Bio: Romería

Foton copyright (c) Folkets Bio

Jag hade helt glömt bort att jag skulle skriva om den här filmen. Jag hade helt glömt bort att jag såg den på en pressvisning förra veckan. Jag hade fullkomligt glömt bort att jag sett den. Den gick in genom ena ögat och ut genom det andra.

ROMERÍA är en spansk-tysk samproduktion i regi av Carla Simón. Det här är tydligen den tredje filmen i en serie med temat Carla Simóns familj, de två första hette SOMMAREN 1993 och EN PERSIKOLUND I KATALONIEN. Jag har inte sett dem eller ens hört talas om dem. Jag utgår ifrån att det är fristående filmer.

I ROMERÍA spelar Llúcia Garcia den 18-åriga Marina, som 2004 reser till Vigo på den spanska Atlantkusten. Där ska hon träffa släkten på hennes fars sida – människor hon aldrig tidigare mött. När Marina var bebis hade hennes mor tagit henne, dumpat fadern och flytt till Barcelona. Bägge föräldrarna dog unga och fadern har Marina inga som helst minnen av. Nu ska hon ta reda på vem han var. Till sin hjälp har hon sin mors dagböcker.

ROMERÍA har ett fint filmfoto. Även miljöerna är fina. Llúcia Garcia är söt och rör sig i ett varmt och somrigt Spanien. Dock händer det inte speciellt mycket. För det mesta händer det ingenting. Åtminstone inget som fångar mitt intresse. Det är fina bilder på Marina som träffar olika människor, det är märkligt monotont och upprepande.

Plötsligt, under den tredje akten, uppstår förvirring. Då får vi plötsligt se vad Marinas föräldrar ägnade sig åt på 80-talet. Vad som gör att detta förvirrar är det faktum att modern också spelas av Llúcia Garcia, medan fadern spelas av Mitch Martín, som också gör två roller. Det dröjde en stund innan jag fattade att det handlade om tillbakablickar och att det inte var Marina, som plötsligt knarkade, begick brott och hade vild sex.

Scenerna från 80-talet är bättre än resten av filmen – de påminner lite grann om en gammal svensk Schwedenfilm från 70-talet, det är lite sunkigare. Här finns även scener från en bar eller nattklubb, eller vad det var, där folk dansar koreograferat och framför något slags föreställning, och jag blev inte klok på om det bara var en dröm.

ROMERÍA har vunnit en handfull priser på olika filmfestivaler och nominerats till ännu fler. Det förvånar mig inte. Jag tycker dock att det här är alldeles för trist och sömnigt.