Bio: Trollkarlen i Kreml

Foton copyright (c) Carole Bethuel

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Denna text om Ryssland och Putin måste vi inleda med Quentin Tarantino.

Tarantino hamnade ju i blåsväder för ett tag sedan när han sa att han verkligen inte gillar skådespelaren Paul Dano. Det fick han verkligen inte säga. Jag vet inte varför folk blev så upprörda – det har ju i alla tider hackats på skådespelare som anses vara kassa, främst actionhjältar. Det är ju okej att tycka att Jean-Claude Van Damme och Dolph Lundgren är usla skådisar. Paul Dano är väl snarare något slags, jag vet inte, karaktärsskådespelare? Kanske anses han vara schysst, jag vet inte. Honom måste man gilla.

Efter att ha sett TROLLKARLEN I KREML konstaterar jag:

Quentin Tarantino har rätt!

Paul Dano har huvudrollen i TROLLKARLEN I KREML. Han dominerar filmen. Han agerar berättarröst från början till slut och han är med i nästan varje scen – och han är fruktansvärt irriterande. Jag ska väl inte säga att han är dålig, men han är irriterande och påfrestande. Han halvviskar sina repliker och han pratar monotont. Han ser ut som en ung, felklippt Stefan Löfven och han har noll utstrålning. Han försvinner mot snödrivor och tapeter.

TROLLKARLEN I KREML är en fransk film på engelska i regi av IRMA VEP-regissören Olivier Assayas, vilket innebar att jag hade vissa förväntningar på den här; Assayas har gjort ett par bra filmer. Den här filmen, som hade premiär i Venedig, har dock fått rätt ljum kritik utomlands. En film om Vladimir Putins rådgivare och spinndoktor låter onekligen intressant – men filmen bygger på en roman av Giuliano Da Empoli, så allting är hittepå.

Paul Dano spelar denne fiktive man. Vadim Baranov heter han, ursprungligen konstnär och producent av dokusåpor på TV. När filmen börjar har han dragit sig tillbaka sedan en tid. Nu ska han öppna upp och berätta allt för en amerikansk journalist, Rowland (Jeffrey Wright), som anländer till Baranovs bostad, en stor, tjusig villa i en idyllisk skog.

Baranov berättar allt, från början, det inleds på tidigt 90-tal, efter murens- och Sovjetunionens fall. Baranov jobbar år en KGB-agent, men siktar uppåt och hamnar till slut hos Putin (Jude Law). Baranov blir en viktig person, han är en manipulativ man, han har sina fingrar med överallt, kanske kan han liknas vid Rasputin. Alicia Vikander spelar Ksenia, kvinnan i hans liv, kanske den enda han inte kan manipulera.

Nog för att det märks att den här filmen bygger på en roman, alltid. Sällan har en film känts mer som en roman – två och en halv timme varar det här och större delen av filmen består av folk som pratar med varandra, till detta kommer Baranovs berättarröst. TROLLKARLEN I KREML känns därför som något slags glorifierad ljudbok.

Av någon anledning skiftar skådespelarnas accenter och dialekter hejvilt. De flesta i filmen ska föreställa ryssar. Några pratar med rysk brytning, andra behåller sin brittiska eller amerikanska accent. Jag vet inte varför, jag undrar om Olivier Assayas vet varför. Tilltaget skapar viss förvirring. Jag läser på nätet att många skyltar på ryska är felstavade och att folk bär felaktiga uniformer.

En del hävdar att filmen är propaganda och ett försök att framställa Vladimir Putin i god dager. Nja, det vet jag inte om jag håller med om, Assayas har säkert helt andra syften med sin film. Oavsett vilket tycker jag nog det här är en rätt misslyckad film. Framför allt är den jävligt tråkig.