Bio: Apornas Planet: (r)Evolution

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

1977. London. Det var första gången jag var i England och tillsammans med familjen hade vi åkt från stugbyn i Great Yarmouth för att tillbringa en helg i London.

England – och i synnerhet London – var ju fantastiskt spännande. I tunnelbanan såg jag för första gången en punkare. Fast jag visste inte riktigt vad punk var. Vi gick förbi biografen där ÄLSKADE SPION hade världspremiär, antagligen den kvällen vi var där. Ovan för entrén hängde en fullkomligt gigantisk affisch; jag minns det som att den täckte hela fasaden, men det kan vara en efter konstruktion. James Bond, en galant dam, och stora ubåtar – det var det häftigaste jag någonsin sett.

Här ska vi komma ihåg att detta var alldeles innan STJÄRNORNAS KRIG och den därpå följande Star Wars-febern. Och vad tillhörde det häftigaste som fanns innan STJÄRNORNAS KRIG – förutom James Bond?

Jo, APORNAS PLANET, förstås.

1977 hade jag förvisso aldrig sett APORNAS PLANET (1968), men jag var välbekant med fenomenet. Det fanns ju serietidningar. Ni tror väl inte att SVT skulle få för sig att visa sådant här på 70-talet, väl?

Just den här helgen i London visade det sig att det skulle gå en Apornas Planet-film på TV. Jag hade bläddrat igenom en dagstidning och kollat TV-programmen. Och jag blev alldeles svettig när jag såg titeln ”Planet of the Apes”. När vi promenerade runt på stan kunde jag knappt bärga mig tills vi skulle återvända till Charing Cross Hotel, så att jag kunde se på APORNAS PLANET.

När jag väl fick igång TV:n och hittat rätt kanal, hade filmen redan börjat. Rättare sagt: jag lyckades bara se slutet. En massa apor och några människor spräng omkring i underjordiska tunnlar. En blond snubbe såg ut att vara hjälten. De sköt på varandra och bar sig åt och jag tyckte att det var otroligt coolt.

Plötsligt fick hjälten ett skott i pannan och dog. Slut på filmen.

Jaha?

Vad nu?

Det var ju ett konstigt slut.

Men det spelade förstås ingen roll. Jag hade sett APORNAS PLANET. Det hade varit en nästan kosmisk upplevelse.

Några dagar senare, antagligen i en helt annan engelsk stad, gick vi in i en leksaksaffär, där jag fick en Apornas Planet-docka. General Urku. Iförd lila kalasbyxor och utrustad med en detaljerad M-16. Lyckan var total.

Åtskilliga år senare insåg jag att filmen jag hade sett slutet på, var den andra delen i den ursprungliga serien; BORTOM APORNAS PLANET (1970). Efter att ha sett samtliga delar tyckte jag att det var lite mystiskt att general Urku lös med sin frånvaro – men efter lite efterforskningar förstod jag att han var en av figurerna i TV-serien som gjordes efter filmerna (åtminstone pilotavsnittet visades på svensk TV på 90-talet).

År 2001 kom Tim Burtons nyinspelning av den första APORNAS PLANET. Eller snarare nytolkning. Självklart en väldigt onödig film och ett märkligt val av Burton. Nu har jag inte sett den sedan den kom och jag vill minnas att den som film är hyfsad, trots allt, men ointressant, och det är en av Burtons sämsta filmer.

Och nu är det dags igen. Utan Tim Burton. Och den här gången har kritiken i USA varit överraskande positiv, medan mottagandet från publiken varit ännu bättre.

Och det är fullt förståeligt. APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION är nämligen ett utmärkt filmäventyr. Jag vill även passa på att berömma Fox för att de behållit den gamla fina, svenska titeln – APORNAS PLANET – och inte kört på originaltiteln RISE OF THE PLANET OF THE APES, vilket jag hade förväntat mig.

