Bio: Scream 7

Jag recenserade aldrig SCREAM VI, som kom 2023, eftersom den inte pressvisades. Dock har jag sett den sedan dess – och jag minns i princip ingenting. Inte mer än att Neve Campbell inte var med, att handlingen var mer krystad än tidigare, vilket är en prestation, och att jag inte tyckte att den var speciellt bra.

Bakom mig på pressvisningen av SCREAM 7 satt några unga skribenter, de var antagligen 25-30 år yngre än jag, och innan filmen började, diskuterade de de tidigare SCREAM-filmerna, vilka de uppenbart älskade; filmerna verkade betyda mycket för dem. De kom ihåg handlingen i de olika delarna och vilka som var med, och under visningen av filmen skrattade de åt vissa inslag som säkert var avsedda att vara roliga, men som jag inte skrattade åt alls. Jag kan mer eller mindre redogöra för handlingen i de olika FREDAGEN DEN 13:E-filmerna, men SCREAM kan jag omöjligt hålla isär. Jag minns ungefär vad som hände i den första filmen, som kom 1996.

30 år efter Wes Cravens SCREAM ställer seriens skapare Kevin Williamson sig bakom kameran för att för andra gången under sin karriär regissera. Williamson har även varit med och skrivit manus. Även Neve Campell gör comeback som den hårt utsatta Sidney.

Sidney bor nu i en ny stad tillsammans med sin tonåriga dotter Tatum (Isabel May) och sin make Mark (Joel McHale), som är polis. Tatum har en pojkvän som klättrar in genom fönstret, vilket Sidney inte uppskattar, och Tatum påpekar att Sidneys pojkvän också klättrade in genom fönstret när Sidney var ung, det har Tatum sett i STAB-filmerna; filmserien som handlar om det som Sidney råkade ut för i verkligheten, det vill säga det vi ser i SCREAM-filmerna, STAB är filmen i filmen.

Sidney lever ett nytt, lugnt liv – men säg den lycka som varar. Plötsligt dyker Ghostface; mördaren från de tidigare filmerna, upp på nytt för att hugga ner folk till höger och vänster. Gale Weathers (Courteney Cox) anländer ögonaböj med sitt TV-team för att rapportera.

Mördaren gör oväntat flera facetime-samtal till Sidney, som inte tror sina ögon: det är Stuart (Matthew Lillard), en av mördarna från den första filmen, som ringer – vilket är en omöjlighet. Stuart dog 1996. Han kan omöjligt ha överlevt. Om det nu verkligen är Stuart, varför har han väntat i 30 år på att hämnas? Vad är mördaren ute efter?

Ghostface slår till igen och igen. Antalet lik ökar – men det verkar vara Sidney och Tatum han är ute efter.

Man vet att något är fel när man tittar på en våldsam slasher – och har tråkigt. Jag tyckte att det här var väldigt tråkigt och oengagerande. Ghostface dyker upp lite för ofta, folk jagas och huggs ner, rollfigurerna är still större delen intetsägande eller irriterade. Jag gäspade. Handlingen är ännu mer krystad än tidigare. Filmens humor är inte speciellt rolig. Våldet är ofta grovt och blodigt, och här finns ett par uppfinningsrika våldsdetaljer, bland annat en kille som får huvudet spetsat på en öltapp. så att öl sprutar ut ur hans mun – ungefär som när Bo Svenson spetsades på en vattenspridare i PRIMAL RAGE (1988).

Som vanligt håller en av rollfigurerna ett anförande om skräckfilm och vilken typ av film handlingen i SCREAM 7 kan tänkas hänga ihop med. Den här gången handlar det om nostalgi, kommer man fram till. Publiken blir nostalgisk när den tänker tillbaka på SCREAM för 30 år sedan, invånarna i den här filmen tänker nostalgiskt tillbaka på STAB.

När Ghostface’ identitet avslöjas på slutet tänkte jag mest Jaha? Och vem var nu det där?

Neve Campbell har hunnit bli 52 år gammal och är skitsnygg. Courteney Cox är 61 och ser ut som Skurt, så pass plastikopererad är hon. Hon ser direkt otäck ut.

Det förklaras inte varför mördarna till synes får superkrafter och överlever grava kroppsskador så fort de får på sig Ghostface-masken.

David Arquette gör en liten cameo på några sekunder.

Nä, det här var inget vidare.