Bio: Moonrise Kingdom

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Det finns vissa kulturyttringar och former av humor jag har väldigt, väldigt svårt för. Detta innebär att jag har väldigt, väldigt svårt för filmskapare som ägnar sig åt filmer inom just de ramarna. Charlie Kaufman är en av dem. Michel Gondry en annan. Spike Jonze en tredje.

Och så har vi Wes Anderson.

Många av filmerna de här herrarna gör, är något slags distanserade, stiliserade, ironiska, pretentiösa, överdesignade independentkomedier, avsedda för grubblande och eventuellt hämmade intellektuella av ett slag som främst hittas i New York och på olika seriösa filmfestivaler världen över. Som till exempel Cannes, där MOONRISE KINGDOM agerade öppningsfilm förra månaden. Märkliga filmer som jag omöjligt kan engageras i och som jag ofta tycker har en tendens att bli fjantiga – på fel sätt. Ni vet, ungefär som när en del så kallade seriösa teatergrupper får för sig att satsa på komedi eller barnteater utan att riktigt veta hur de ska göra och utan att ha fallenhet för det. Det blir fel. Och irriterande. Som när Spike Jonze gjorde världens sämsta barnfilm TILL VILDINGARNAS LAND. Eller Andersons dockfilm som varken var barn- eller vuxenfilm; DEN FANTASTISKA RÄVEN.

MOONRISE KINGDOM är en barnfilm för vuxna. Eller en vuxenfilm för barn. Eller en familjefilm för folk utan familjer. Året är 1965 och spelplatsen en ö någonstans i New England. Jared Gilman spelar den introverte, överintelligente tolvårige, föräldralöse pojkscouten Sam, som en dag rymmer från ett scoutläger. Övriga scouter – anförda av Edward Norton – polis, ett skrå som inskränker sig till Bruce Willis, liksom föräldrar och andra genomsöker ön.

Det visar sig att Sam förälskat sig i den jämngamla och introverta Suzy (Kara Hayward) och de unga tu har rymt till en strand där de slagit läger och byggt sig en egen värld; Moonrise Kingdom. Men säg den lycka som varar för evigt. De upptäcks och de sociala myndigheterna (representerade av Tilda Swinton helt klädd i blått) vill spärra in Sam på en ungdomsanstalt. Suzys stränga föräldrar (Bill Murray och Frances McDormand) är inte heller glada och förbjuder dottern att någonsin träffa Sam igen.

Men i sann amerikansk anda – rättare sagt, i sann, gammaldags Hollywoodanda – bestämmer sig rättrådiga scouter och poliser för att hjälpa det förälskade unga paret.

MOONRISE KINGDOM innehåller en del roliga scener. Små knasiga insidenter. Ett par kul rollfigurer. Även Harvey Keitel dyker upp som stenhård scoutledare. Kärlekshistorien mellan Sam och Suzy är rätt gullig, i synnerhet en … romantisk scen på stranden. Edward Norton är bra. Jag gillar i synnerhet sättet han håller sin cigarrett på på.

Det här är en lättsam och smått roande film, men som helhet fungerar det inte. När Wes Anderson satt ihop dessa småroliga scener har det inte blivit något annat än samma lätt irriterande och pretentiösa film som vanligt. Okej, lite bättre än vanligt. Men ändå. Det hela är för distanserat för att jag ska kunna engagera mig. Allting känns alldeles för sökt, all dialog är sökt. Iscensättningen är sökt. Några av rollfigurerna är lite för skruvade på ett ”konstnärligt” sätt. Flera gånger river man den fjärde väggen och folk tittar ut på oss i publiken, då och då ploppar det även upp en berättare vänd till oss åskådare.

Sådant här går hem hos väldigt många filmkritiker. Det går även hem på filmfestivaler. Intellektuella fransmän älskar sådant här. Om du tillhör de som älskar Wes Anderson, lär du bli nöjd. Filmen innehåller allt du kan begära från Wes Anderson. Själv satt jag hela tiden och tänkte på denna minst sagt träffande parodi:

… För MOONRISE KINGDOM är verkligen precis som denna fejktrailer. Jag längtar inte efter nästa Wes Anderson-film.