Spegeln håller stängt på grund av ombyggnad och öppnar inte på nytt förrän i oktober. Och antalet sommarpremiärer på SF:s biografer är relativt få. Således blir det knapert med recensioner av biofilm i sommar – och jag måste hitta annat skriva om. Men varför inte köra en repris på en av mina gamla videokrönikor ur Expressen? Det jag ju ett tag sedan senast. Här är min 24:e krönika:
Efter ett par år som videoskribent har jag blivit avtrubbad på ett sätt jag inte räknat med. Själva feststämningen har så smått försvunnit.
Ni som samlar på film vet hur det är. När det kommer ett stort paket med filmer på posten, är det lite fest. Man öppnar paketet med ivriga fingrar. För att inte tala om när man varit i till exempel London, och kommer hem med resväskan överfull med filmer man köpt till fantasipriser. Det är fest i videosoffan.
Den känslan har nästan försvunnit för mig nu. Som kritiker får jag i stort sett varenda ny film hemskickad, vilket förstås innebär mindre drivor varje vecka. Självklart är detta fantastiskt kul, men det har blivit en grej som tillhör vardagen. MEN! Häromveckan fick jag uppleva feststämningen igen.
Den uppmärksamme har säkert noterat att Sverige har begåvats med ett nytt
videobolag, Odox, ett bolag som uteslutande sysslar med skräck/science
fiction/fantasy/kult. Jag blev minst sagt förvånad när jag för några
månader sedan hittade deras första släpp i en butik; George A Romeros
visserligen överskattade och alltför långa, men bra och jävligt blodiga
”Day of the dead” från 1985.
Självklart kontaktade jag Odox, och det visade sig att de förutom att ge
ut en massa fruktansvärd blodig skräck och action, även kommer att stå
för en av årets främsta kulturgärningar, vilket jag återkommer till nedan.
Låt oss ta skräckfilmerna först, och fälla några nostalgiska tårar över återseendet. Efter ”Day of the dead” följde Umberto Lenzis spansk/italienska ”Nightmare city” från 1981, en av de sämsta europeiska zombiefilmerna (zombies som kör bil?), vilket inte hindrar den från att bitvis vara hysteriskt rolig. Usla specialeffekter. Så följde den ganska trivsamma amerikanska spökhusfilmen ”Superstition”, fylld med kreativa mord a la ”Omen”.
Direkt legendarisk är nyligen bortgångne Lucio Fulcis ”The house by the cemetery”, 1981, i vilket den tosige dr. Freudstein traskar omkring i en källare där han håller sig vid liv i evigheter genom att mörda folk. Andra skräckpaketet innehåller David Cronenbergs klassiska men lite småtrista ”Scanners” (1981), Wes Cravens ”Ögon i natten”, det vill säga ”The hills have eyes”, 1977, vars storhet jag inte ser, och den stilrena slashern ”Terror train” med Jamie Lee Curtis och Ben Johnson.
Som synes en samling filmer varav flera blev väldigt omdiskuterade i videons barndom, men självklart ska de här finnas att hyra även i Sverige.
Det här är skräckfilmer från tiden innan genren fylldes av vitsande töntar till busemän och alltför glassiga specialeffekter.
På actionfronten har Ordox släppt inte minde än fem stycken Jackie Chan-rullar från 80-talet! Visst skiftar kvaliteten mellan filmerna, som är ”The first mission”, ”Battle creek brawl”, ”Dragon Lord”, ”Weels on meals” och ”Winners & sinners”, men det är ju hejdlöst kul att kunna hyra dessa igen. Varning för ”Battle creek brawl”, som är släppt i en hemsk huvudvärksframkallande fullscreen-version.
Nå, den här kulturgärningen då? Jo! Inom kort släpper Odox en klassikerserie med stumfilmsversionerna av ”Ringaren i Notre Dame”, ”Metropolis” och ”Nosferatu”! Det var banne mig på tiden.
Förutom dessa, släpps ”Skräckens ö” med Charles Laughton. Bör finnas i varje videotek.
TOPPRAFFEL! 