Bio: Boktjuven

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
På Malmö Filmdagar brukar den församlade pressen tilldelas såkallade ”goodiebags”, vilket är engelska och oftast betyder ”tygkasse med en massa saker man kan sälja eller ge bort”. Förra året innehöll den bland annat en pocketutgåva av australiern Markus Zusaks bästsäljare ”Boktjuven”. Den läste jag förstås. Inte.
Däremot har jag nu sett filmatiseringen av DOWNTON ABBEY-regissören Brian Percival, ett verk som inte har fått alltför bra kritik utomlands. Det är inte så många som håller med oss, men jag och Orvar Säfström brukar hävda att i riktiga krigsfilmer ska tyskarna prata engelska med tysk brytning. Och vi som gillar festliga tyska brytningar får vårt lystmäte i BOKTJUVEN, som är en tysk-amerikansk samproduktion. Allvarligt talat, jag trodde att Hollywood hade slutat med sådant, men icke. Efter ett par repliker på tyska i början, övergår dialogen till krigsfilmstyska, det vill säga engelska med brytning.
I centrum för den här filmen står lilla rara Liesel Meminger (Sophie Nélisse), som är i 10-12-årsåldern, och henne är det synd om, minsann. Det är sent 1930-tal, Tyskland, och Liesels ömma moder, som är kommunist, måste adoptera bort sina två barn. Men lillgrabben dör av sig själv redan en minut in i filmen. Liesel hamnar hos det barnlösa paret Hans och Rosa Hubermann (Geoffrey Rush och Emily Watson). Hans är en snäll, omtänksam och barnkär herre, och när han bär keps ser han precis ut som Lennart Hyland. Rosa är däremot ett barskt och bittert fruntimmer som bara skäller på den väna Liesel. Usch, sicken människa! Men det är nog bara en fasad, hon är nog rar hon också, innerst inne, tänkte jag, och jag tänkte rätt.
Stackars Liesel kan inte läsa, så hon mobbas i skolan och kallas Dumkopf och slåss med värste bråkstaken (som heter, håll i er, Franz Deutcher!), men blir kompis i lintotten Rudy, som vill kyssa Liesel, men det får han inte, men hon vill nog ändå, för hon gillar honom.

Lennart Hyland till höger.

Liesel är med i Hitlerjugend och bär uniform och sjunger i Hitlerjugendkören (sångtexten är översatt och fullkomligt sanslös – och den lär vara autentisk). En kväll vankas det bokbål och då passar Liesel på att sno en pyrande bok med sig hem – Hans hjälper henne med att lära sig läsa och tillsammans avverkar de bok efter bok. Hon besöker även borgmästaren vars snälla hustru låter henne läsa vad hon vill i deras enorma bibliotek. Och vad tror ni att borgmästarens fru heter? Jo, hon säger ”You kan call me Ilsa”! Folk har fantastiska namn i den här filmen, Deutcher, Ilsa, och en kille omnämns som Pieter Strauss! Och vad hette Peter Strauss’ rollfigur i DE FATTIGA OCH DE RIKA? Jo, Rudy! Jösses – är det här ett medvetet skämt? Här även en Steiner – är det Mannen med järnkorset? Jag väntade bara på att Brünhilde skulle dyka upp.
Plötsligt dyker juden Max (Ben Schnetzer) upp och får gömma sig i Hubermanns källare – vilket förstås leder till problem.
Till allt detta kommer en högtravande berättarröst, och vem är berättare, om inte Döden själv! Nej, ingen metafor för döden, utan Döden. Han berättar om hur han träffade de människor vars liv han skulle släcka.
Nå. Vad tycker jag om det här? Njä, det var ju inte så illa ändå. BOKTJUVEN är rätt okej. De löjliga accenterna är lite i vägen, och jag hade förväntat mig en berättelse som skulle fokusera mer på litteratur och fantasier, vilket inte är fallet, men filmen fungerar rätt bra. Ett drama om den tyska befolkningens situation under kriget, och det är ju hyfsat ovanligt, det är en snygg och påkostad film, och Geoffrey Rush gör en bra insats som den sympatiske Hans.
Men filmen lämnar inga bestående minnen. Som STRAFFKOMMANDO ÖST gjorde.

(Biopremiär 28/2)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js

var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(18730132)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);