Netflix: Thrash

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en film från Sony, som av någon anledning valt att dumpa filmen direkt på streaming.

Många hårdrockare är väldigt konservativa typer. Arbetarklasskultur tenderar att ha konservativa anhängare och många gatekeepers. Häromåret skrev jag i en kommentar på YouTube att Lovebites spelar power/speed metal. Då blev en snubbe plötsligt alldeles vansinnig – jag hade ju glömt bort thrash metal! Jag skulle ha skrivit power/speed/thrash metal! (Dessutom fick jag inte tycka att det finns nya band som är bättre än de från 80-talet.)

När jag såg filmtiteln THRASH dyka upp, trodde jag förstås först att det var en film om thrash metal. Jag menar, varför skulle det inte vara det? Men nu handlar det inte om musik alls. Det här är en hajthriller.

… Och har du sett Alexandre Ajas film CRAWL från 2019, har du redan sett THRASH. Det här är mer eller mindre samma film – THRASH är CRAWL, fast med hajar. Filmen påminner även om Xavier Gens’ HAJAR I PARIS från 2024.

Norrmannen Tommy Wirkola (DÖD SNÖ 1&2, I DÖD OCH LUST, VIOLENT NIGHT) står för manus och regi till THRASH, vilken utspelar sig i en liten kuststad i South Carolina (men som är inspelad i Australien). En fruktansvärd storm är på väg mot staden; det blåser och regnar rejält redan när filmen börjar.

I ett hus bor tonåriga Dakota (Whitney Peak), vars mor nyligen dött, hennes far dog för längesedan. Dakota klarar sig själv och måste nu ta sig till en affär för att handla mat. På radio och TV uppmanar man alla i staden att köra därifrån och ta sig upp på höga höjder.

På gatan utanför Dakota kommer Lisa (Phoebe Dynevor) körande, hon är höggravid och pratar med sin mor i telefon. Lisa säger att hon absolut inte vill föda under vatten. Det här är en så kallad plantering – för nu gissar vi förstås att Lisas barn kommer att födas under vatten.

I ett hus i närheten bor ett illasinnat par. De är fosterföräldrar till tre ungar. När fosterföräldrarna äter biff, får ungarna bröd.

Skyfallet blir värre. Lisa krockar med ett träd och en gren klämmer fast henne så att hon inte kommer ut. En tankbil har också krockat. Denna kommer från ett slakteri – och när tanken bryts av rinner det ut blod. Det är inte bra – eftersom blodet lockar till sig hajar. Det är inte vilka hajar som helst, det är tjurhajar; det enda djur som kan skrämma flodhästar.

Tack och lov är Dakotas morbror, dr Dale Edwards (Djimon Hounsou), marinbiolog och på jakt efter en extra stor tjurhaj som döpts till Nellie. Dale befinner sig alldeles i närheten av den översvämmade staden, och när han på en monitor ser att gatorna börjar fyllas av hajar sätter han och hans män sig i en båt.

De elaka fosterföräldrarna tänker fly utan att ta med sig ungarna, men synden straffar sig själv. Fosterföräldrarna attackeras av hajar i garaget och ungarna är fast i köket.

Jag har sett en hel del hajfilmer den senaste tiden. THRASH är definitivt e av de bättre av dem. Det här är en rappt berättad och underhållande film, den är dessutom rätt rolig emellanåt. En del repliker är kul. Specialeffekterna är oväntat bra.

… Det enda problemet med filmen är nog att det här är CRAWL en gång till. Har du sett CRAWL behöver du inte se THRASH. Så tillvida du inte är en sådan som försöker se alla hajfilmer som görs. Det lär finnas sådana människor.

Jag är inte en av dem.

… Men när får vi se en film om thrash metal? Kanske en film som lyckas kombinera hajar och thrash metal?