Bio: Unga mödrar

Foton copyright (c) Christine Plenus

Är Belgien Europas mest intetsägande land? Vad tänker man på när man säger ”Belgien”? Öl och tecknade serier. Plastic Bertrand och Brel. Jean-Claude Van Damme (som fyller år idag när detta publiceras). EU-högkvartetet. Men sedan? Hur är en typisk belgare? Enligt klyschan är belgare folk som äter kål. Det finns ett jätteroligt Instagramkonto som heter Ugly Belgian Houses. Jag har varit i Belgien ett par gånger, dock har målet med resorna aldrig varit Belgien, jag har bara passerat landet, på sin höjd tillbringat en natt på hotell – och jag har inga som helst minnen av dessa vistelser. Jag åt dock inte kål.

De belgiska bröderna Dardenne; Jean-Pierre och Luc, är tillbaka med ett nytt vardagsrealistiskt drama. UNGA MÖDRAR är inspelad i Liège. Vad som är lite intressant är att den ser ut att kunna vara inspelad i någon mindre stad i södra Sverige. Det är lite liknande arkitektur, och vi ser inte så mycket av Liège, det är mest nergångna kontorsbyggnader och bostadshus, och ett och annat industriområde. Det är höst och trist svenskt väder. De medverkande är alla mer eller mindre glåmiga.

Som filmtiteln antyder handlar UNGA MÖDRAR om tonårsmödrar – i betydelsen tonårstjejer som har blivit mödrar. Vi får följa fem tjejer under filmens gång, vi får veta att en av dem är 15, så jag antar att de alla är i den åldern. Som sig bör är det mest eländes elände, men med några ljusglimtar.

En av tjejerna har en mor som är tidigare alkoholist med våldsamma tendenser. Modern försöker skärpa sig och vara hjälpsam och glad, men hon är fortfarande totalt oberäknelig. En annan tjej försöker hitta sin biologiska mor, Morgane; tjejen vill veta varför Morgane lämnade bort sin dotter. Tjejen spionerar på Morgane. En tredje tjej tappar ofta humöret och skriker och bär sig åt.

Tonen i UNGA MÖDRAR är nästan dokumentär. Illusionen av att det här är på riktigt förtas dock en aning av att Morgane spelas av India Hair, som jag känner igen från TRE VÄNINNOR. Filmfotot är nästan enbart intresserat av skådespelarna, som i de flesta fall visas i halvbild och ibland närbild; helbilder och miljöskildringar är få, rollfigurernas gråa värld är något som mest skymtar i bakgrunden.

Grå vardagsrealism. Jag brukar inte gilla sådant här – men UNGA MÖDRAR är rätt bra. Jag såg filmen samma vecka som DOKTOR GLAS och SCREAM 7, och den här var den bästa av dem. UNGA MÖDRAR fick pris för Bästa manus i Cannes förra året och många kritiker höjer den till skyarna, på samma sätt som de brukar upphöja allt annat bröderna Dardenne gör till skyarna. Jag är mer återhållsam, jag tänker förstås inte sitta här och ljuga, men visst kan jag rekommendera den här filmen till er som tröttnat på det vanliga bioutbudet – vilket jag konstaterar att jag har gjort.