Bio: Celtic Utopia

Foton copyright (c) Folkets Bio

Jag hade en kort period för så där 35 år sedan då jag fått för mig att jag skulle gilla irländsk folkmusik. Rent allmänt var det väl lite inne med irländsk folkmusik ett tag i slutet av 80- och början av 90-talet. Kanske var det The Pogues som skapat ett intresse. För min del svalnade intresset ganska fort. Jag hade köpt några skivor, men de blev nog inte spelade mer än en gång. Jag kan dock inte påstå att jag ogillar irländsk folkmusik, det kan vara rätt kul och fräckt, i synnerhet jämfört med gnisslig svensk folkmusik, jag klagar inte om det spelas på en pub, men jag sitter aldrig och lyssnar på det hemma.

CELTIC UTOPIA är en irländsk-svensk samproduktion i regi av Dennis Harvey och Lars Lovén, och i förtexterna står det med stora bokstäver ”Sveriges Television”, så den här dokumentären dyker väl snart upp på TV.

Filmen utlovar ett porträtt av Irlands pulserande folkmusikscen. Det lät ju lite lovande – men det skulle visa sig att de medverkande musikerna inte alls spelar den medryckande folkmusik jag kan uppskatta. Tvärtom, de föraktar den lättillgängliga, populära musiken och hävdar att folkmusik måste vara politisk, och slå mot makten och kyrkan. Musiken de framför är tråkig och sövande. En svart familj spelar soul och RnB, vilket är ännu värre.

CELTIC UTOPIA är inspelad i de absolut gråaste delarna av Irland. Det är vansinnigt deprimerande miljöer, och de flesta har felklippta hockeyfrillor och ser ut att komma från ryska förorter. Vid ett par tillfällen dyker det upp sköna alkisar i bakgrunden, varav en hoppar från en bro ner i en kanal för att simma en stund.

Det pratas mycket om det nya och det gamla, nytt möter gammalt. Det pratas om politik och religion. Det gamla och traditioner ska bevaras. Vi får se ett utdrag ur ett gammalt reportage från en by där man inte får tala engelska överhuvudtaget. Vi får se en gymnastiksal i nutid där ett hundratal ungdomar lär sig dansa folkdans; det ser ut som ett hysteriskt squaredance-mästerskap.

Stora delar av filmen är på iriska. Ett språk som låter lite mystiskt, som ur en fantasyfilm. Eller låter det som klingon? Enligt Wikipedia fanns det år 2016 inte fler än 77 969 modersmålstalare i republiken Irland och Nordirland. De har nog inte blivit fler sedan dess.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här filmen. I och för sig är det väl rätt intressant – men det här är TV på stor duk. Estetiskt skulle det kunna vara ett reportage i Aktuellt. Dessutom gillade jag alltså inte musiken som framförs. De medverkande banden och artisterna är The Mary Wallopers, Negro Impacto, The Deadlians, Jinx Lennon, Poor Creature, Branwen, Lankum, Naoise Mac Cathmhaoil, Rising Damp, Young Spencer, Eoghan Ó Ceannabhain, Róis, Post Punk Podge, Susan Hughes, Tadhg Mulligan, Alfie Mulligan, Múlú, Niamh Moriarty, Cathail O’Mhaoil, Summer Newman, Eimear Nic Ionnrachtaigh och Eoghan Ó Garmaile.

Vad sätter jag för betyg på det här? Äh, jag drar till med tre leprechauns.