Bio: Mecenaten

Foton copyright (c) Johan Hannu

”Thriller” står det på IMDb. En svensk thriller. Det var väl inte igår vi såg en svensk thriller. Vad kan det här vara?

Thriller. Hmm …

MECENATEN är en film med manus och regi av långfilmsdebuterande Julia Thelin. I huvudrollen ser vi Carla Sehn, som spelar en namnlös kvinna som jobbar som städerska. När filmen börjar städar hon på ett konstmuseum, men istället för att göra sitt jobb, berättar hon om konsten för besökarna. På grund av detta blir hon inkallad till museichefen, som vi inte får se i bild. ”Du är inte guide här,” säger chefen, varpå han av någon anledning ger kvinnan sparken. Efter filmen var jag tvungen att fråga en kollega om det här. ”Fick hon verkligen sparken där i början?” – ”Jag tror det.” – ”För att hon berättade om en tavla?” – ”Det verkar så.”

Men kvinnan har fler jobb. Hon städar även hemma hos den rika och kända konstmecenaten Annika Franke, som bor i en stor lyxvilla, vilken kvinnan har nycklarna till. Franke ska åka till sitt galleri i New York. Medan hon är borta tänker kvinnan passa på att leva ut sina lustar. Hon får tag på en inbjudan till en exklusiv vernissage. Det fina folket är där och Annika Franke är bjuden. Kvinnan beger sig dit och påstår att hon är Annika Franke, som förstås finns med på gästlistan. Hon blir insläppt och har tur – trots att Annika Franke är välkänd i konstkretsar är det ingen som ifrågasätter vem kvinnan är, ingen som letar efter Franke, ingen som kommer fram och pratar.

När kvinnan går ur för att ta sig ett bloss, träffar hon på två unga killar ur serveringspersonalen – Salle (Maxwell Cunningham) och hans danske kompis Gustav (Lucas Lynggaard Tønnesen). Killarna säger att de egentligen är konstnärer, de är konststuderande. Kvinnan säger att hon har en tavla hemma som hon gärna vill visa dem. De tar en taxi till Annika Frankes villa, de går in – och kvinnan fortsätter att låtsas vara Franke.

Nu ska de tre partaja. De dricker Frankes sprit. De utbrister i koreograferad dans. Salle verkar vara lite tänd på kvinnan. Gustav verkar vara lite tänd på kvinnan. Men Gustav verkar även vara tänd på Salle och kysser honom.

Det blir ny dag. Kvinnan hittar inte killarna. Det visar sig att de varit i skogen och hämtat grenar de kommer släpande på. De har även med sig en hink blå målarfärg. Var hittade de den? De säger att ska framföra ett performance de förberett. De klär in hela vardagsrummet med plast. Var hittade de all denna plast?

Killarna, som fortfarande tror att kvinnan är Annika Franke, klär av sig till kalsingarna, smetar lite färg på sig, rör sig koreograferat och fäller högtravande repliker. Kvinnan är inte så imponerad. Hon klär av sig i underkläderna och kletar in sig med färg. Nu smetar alla färg på sig. Vad hände med de där grenarna killarna släpat med till huset?

Problem uppstår när en snubbe anländer med blommor och letar efter Annika Franke. Kvinnan gömmer sig.

… MECENATEN är en film helt utan målgrupp. Eller … Tja, vem är det tänkt ska titta på den här filmen? Det är ett drama, knappast någon thriller, och det är mest märkligt och pretentiöst. Det hela påminner lite grann om en home invasion-film; lite åt FUNNY GAMES-hållet – med den stora skillnaden att det inte finns några i huset att terrorisera. De terroriserar snarare varandra. PRETTO GAMES.

Som ofta är fallet med den här typen av film, finns här inga riktiga människor, allting är sökt och konstigt. Dialogen är sökt och konstig, det är teatraliskt och ofta pratar de inte alls. Okej, helt orealistiskt är det här inte – jag har varit på en del tillställningar med pretentiösa konstnärer och performance-artister, och ibland har det inte gått att föra normala konversationer och jag har undrat om de är så här på riktigt. De har nästan varit parodiska och de har ibland utgjort inspirationskälla till de serier jag skriver manus till. En gång blev jag ofrivilligt indragen som medverkande i ett performance på ett galleri, en i publiken sa efteråt att han tyckte att det hade varit så drabbande att han blivit alldeles skakig, medan jag tänkte, vaffan, det var ett fruntimmer som gick baklänges i slowmotion mellan två fåtöljer och delade ut kramdjur.

Filmen är nära att antyda ett spänningsmoment mot slutet när de tre åker ut till en ö – filmen är inspelad på Gotland – men det blir inte så mycket av det.

Slutet är ingen större höjdare. Det blir allt en liten antiklimax.

Den namnlösa kvinnan är allt en knepig typ. Och lite korkad. Visst, hon vill leva ett mer spännande liv, hon trivs inte med att bara vara en städerska, men att utge sig för att vara en känd kvinna i konstkretsar – och sedan fortsätta med detta? Det säger sig själv att det kommer att gå åt skogen vad det lider.

Det hade gått att göra MECENATEN till en riktig thriller – om den varit mörkare, med otäckare stämning, och om det förelagt ett ordentligt hot. Jag hade dessutom förväntat mig att filmen skulle vara sexigare. Den är lite för feg på alla plan.

MECENATEN är en ganska typisk filmfestivalsfilm. Men – om den gjorts 1971 och varit italiensk hade den nog funkat rätt bra.

I eftertexterna är ”filmkommissionär” felskrivet som ”fikmkommissionär” – två gånger.