Nå, hur förhåller sig den här nya filmen, som regisserats av den nästan helst okände engelsmannen Rubert Wyatt, till den tidigare filmserien – och till Tim Burtons film? På sätt och vis är (R)EVOLUTION något slags kombination av FLYKTEN FRÅN APORNAS PLANET (1971) och ERÖVRINGEN AV APORNAS PLANET (1972), fast med kraftiga modifieringar – här saknas rymdresa tillbaka i tiden och cirkus. Ja, det mesta från de två nämnda filmerna saknas. Förutom intelligenta apor och revolt.

James Franco spelar forskaren Will Rodman, som är besatt av att hitta ett botemedel mot alzheimer – bland annat beroende på att hans far (John Lithgow) lider av sjukdomen. Försöken görs på schimpanser, och serumet man utvecklat går under namnet AZL 112.

Preparatet gör apornas ögon gröna, men framför allt blir de något alldeles oerhört intelligenta. Resultaten är bättre än väntat, men just som de ska försöka sälja in AZL och håva in stålar, får en apa ett raseriutbrott och dödas.

Det visar sig att apan bara ville skydda sin nyfödde son. Will tar hem bebisapan, som växer upp i den stora villan. Apan döps till Caesar och han utvecklas på rekordtid. Han kommunicerar med teckenspråk, bär kläder och är som en i familjen. Dessutom testar Will drogen på sin far, som genast tillfrisknar och mår bättre än någonsin. För att göra det hela ännu bättre, får Will ihop det med söta veterinären Caroline (Freida Pinto).

Men säg den lycka som varar för evigt. AZL 112:s effekt på människor blir inte riktigt den förväntade, och detta leder till en incident där Caesar ser sig tvingad att gripa in på ett våldsamt sätt. Den stackars apan tvingas därmed åter att leva i fångenskap och plågas av en grym skötare.

Men den hyperintelligente Caesar ruvar på en ljuv hämnd…

Den här gången är det aporna som är filmens huvudpersoner. James Franco må ha top billing, men nog är det Caesar som är filmens hjälte, det är honom vi sympatiserar med. Och han är en datoranimerad figur! Jag vet faktiskt inte om det förekommer några riktiga apor i filmen. Att Caesar och de andra är animerade stör mig inte alls – jag köper dem som riktiga, levande varelser, och precis som i Peter Jacksons KING KONG, är det världens främste apskådespelare Andy Serkis som gör Caesar; han har agerat apa för motion capture-processen.

Att filmen slutar med att aporna håller på att ta över världen är en självklarhet, det vet vi ju redan innan vi ser filmen. Dessa magnifika slutscener; en gigantisk batalj på Golden Gate i San Francisco, för osökt tankarna till ett antal zombiefilmer – framför allt Fulcis ZOMBIE FLESH EATERS. Men APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION kan väl även sägas vara en allegori om aids. AZL 112 fungerar inte som det ska, visar det sig, och de utsatta drabbas av en mystisk sjukdom. Och för att de resistenta aporna ska kunna ta över världen, måste mänskligheten slås ut. Stanna kvar under eftertexterna…

Rupert Wyatts film innehåller en del blinkningar till de tidigare filmerna; rollfigurer är döpta efter skådisar som medverkat i de tidigare filmerna och vid ett tillfälle utbrister den onde djurskötaren ”Get your stinking paws off me you damn dirty ape!”- vilket ju är vad Charlton Heston utbrister i originalet från 1968. I en dagstidning skriker en rubrik att en expedition till Mars har spårlöst försvunnit. Det handlar förstås om farkosten som slungats in i framtiden för att kraschlanda på vad som förvandlats till Apornas Planet.

APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION är över förväntan bra. Filmen håller högt tempo, har några bra rollfigurer och dito skådisar (även Brian Cox figurerar), historien är hela tiden engagerande och spännande, filmen är snygg och effekterna är övertygande, den actionpackade finalen är maffig, och Freida Pinto är så vacker att jag blir alldeles till mig i böjsorna.

Dessutom slipper vi se filmen i 3D!

 

(Biopremiär 17/8)

https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js