Fantomen han har en trikå som är blå…

För några veckor sedan hamnade jag hemma hos en bekant som är stor Fantomenfantast. Det var mitt i natten och han plockade fram en gammal LP från 1960-talet med Robert Broberg. På denna fanns en låt som hette ”Fantomen” och texten var till och med tryckt på konvolutet. Min bekant hade faktiskt frågat Broberg om den här låten senast han var i Malmö, men den gamle artisten hade inget som helst minne av att han skrivit och spelat in den. Innan jag gick hem spelade vi låten en andra gång och sjöng med. Brobergs ”Fantomen” börjar: ”Fantomen han har en trikå som är blå…”

Fast det är ju bara i Skandinavien han är blå och har röda brallor. Lee Falk själv hade inte riktigt tänkt på vilken färg hans skapelse skulle ha på dräkten när han skapade sin hjälte som svartvit dagstrippsserie 1936. Ibland har det stått att han kanske tänkte sig något kamouflageaktigt, ibland bara grått. Men när söndagsserien skulle gå i färg, gick Fantomen och blev lila med blå böjsor.

Om jag förstått saken rätt, fick man problem när man skulle trycka Fantomen i dessa färger i Sverige – och han blev blå. Men jag kan ha fel. I början var han mer babyblå, men färgen har mörknat med tiden.

Jag har ju flera gånger återkommit till mitt förhållande till Fantomen här i TOPPRAFFEL!. Jag har skrivit om Fantomen nummer 18/1976, som var det första numret jag köpte. Men jag hade faktiskt en Fantomenpublikation innan dess: julalbumet 1972 (daterat 1973). Jag vet inte var det kom ifrån.
Albumet innehöll två söndagsserier tecknade av Sy Barry, och det ena – det om Goola-Goola-häxan – tyckte jag var väldigt spännande. För att inte tala om omslaget av Rolf Gohs. Det var allt lite kusligt, tyckte jag som liten gosse. Titta bara:

Just omslag till Fantomen gör mig väldigt nostalgisk. Till och med omslag till de nummer jag aldrig ägde och som jag därmed aldrig har läst. När man skulle rösta på Årets Bästa Omslag avbildades förstås alla omslag, och jag satt och fantiserade om hur häftiga vissa äventyr måste vara. Ta bara det här omslaget, gissa om jag ville få tag på det här numret:

Jag gillade Fantomen, jag gillade Western. Vad kunde väl vara bättre än Fantomen som gunslinger? Men jag hittade det nog aldrig. Det omslag som vann omröstningen för 1976 medföljde som affisch, och trots att jag inte läst numret, hade jag affischen uppsatt på väggen. Det är ju en väldigt tjusig sak och jag undrar fortfarande vad herr Walker hade för sig i äventyret. Vad är det för raffig brud han raggat upp i öknen?

1977 köpte jag Fantomen regelbundet medan jag sparade ihop till en prenumeration. Ett omslag från detta år minns jag mycket väl, det var extremt suggestivt och lite otäckt – och intressant nog kan man läsa äventyret i repris i det nummer av Fantomen Krönika som finns ute i butik just nu. Men 1977 fattade jag aldrig det där med ”Kalisekten”. Jag visste inte vem Kali var och jag visste inte vad en sekt var. Och jag uttalade detta konstiga, obegripliga ord fel: kalli-SEKT-en.

Omslaget till äventyret om hur Fantomen fick sin dödskallering är klassiskt och har återanvänts flera gånger. Även detta omslag vann årsomröstningen och hamnade på min vägg bredvid Öknens son. Just det här numret fick jag när jag sov över hos mormor och morfar. Jag minns hur jag låg i deras dubbelsäng i deras ganska mörka hem. Det luktade tobak och jag läste detta mörka, stämningsfulla avsnitt.

På den här tiden såg jag alltid fram emot nästa nummer av mina favorittidningar. Jag lockades av annonserna för nästa nummer. Ibland kunde jag knappt bärga mig. Jag minns den lilla annonsen för äventyret ”Skelettkusten”. En bild på Fantomen fastbunden på en strand och jättekrabbor som närmar sig! Jösses! Det var det häftigaste jag någonsin sett! Jag minns faktiskt att jag berättade för flera andra hur häftigt nästa nummer av Fantomen skulle bli. Ingen brydde sig. Här är det ascoola omslaget.

Fantomen 5/1978 och äventyret ”Schakalen” har jag inga minnen av – tydligen handlar det om främlingslegionen. Men det enastående omslaget blev Årets Bästa och hamnade på min vägg. Det här året hade jag förresten börjat prenumerera.

Låt oss nu åter ta oss en titt på Fantomen 18/1976; det första numret jag köpte, bland annat beroende på dess skittuffa omslag. Jag vet att jag nämnt det ett par gånger tidigare, men nu har jag en ny orsak. Här har vi det svenska omslaget:

…Och här har vi omslaget till den australiska utgåvan:

Fantomen är som kanske är bekant ohemult populär i Australien. Där ges tidningen ut av förlaget FREW och innehåller bland annat det material Team Fantomen i Sverige producerar. Jag har aldrig sett ett fysiskt nummer av tidningen, men alla hävdar att det är en billighetsprodukt på uselt papper och med dåligt tryck. Framför allt har tidningen otroligt fula omslag – oftast har de bara förstorat upp- eller ritat av en ruta från numrets avsnitt. Fast det här omslaget är ju lite kul:

Som synes är Fantomen lila i Australien, precis som i USA, men även hans byxor verkar vara lila.
Även om Fantomen ju är en amerikansk serie, är figuren mer eller mindre bortglömd där. Då och då har man under decenniernas gång gjort försök att ge ut serietidningar med specialtecknat material, men inga av dessa har blivit särdeles framgångsrika. Oftast har serierna varit rätt konstiga; det känns som om författarna inte känner figuren, det är uppenbart att de inte vuxit upp med Fantomen som en av sina favorithjältar. Teckningarna har oftast också varit märkligt valhänta – till skillnad från de tecknare som Team Fantomen anlitar, har man i Amerika fått tag på få som faktiskt kan rita Fantomen själv och hans märkliga dräkt. Fantomen ser ofta hur bäng ut som helst.

