Foton copyright (c) Nordisk Film
Då är väntan äntligen över för världens alla tonårstjejer. Ett och ett halvt år har de fått vänta på den andra delen i filmsviten baserad på Suzanne Colllins’ böcker. Jag har läst artiklar om svenska tjejer som bokstavligt talat har räknat ner dagarna. Jisses.
2012 års THE HUNGER GAMES tog över när TWILIGHT-serien nådde sitt slut. Filmen gjorde storstjärna av unga Jennifer Lawrence och ungarna – flickorna – älskade det här. Själv ställde jag mig lika kall till filmen som jag var till TWILIGHT. Eller åtminstone nästan. THE HUNGER GAMES var inte bra, men den var inte lika urbota fånig och kass som vampyrserien. THE HUNGER GAMES’ främsta problem var en väldigt märklig logik; en premiss jag inte köpte, samt det faktum att filmen en actionfilm anpassad för fjortonåriga tjejer, vilket innebar total brist på ös och raffel – fast den blev trots detta aningen censurklippt i England för att få en lägre åldersgräns. Det här var långt ifrån THE RUNNING MAN och andra, liknande futuristiska actiondystopier.
Den här gången har Francis Lawrence (I AM LEGEND, WATER FOR ELEPHANTS) tagit över regin, och de tidiga recensionerna i Variety och The Hollywood Reporter var väldigt positiva – de hävdade att denna uppföljare är betydligt bättre än den första delen. Bättre handling, bättre regi, bättre filmfoto, bättre action. Stämmer verkligen detta?
Nej.
När CATCHING FIRE börjar är segraren från de 74:e Hungerspelen; Katniss (Lawrence) hemma i den sketna byn hon bor i. Där trånar hon efter byhunken Gale (Liam Hemsworth), som är den hon egentligen är kär i – romansen med Peeta (Josh Hutcherson), killen hon delade segern med, var mest ett sätt att klara livhanken, verkar det som. Eller snarare ett sätt att få in ett triangeldrama med två hunkar i storyn. Katniss och Peeta är ute på något slags segerturné där de besöker de fattiga distrikten för att hålla inspirerande tal som hyllar diktaturen de lever i – något de två gör högst motvilligt. Fast nu börjar en revolt att gro därute i distrikten. Det tog hela 75 år innan folket tog sig i kragen och protesterade.
De årliga Hungerspelen är ju ett sätt att hålla befolkningen i schack. Två ungdomar från landets alla distrikt plockas ut för att tävla på liv och död ett gigantiskt, TV-sänt spektakel. Barn som dödar varandra i direktsändning. Nej, jag köper inte denna premiss. Borde inte folket ha revolterat på en gång?
Nå. President Snow (Donald Sutherland) märker att revolutionen närmar sig, så han måste hitta på ett nytt sätt att stävja folket. I de 75:e Hungerspelen ska därför tidigare segrare teamas ihop och slåss mot varandra. Återigen måste Katniss och Peeta tränas i dödlig stridskonst innan de skickas iväg till en het djungel där de under en kraftfältskupol ska slakta sina motståndare – eller stryka med i några av de många fällor som finns utplacerade i djungeln. Den dynamiska duon lär känna några nya krigare, bland dem hunken Finnick (Sam Claflin) och tuffa Johanna (Jena Melone), samt en gammal kärring.
Två timmar och 26 minuter varar det här – och det känns låååångt. Det dröjer en evighet innan huvudpersonerna äntligen skickas iväg för att tävla. Först får vi en timme eller en och en halv, som enbart består av segt prat och politiska- och romantiska intriger. Och när det väl blir action är det förstås lika lamt som i första filmen. Det blir nästan ingen action alls, och när det väl sker något är det hela snabbt överstökat.
Filmens hjältar är inget kul. Här finns många bra karaktärsskådespelare i de vuxna rollerna; förutom de ovannämnda, återkommer Stanley Tucci, Elizabeth Banks, Woody Harrelson och Lennie Kravitz från första filmen, medan Philip Seymour Hoffman är ny i enemblen. Men ungdomarna är med undantag för Jennifer Lawrence plastiga och trista. Fast Katniss är egentligen inte heller speciellt kul. Meningen är väl att hon ska kännas ”vanlig”, men detta innebär att hon aldrig gör något coolt. Inga one-liners, inga skämt, inga avancerade stridstekniker i häpnadsväckande actionscener. Hon bara går omkring med sin pilbåge och ser sorgsen ut.
THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE är gravallvarlig och totalt humorbefriad. Det här är fortfarandfe inte lika dåligt som TWILIGHT, det är inte ofrivilligt komiskt som den filmserien, men det här är tammefan lika tråkigt. Med undantag för några attackerande apor är det här fruktansvärt tråkigt. Herregud, vad tråkigt det är.
Filmen slutar med en cliffhanger – och den tredje och avslutande boken ska, liksom fallet var med TWILIGHT och HARRY POTTER, bli två filmer, så att Lionsgate kan suga på den här pengastinna karamellen ytterligare ett år.
Efter pressvisningen av CATCHING FIRE såg jag ett franskt drama som varade tre timmar – men det kändes faktiskt betydligt kortare än Francis Lawrences bleka och actionfattiga verk.
Fjortonåriga flickor kan bortse från denna recension. Jag är en medelålders gubbjävel som inte vet bättre. Töserna kommer att älska det här.
(Biopremiär 20/11)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 