Bio: I Swear

Foton copyright (c) Scanbox

För drygt tio år sedan såg jag en dokumentär om Tourettes syndrom på en brittisk kanal, det kan ha varit BBC. Det jag minns bäst från programmet var när en av killarna som stod i centrum och några vänner med samma syndrom hade picknick på en campingplats, och husvagnsfolket runt omkring dem mer eller mindre chockades när det satt en grupp glada människor kring ett bord och skrek ”Fuck! Fuck! Fuck! Cunt!”.

Kirk Jones har inte gjort någon film sedan MITT STORA FETA GREKISKA BRÖLLOP 2, som kom 2016. Nu är han tillbaka med en dramadokumentär om skotten John Davidson, som 2019 tilldelades Brittiska Imperieorden (MBE) för sina insatser för spridandet av kunskap om Tourettes syndrom. Davidson, född 1971, har själv Tourettes och den nya filmen I SWEAR inleds med att han ska ta emot medaljen av drottningen, vilket han våndas inför – och när han stiger in i salen skriker han ”Fuck the queen!”.

Därefter hoppar vi tillbaka till tidigt 1980-tal. John, här spelad av Scott Ellis Watson, är 13 år och en lovande fotbollsmålvakt, när han plötsligt och oväntat drabbas av kraftiga tics, och en tid senare börjar han spotta, skrika – och svära. Tourettes syndrom var ganska okänt på den tiden och omgivningen tror att det bara är något John av oförklarlig anledning fejkar. Han råkar illa ut, han mobbas i skolan, skolans rektor straffar honom fysiskt, och hans far lämnar familjen.

Hopp framåt till 90-talet och John spelas nu av Robert Aramayo. Han bor fortfarande hemma hos sin hårt slitna mor (Shirley Henderson), John kan av förklarliga själv inte få något jobb och han håller sig mest hemma för att undvika problem. Men så träffar han på en gammal skolkompis vars rejäla mor Dottie (Maxine Peake) är tidigare sköterska inom psykvården. Hon bryr sig om John, som lämnar sitt pojkrum och flyttar in hos skolkompisens familj. Dottie ser även till att John får ett vaktmästarjobb.

I SWEAR är en bra film. Hur mycket av det som sker i filmen som faktiskt hände, och om det som hände gick till så här, vet jag förstås inte, men det här är en film som är lika rolig som jobbig att titta på. Jag led med John Davidson när jag såg filmen, jag tyckte att det var lika jobbigt som han när han var tvungen att umgås med-, eller bara träffa andra människor och ständigt riskera att göra bort sig totalt, eller bara irritera eller förarga folk. Samtidigt är det förstås ofrånkomligt roligt med någon som ständigt svär och slänger ur sig de mest bisarra meningar. När John börjar engagera sig i spridandet av kunskap om Tourettes träffar han en ung tjej med syndromet, de sätter sig i baksätet i en bil och börjar svära utan like, som om de tävlar i att vara värst – och de måste haft otroligt kul när de spelade in denna scen.

Robert Aramayo är väldigt bra och övertygande i rollen – och han tilldelades en BAFTA för Bästa huvudrollsskådespelare. Jag tänker att det måste vara jobbigt att under en längre tid spela en person som ständigt rycker spastiskt – jag inbillar mig att man liksom kommer att fortsätta med detta efter inspelningen. Filmen är inspelad i Glasgow och i ofta riktigt härligt gråa, deprimerande miljöer.

Under den tredje akten övergår filmen tyvärr till att bli ett slags informationsfilm om Tourettes syndrom, det är lite för redovisande och präktigt. Det blir en hjältefilm. Tack vare forskare och modern teknik får vi också ett positivt slut. Jag kände inte till den nya uppfinning som presenteras.

Den riktige John Davidson är en av filmens producenter och alldeles på slutet får vi se några autentiska videoklipp med honom, Dottie och andra.