När gamla fina förlaget Gold Key gav ut sin Fantomentidning, hade man flotta omslag. Målade och attraktiva. Det är bara det att Fantomen ser lustig ut på dem. Här är ett exempel:

Och på det här ser han ju inte klok ut:

Notera att han på omslaget ovan har dödskalleringen på ringfingret, vilket han faktiskt hade i de första äventyren – på 1930-talet. Här är ett tredje omslag, där den vandrande vålnaden (med markerade öron och byxränderna åt fel håll) hamnat i samma situation som Conan i första Conanfilmen, det vill säga, han är fastkedjad vid the Wheel of Pain:

Efter Gold Key försökte sig klassiska Charlton på Fantomen. Jaaa… Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här:

Men det här omslaget är ju riktigt tufft och hade kunnat bli en tjusig affisch till min pojkrumsvägg:

Det är nästan lite Tarzan över det – fast jag var aldrig någon större Tarzanfan; Fantomen var ju mycket, mycket tuffare. Hmm. När jag tänker efter skulle det även kunna vara omslaget till ett nummer av The Savage Sword of Conan.

I slutet av 1980-talet fick superhjälteförlaget DC Comics för sig att ge ut Fantomen i en egen version. Man gav först ut en miniserie på fyra nummer. Som tecknare valdes Joe Orlando. Orlando var en klassisk amerikansk serietecknare som på 1950-talet arbetade åt legendariska EC Comics och deras skräcktidningar. Men när det gällde Fantomen var det bara att konstatera att … han inte klarade av uppdraget.

Den här miniserien var rätt usel, men sålde tillräckligt bra för att Fantomen skulle få en reguljär, månatlig titel. Här är första numret:

Det är kanske bara jag som tycker så, men ser inte detta mest ut som ”Fantomen bajsar”?
DC:s tidning blev kortlivad, men efter några år klev jätteförlaget Marvel Comics in på banan. De hade tidigare gett ut den fåniga tidningen Defenders of the Universe, baserad på en tecknad TV-serie. En gång bad jag seriebutiken Metropolis i Stockholm att skicka den absolut sämsta tidning de hade i butiken till mig. Jag fick ett nummer av Defenders of the Universe. I denna serie kämpade framtida versioner av Fantomen, Mandrake, Lothar, Blixt Gordon och deras barn (!) mot Blixts ärkefiende kejsar Ming.

På 1990-talet kunde man på TV4 se en annan, tecknad Fantomenserie som också utspelade sig i framtiden: Phantom 2040. Jag kollade på serien och den var väl halvhyfsad, fast det var ju inte Fantomen så som jag ville ha honom. Marvel gav ut en serietidning baserad på TV-serien – och Fantomen ser ju ut att ha rymt från en  freakshow!

Senare startade Marvel en reguljär tidning med ”vår” Fantomen, den ”riktige”. Fast det var förstås Marvels högst egna variant av Fantomen. Tidningen blev kortlivad och omslaget säger allt:

Det förlag som ger ut Fantomen i USA just nu heter Moonstone, men de kommer inom kort att förlora rättigheterna till Dynamite, som hotar med att göra om figuren och serien helt. Fast Moonstones version har sällan varit något att hänga i julgranen. Ofta är serierna påfallande amatörmässiga; man har försökt göra en modern actionserie och det har inte alls känts som Fantomen. Och som vanligt har tecknarna haft problem med att avbilda vår hjälte. Jag vet inte vad vi ska säga om den här versionen:

..Eller den här Frazettainspirerade grejen:

Det är ju inte direkt fult, men det är ju inte Fantomen, så att säga…
Okej: i Skandinavien är Fantomen blå med röda brallor. I USA och Australien lila. Hur ser han ut i resten av världen? Till exempel så här:

Jupp, i Italien – där han heter L’Uomo Mascherato (”Den maskerade mannen”) – är han knallröd med ljusblå brallor. Han ser ut som ett jävla trafikljus som knallar runt i djungeln! Tydligen är han röd även i England. Här är ännu ett italienskt exempel:
 
Den sadistiske mördaren The Crimson Executioner (Mickey Hargitay) i italienska B-filmsklassikern THE BLOODY PIT OF HORROR verkar vara kraftigt inspirerad av den italienske Fantomen!

Lite otippat är Fantomen extremt populär i Indien, av alla länder. Om jag förstått saken rätt ges hans indiska tidning ut både på hindi (eller vad det nu är):

och på engelska (och snacka om ”bad”…):

Men allvarligt talat: vad är det här för konstigt omslag? ”The playmate”? Låter minst sagt suspekt… Vad har de för sig där borta i Indien?