Bio: The Bride!

Foton copyright (c) Warner Bros.

Välkommen till öppna spelen i överspel!

… Men först tänkte jag att vi tar en liten tripp tillbaka till 1985. Då kom det nämligen en annan film som också hette THE BRIDE, om än utan utropstecken, en film som också handlade om Frankensteins brud, och som liksom THE BRIDE! inte var en uppföljare; den följde inte en specifik Frankensteinfilm, filmskaparna hoppade på Frankensteins brud direkt. 1985 firade för övrigt James Whales klassiska film FRANKENSTEINS BRUD 50 år.

THE BRIDE från 1985, en brittisk film i regi av Franc Roddam, fick allmänt dålig kritik, många tyckte att den var fånig, men jag har för mig att jag gillade den när jag hyrde den på video. Ambitiös som jag är har jag nu sett om den.

THE BRIDE har en fantastisk rollbesättning, kanske den mest imponerande någonsin i en Frankensteinfilm: Jennifer Beals, Sting, Clancy Brown, David Rappaport, Geraldine Page, Alexei Sayle, Veruschka, Cary Elwes, Timothy Spall med flera. Filmen är en saga, en mörk saga med lyckligt slut. Beals spelar varelsen som Stings baron Frankenstein väckt till liv; den här gången är hon jättesöt, intelligent och fysiskt perfekt; hon saknar ärr. Brown spelar monstret, en snäll varelse som blir filmens olycklige hjälte; efter bråk med baronen ger han sig av och träffar på en företagsam dvärg (Rappaport), som siktar på att bli cirkusartist. Sayle gör en elak cirkusdirektör.

Filmen lider av en del klumpig dialog, men i övrig är den trevlig. Den har tjusiga, pampiga miljöer och kulisser, och en mysig stämning. Den känns som en väldigt europeisk film och den är trevligt långsam. Jag hade betydligt större utbyte av THE BRIDE än jag hade av 2026 års THE BRIDE!.

THE BRIDE! är en film med manus och regi av Maggie Gyllenhaal, och den har förstås ingenting med 1985 års THE BRIDE att göra, mer än att den också handlar om Frankensteins brud, och det är alltså ingen uppföljare till Guillermo del Toros FRANKENSTEIN från förra året. Jag gillar Maggie Gyllenhaal, men det första jag sa när jag kom ut efter pressvisningen och en kille i personalen frågade vad jag tyckte, var ”Jag hatade den här filmen från början till slut!”.

Nå, det var kanske lite grann att ta i, men jag tyckte att det här var en fruktansvärt irriterande och påfrestande film. Den innehåller väldigt mycket av sådant jag ogillar.

Irländskan Jessie Buckley, som just nu även är bioaktuell i HAMNET, vilken jag inte sett, gör titelrollen. Rättare sagt, hon gör tre roller: filmen inleds med att Buckley är Mary Shelley, kvinnan som skrev romanen ”Frankenstein” 1818, vilket som bekant även Elsa Lanchester var i prologen till filmen från 1935, innan hon mot slutet spelade fru Monster. Redan här tyckte jag att det kändes fel – Buckley tar i lite för mycket när hon läser sina repliker, det känns överdrivet.

Därefter spelar Buckley amerikanskan Ida i 1930-talets Chicago. Hon mördas av gangsters efter en ostronincident; hon knuffas nerför en trappa. Efter detta presenteras vi för Frank (Christian Bale). Frank är Frankensteins monster – och han känner sig ohyggligt ensam. Han vill ha en kvinna i sitt liv.

Frank letar upp en viss dr Euphronius (Annette Bening), som gräver upp- och lyckas återuppliva Ida (utan Idas samtycke, vilket understryks) – och därefter brakar det loss. THE BRIDE! är en film som är allt annat än återhållsam. Det är tydligt att Gyllenhaal älskar film, här finns många referenser till andra filmer, men allting är uppskruvat några varv för mycket. The bride får Harley Quinn att framstå som återhållsam. Även Christan Bale är något återhållsam jämfört med Jessie Buckley, men det här är en enda stor orgie i hysteriskt överspel. Det känns som om de släppt lös en skolklass skådespelarelever och bett dem släppa loss totalt. Eller den lokala pantomimklubben, fast med dialog. Gesterna är stora och teatraliska, det är högljutt. Det är kabaré och Bonnie & Clyde och gangsters och blod och splatter och feministiska budskap och skräck och komedi och musikal och en massa annat, huller om buller – och jag tyckte att det var tröttsamt. Det är tänkt att vara punkigt konstnärligt, eller konstnärligt punkigt, men blir mest krystat. När the Bride mot slutet utbrister ”Me Too!” blir det dessutom alldeles för övertydligt.

En lång rad kända namn medverkar – Maggies lillebror Jake Gyllenhaal, Maggies make Peter Sarsgaard, Penélope Cruz med flera. De kan inte rädda filmen – åtminstone inte för mig. Dock kan jag tänka mig att många kommer att älska den här filmen. Det här känns verkligen som en film som kommer art gå hem i vissa kretsar – kanske bland folk som gillar teater, kabaré, mim och musikaler. Men vill jag se en splatterversion av Frankenstein, ser jag om Paul Morrisseys FLESH FOR FRANKENSTEIN från 1973; den är rolig, vacker, poetisk och har Udo Kier i huvudrollen. Den är konstnärlig utan att anstränga sig.

Min första tanke var att ge THE BRIDE! en etta i betyg – men det kan jag ju inte göra. Jag kan liksom inte jämställa Maggie Gyllenhaals film med PREDATOR WASTELANDS, PSYCHIC STORM, BIKINI SHARK och PIGLET, för att bara nämna fyra filmer jag gett en etta. THE BRIDE! är en film med production values, riktiga skådespelare och en idé; en tanke bakom det hela. Att jag sedan personligen inte gillar filmen är en annan sak – det här är inget för mig. Så, jag sätter en tvåa.