Streaming: Reflection in a Dead Diamond

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

… Fransk-belgisk-italiensk-luxenburgskt, för att vara noga.

REFLECTION IN A DEAD DIAMOND (REFLET DANS UN DIAMANT MORT) är den fjärde långfilmen av duon Hélène Cattet och Bruno Forzani – och nu är det tammefan dags att de skaffar sig en ordentlig manusförfattare, och kanske även en ordentlig regissör.

Debuten AMER, 2009, tyckte jag var rätt kul. Det var en hyllning till italienska gialli från 70-talet, en film som var fantastisk att titta på, men vars handling inte var mycket att hänga i julgranen. Nu minns jag inte vad filmen handlade om, om den nu handlade om någonting, jag upplevde AMER mest som en showcase – Cattet och Forzani ville visa vad de kunde göra, rent estetiskt, för att kunna gå vidare och göra något bättre.

Duons andra film kom 2013, THE STRANGE COLOR OF YOUR BODY’S TEARS – och de hade gjort samma sak en gång till. Flotta bilder, flott estetik, tunn handling. En bekant till mig har en liten roll i filmen, men det räcker inte. Det här är bara tråkigt.

Den tredje filmen heter LET THE CORPSES TAN och kom 2017. Här är det samma sak en gång till. Flotta bilder – men inte mer. En vansinnigt tråkig film.

Den nya filmen REFLECTION IN A DEAD DIAMOND är inte ännu en giallo-pastisch, den här gången har Cattet och Forzani låtit sig inspireras av gamla italienska Eurospy-filmer och serietidningar som Diabolik. Till en av huvudrollerna har de anlitat gamle spaghettiwesternhjälten Fabio Testi, 84, som visst fortfarande är fullt aktiv som skådespelare. Han spelar i denna film John Old som gammal man i nutid. Yannick Renier spelar John Old som ung i långa tillbakablickar.

John Old är visst något slags pensionerad spion. Tror jag. En fiende från det förflutna dyker upp på nytt. Tror jag.

Jag hängde inte med i handlingen överhuvudtaget. I den mån det finns någon handling, vilket inte är säkert. Cattet och Forzani verkar inte vara intresserade av att berätta begripliga historier. De verkar inte vara intresserade av historier. Berättelser är bara något som är i vägen för bilderna.

Vad duon är bra på, är imponerande bildspektakel. På att få saker att se extremt coola och eleganta ut. REFLECTION IN A DEAD DIAMOND ser skithäftig ut.

Men! Efter en kvart tröttnade jag. Det här är som att titta på ett kalejdoskop med popkonst från 60-talet. Det blir för mycket efter en stund. Det här är ingen lång film, den varar bara 87 minuter, men den känns otroligt mycket längre. Bristen på engagerande handling gör att filmen inte rör sig framåt – alls. Det här känns mest som något man kan använda som ambient-bakgrund på en nattklubb. Ett videokonstverk man tittar på en liten stund, för att sedan gå vidare.

Jag älskar ju italienska filmer från 60- och 70-talen; de riktiga filmerna, så att säga. Det känns lite trist att tvingas såga filmer som hyllar dessa, men jag kan ju inte sitta här och ljuga bara för att vara snäll, när jag egentligen tycker att resultaten är direkt dåliga och svårtittade.

Grejen är att om Hélène Cattet och Bruno Forzani fått ett riktigt manus, med början, mitt och slut, en ordentlig handling och med intressanta rollfigurer, hade de säkert kunnat göra en riktigt bra thriller.

Tyvärr verkar de inte vara intresserade av detta.

Det var kul en gång. Fyra gånger är tre gånger för mycket.