Bio: If I Had Legs I’d Kick You

Foton copyright (c) NonStop Entertainmment

Jag tänkte börja med att nämna att jag inte såg den här filmen på dess pressvisning, eftersom jag var bortrest. Istället såg jag den på en streamad tittkopia på min laptop – med hörlurar. Det var en lite intressant upplevelse – jag kollar aldrig på film med hörlurar och noterar därför sällan en del ljudtekniskt finlir. Som att replikerna i vissa dialoger i den här filmen hoppar mellan höger och vänster öra beroende på vem som pratar. Det kändes konstigt – jag inbillade mig hela tiden att det stod någon bakom mig.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av IF I HAD LEGS I’D KICK YOU. Jag gick in helt blind, som det heter – jag hade inte läst vad den handlar om, jag visste bara att Rose Byrne Oscarnominerats för sin insats i huvudrollen. Av någon anledning hade jag fått för mig att den här filmen från A24, med manus och regi av Mary Bronstein, skulle vara något slags skräckfilm eller thriller, men det stämde inte.

IF I HAD LEGS I’D KICK YOU är ett drama – och när jag sett halva filmen undrade jag fortfarande vad det var jag tittade på. Det undrade jag även när filmen började gå mot sitt slut. Göteborgs-Posten hävdar att Bronsteins film är ”fulländad filmisk komik”, och det kan man ju tycka om man inte har några krav på att komik ska vara komiskt. Nå, här finns ett par lustiga inslag och som helhet verkar det här vara något slags satir över att gå i terapi, något som verkar vara en amerikansk folkrörelse, i varje fall på film.

… Men främst tänker jag på skräckfilmen POSSESSION. Rose Byrne är till och med lite lik Isabelle Adjani, som gjorde den kvinnliga huvudrollen i POSSESSION.

Byrne spelar Linda, en kvinna med problem. Hon har en dotter vars ansikte vi inte får se. Dottern (Delaney Quinn) är sjuk och uppkopplad till en maskin; hon har en slang i ett hål i magen. Dotterns far är bortrest i jobbet och syns inte till. Linda är terapeut och har en del unga, knepiga klienter. Men Linda går själv i terapi – hos en kollega spelad av Conan O’Brien, av alla människor. Dessutom tvingas Linda gå på något slags föräldramöten vilka också påminner om terapisessioner.

I början av filmen brakar plötsligt taket i Lindas lägenhet ner; en vattenläcka orsakar ett stort hål i taket. Hyresvärden tar tid på sig att laga hålet, så Linda och dottern tvingas flytta in på ett skabbigt hotell, där Linda ständigt bråkar med den störiga tjejen i receptionen. Grannen på hotellet spelas av rapparen A$AP Rocky, som är otroligt lik Denzel Washington, men de är visst inte släkt.

En av Lindas knepiga klienter har en bebis och en dag lämnar klienten sin bebis hos Linda och försvinner. Fler problem uppstår. Linda är hela tiden på gränsen till ett nervsammanbrott, ibland går hon över gränsen, ibland blir det nästan Isabelle Adjani-vansinne, och om det inte vore för att jag faktiskt har ben, skulle jag hävda att filmtiteln åsyftar mig och vad jag känner – Linda är så störig att jag kände för att sparka på henne. Dottern är störig hon med. I filmens roligaste scen köper Linda mot bättre vetande en hamster till dottern för att få tyst på det eviga tjatandet. Det visar sig dock att hamstern är en arg och elak liten varelse. Märklig komik uppstår under en bilfärd.

Det pratas mycket om hål i filmen. Hålet i taket, hålet i dotterns mage. Linda hallucinerar och ser märkliga saker i hålet i taket. Det blir en del kosmiskt mumbojumbo.

Jag tycker nog att IF I HAD LEGS I’D KICK YOU är en hyfsat intressant film, men den är lika störig som Linda och dottern. Rose Byrne är bra i rollen, men jag har jävligt svårt för filmer om hysteriska kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Mycket i filmen är säkert avsett att vara roligt, men det funkade inte för min del. Mycket till thriller är det inte heller. Det närmar sig body horror på slutet.

IF I HAD LEGS I’D KICK YOU är en ganska typisk A24-film. Deras filmer är sällan något för mig.