Serier: Män som hatar kvinnor

av Sylvain Runberg och Josep Homs
Agent X9 6 & 7/2014
Egmont Publishing
 

Förra sommaren gjorde den gamle trotjänaren Agent X9 något oväntat som aldrig tidigare gjorts. De kom ut med ett extra tjockt nummer – och publicerade i detta en serie i färg. För första gången i tidningens drygt fyra decennier långa historia körde man en serie i färg. Serien som publicerades var ”Interpol Stockholm” av fransmannen Sylvain Runberg och svensken Peter Bergting. Jag recenserar tidningen HÄR och jag väl är väl inte sådär jättepositiv.

Sommaren 2014 kör X9 två utökade nummer på raken, och båda innehåller ett komplett franskt seriealbum i färg, rättare sagt – det handlar om två sammanhängande album: ”Män som hatar kvinnor”, volym ett och två.

För två år sedan recenserade jag en annan serieversion av Stieg Larssons osannolika bästsäljare; texten publicerades i tidningen Nya Upplagan, så det är inte säkert att ni läst den. Norstedts gav ut den amerikanska serieversionen från Vertigo/DC och jag fick det första albumet, det vill säga halva ”Män som hatar kvinnor”. Jag läste aldrig den avslutande halvan. Serien var under all kritik. Vertigo hade anlitat den skotska deckarförfattarinnan Denise Mina för att skriva manus, och uppenbarligen har hon ingen som helst aning om hur man berättar i serieform – adaptionen består sida upp och sida ner av pratande huvuden. Inte blir det bättre av att serien försetts med riktigt rejält fula teckningar av Leonardo Manco och Andrea Mutti; den förstnämnde argentinare, andra andre italienare. En hemsk, usel serie.

Här har vi nu alltså ytterligare en serieversion av samma roman. Nu ursprungligen utgiven av Dupuis.
Ärligt talat kände jag mig inte så lockad att läsa den här serien. Förvisso har jag inte läst Stieg Larssons böcker, och jag har inte för avsikt att göra det, men jag har sett den svenska långfilmen, den amerikanska långfilmen, och alltså läst första halvan av den amerikanska serieversionen. Ska jag verkligen ge mig på samma story igen?

För allvarligt talat är ju själva handlingen i ”Män som hatar kvinnor” inget vidare. Den fängelsedömde vänsterjournalisten Mikael Blomkvist anlitas av en gammal rik knös för att ta reda på vad som hände en ung flicka fyrtio tidigare, då hon försvann och troligen mördades. Blomkvist sitter på en trist, vintrig ö och nystar i fallet och kommeren seriemördare på spåret, och så blir det något slags tortyrporr av det hela när man närmar sig upplösningen. Det här är verkligen ingen kul och engagerande story – och den bygger helt och hållet på Lisbeth Salanders medverkan. Hackern Salander är en bisarr figur, en unik hjältinna – och egentligen det enda man minns av Stieg Larssons verk.

Jag kan inte säga annat än att jag är djupt imponerad av vad Sylvain Runberg och spanjoren Josep Homs har gjort av materialet. Jag vill hävda att detta är den bästa tolkningen av boken hittills (och vi får väl hoppas att det inte blir fler). Denna franska version är bättre än de två filmerna, och när jag jämför med Vertigos serieversion, är klasskillnad bara förnamnet.

Jag vet inte som mycket om Josep Homs, jag har inte läst hans övriga serier, men han visar sig vara en alldeles utomordentlig serietecknare. Det här är otroligt snyggt tecknat och färglagt, sidkompositionerna är strålande, det är bra driv – kort sagt, det här är en tecknad serie, inte en bildsatt roman.

Sylvain Runberg har gjort något eget av Larssons roman. Nu kan jag förstås inte jämföra med boken, eftersom jag inte läst den, men Sylvain berättar på ett utmärkt, personligt och synnerligen effektivt sätt. Han vet hur man använder sig av seriemediet. Dessutom bor Runberg till och från i Sverige, vilket innebär att detaljerna stämmer.

Klicka på bilden för större!

Duon Runberg och Homs har även lyckats skapa en mer en utmärkt version av Lisbeth Salander. Den svenska filmen föll lite på att Noomi Rapace tolkade Salander som, tja, lätt utvecklingsstörd – allt hade lösts mycket snabbare om inte Salander betett sig som hon gjorde, och mycket hade aldrig inträffat. Rooney Mara gjorde en bättre och mer mänsklig version i David Finchers film. Versionen i Vertigos serie lämnar vi därhän.

Den franska Lisbeth Salander känns lite mer realistisk. Hon är inte hundra procent introvert; hon visar känslor och får utbrott. I ett lite udda efterord skriver seriens översättare Marika Yamoun lite om detta och kommer oväntat med lite anmärkningar. Jag håller inte med Yamoun; Runbergs och Homs’ Salander är lite coolare än de övriga och det skulle nog kunna vara möjligt att umgås med henne lite längre än tre minuter.

Ibland brister det kanske lite i dialogen, framför allt under upplösningen. Det blir aningen ryckigt, och som alltid är fallet blir det lite dumt när mördaren avslöjas och måste berätta allt för hjältarna – istället för att bara döda hjältarna på en gång och därmed komma undan.

Paolo Roberto figurerar i ett par rutor och Noomi Rapace syns på ett tidningsomslag.

Klicka på bilden för större!

Dessa invändningar har jag dock överseende med. Sylvain Runberg och Josep Homs har lyckats göra en medryckande och underhållande serie av Stieg Larssons bok och dess dassiga intrig. Serieversionerna av de två övriga böckerna i Mellenniumsviten kommer att publiceras i Agent X9 somrarna 2015 och 2016.

Och faktum är att jag inte skulle ha något emot att se Runberg göra nya, egna äventyr om Blomkvist och Salander – det är han fullt kapabel till. Fast det lär han självklart aldrig få tillstånd att göra.

… Vad innehåller dessa två tidningar i övrigt? Här finns ett par avsnitt av ”V for Vendetta”, och det är väl tredje eller fjärde gången den publiceras på svenska. Här finns repriser på Rip Kirby och Modesty Blaise, och Romeros linjer i Modesty har nästan försvunnit helt i trycket, det ser för jävligt ut. Och så finns är några korta avsnitt av de svenska serierna ”Pärlor och patroner” och ”Ordningen upprätthålls alltid”, vilka känns oerhört malplacerade bredvid de övriga serierna.