i det första avsnittet och kastade oss över Häst-, vagn- och kissavsnittet.

Ja, vad ska man säga om denna statarskildring? Avsnittet varar 59 minuter. Vi såg inte riktigt hela, eftersom vi snabbspolade lite emellanåt. Vi hoppade fram ett par minuter – bara för att konstatera att vi var kvar i samma scen. Och det hade inte hänt någonting. Alldeles i början sitter en gubbe vid ett bord och häller mjölk i kaffet. Långsamt. I realtid. Vi började skratta. I början av avsnittet bryter det ut en eldsvåda, vi ser den på håll, men istället för dramatik, får vi se folk som bär hinkar. Hinkar återkommer upprepade gånger. Om rollfigurerna inte har något annat för sig, bär de på en hink.

Ungefär halvvägs in i programmet börjar resan till Himmelstorp. Far, mor och son på en vagn. De rullar långsamt iväg, och fortsätter att långsamt rulla längs ojämna vägar i en skog. Ibland säger kvinnan något, men det går sällan att höra vad. Det verkar mest bara ointressanta betraktelser av träd och hus. Efter ett bra tag stannar de, så att pojken kan kissa i realtid. Sedan bär det av igen.
Mot slutet av avsnittet kommer de fram till ett hus. Där bor en tant som bär på en hink. Hon säger ingenting. De sitter i huset en stund och gör ingenting, och sedan påbörjar de återfärden. Denna får vi inte se, eftersom avsnittet nästan är slut.

”Godnatt, jord” är verkligen fruktansvärt tråkigt. Om jag inte visste bättre hade jag trott att det handlade om parodi på typiskt svenskt drama.

Godnatt!

Nå. Efter detta kände vi att det var dags för lite rejäl 70-talsunderhållning. TV-producenterna i Hallströms program hävdade att det är mycket billigare att göra program där artister kommer fram och sjunger, än sketchprogram och annat som kräver manus, skådespelare och rekvisita. Vi valde att se ”Nöjesmazarinen” från 1975 – ett program jag inte minns, inte hört talas om, och som troligen bara sändes i ett avsnitt. Det finns nämligen bara ett avsnitt på Öpppet arkiv, och jag kan inte hitta några uppgifter om att det ska finnas fler.

”Nöjesmazarinen” är ett otroligt konstigt program – det är inte utan att jag undrade vad de medverkande artisterna tänkte. Studion och inramningen är något slags dekadent kabarémiljö i 70-talstappning. Flera i publiken verkar vara utklädda och de sitter vid kafébord, där de dricker sprit och kedjeröker. En del sitter med ryggen mot scenen.

Ted Åström blandar sig med publiken.

Ted Åström och balettdansösen Lisbeth Zachrisson är programvärdar. De inleder med att sjunga en sång, under vilken de dansar omkring och är nära att trassla in sig i de långa mikrofonsladdarna. Därefter framträder en rad ofta välkända namn. Hoolabandola Band uppträder maskerade. Utan förvarning dyker Demis Roussos upp och sjunger playback. Han får återkomma senare i programmet och sjunga en andra låt. En väldigt ung Magnus Uggla sjunger om Bobbo Viking.

Ibland sjunger Ted Åström några låtar, han har då tokiga kläder på sig, och en duo som påstås vara helt okänd presenteras; Greta & Malou heter duon, och de är inget vidare. Duon tävlade i Melodifestivalen 1977 och Malou Berg var senare med i några långfilmer, bland annat Lasse Åbergs REPMÅNAD.

Ted Åström blandar sig med Greta & Malou

För att det inte ska bli alltför festligt bryter programmet av med Kabaré Fredagsbarnen: Jacques Werup, Lasse Söderberg och Rolf Sersam. De sitter i mörker, plinkar på instrument och läser dikter, eller vad det nu är. Prosa, kanske. Det är otroligt pretentiöst. Och så blir de vild, fri jazz, till vilken Lisbeth Zachrisson dansar frenetiskt, och på det hillbillycountry från Texas.

”Nöjesmazarinen” slutar med att Ted Åström håller upp en pappersrulle med eftertexterna. Han tittar på pappret, sätter sig på en stol, och Zachrisson dansar balett runt honom. Hon snor pappersrullen. Publiken rusar upp på scenen och det blir Benny Hill-jakt, alla springer runt och jagar Åström, som till slut trillar omkull och rullas in i pappret. Slut.
Se där! En typisk TV-kväll från 1970-talet.

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js