Bio: Doktor Glas

Foton copyright (c) Ulrika Malm, Unlimited Stories

Hjalmar Söderbergs roman ”Doktor Glas” från 1905 har blivit film igen, det här är den sjätte filmatiseringen – TV-filmer och en nederländsk film inräknade – och den här gången har handlingen flyttats från sent 1800-tal till nutid, och prästparet Gregorius har fått nya yrken; prästen är en hyllad författare och regissör, prästfrun är modedesigner. Spelplatsen är fortfarande Klarakvarteren i Stockholm.

TV-regissören Erik Leijonborg står för regin, han har även skrivit manus tillsammans med Isac Calmroth, som gör filmens titelroll; förra året såg vi Calmroth som prins Julian i THE UGLY STEPSISTER. Leijonborg och Calmroth har försökt göra en erotisk thriller, antagligen riktad till en en ung målgrupp.

Den unge doktor Gabriel Glas är en duktig läkare, men blyg – och oskuld. När han inte jobbar sitter han hemma i sin designerlägenhet och tittar på porrfilm och onanerar. En dag kommer den tjusiga Helga Gregorius (norskan Thea Sofie Loch Næss, som var Agnes i THE UGLY STEPSISTER) in på Gabriels mottagning. Hon har blåmärken och vill ha smärtstillande medicin. Gabriel misstänker att Helga är missbrukare. Han kommer fram till att Helga lever i ett olyckligt, destruktivt äktenskap. Han blir även förälskad i Helga.

Helgas man, författaren Patrik Gregorius (Christian Fandango Sundgren), undrar vad Gabriel Glas är för någon jävla typ och uppsöker honom, men mötet går inte som planerat. Gabriel anser att Patrik lider av depression och skriver ut starka mediciner till honom. Patrik släpar med sig Gabriel hem för att supa och knarka. Gabriel inser att han måste rädda Helga från det här livet. Eventuellt blir han tvungen att mörda Patrik. Helga är dock oberäknelig, hon super och knarkar hon med, och har våldsamma humörsvängningar. Det är inte mycket som går som unge doktor Glas tänkt sig.

Det är en märklig film, det här. Besynnerlig. Estetiskt är det här intressant. DOKTOR GLAS ser emellanåt ut lite grann som en italiensk giallo, det är lite Sergio Martino över filmen. Alla bor i flotta bostäder, alla miljöer är flotta; det är marmor, pelare, palatsliknande byggnader, till och med mottagningen doktor Glas jobbar på är elegant. Patrik Gregorius firar sin 35-årsdag på ett stort gods, där det hålls maskerad. Jag antar att Leijonborg och Calmroth inspirerats av Stanley Kubricks EYES WIDE SHUT, men jag associerade främst till Sergio Martinos ALL THE COLORS OF THE DARK från 1972.

… Men i övrigt funkar det här inte alls. Dialogen är ibland makalöst träig och agerandet är stelt och teatraliskt. Folk säger konstiga saker, det låter ibland som om replikerna plockats från en gammal bok utan att moderniseras så att de låter som något en modern människa skulle kunna säga. Patrik Gregorius ska alltså vara en framgångsrik författare, men han ger inte intryck av att ens kunna skriva en prompt till ChatGPT. Allting känns onaturligt, inga rollfigurer ger intryck av att vara riktiga människor. Ibland, när de pratar om olika krogar och klubbar i Stockholm, låter de som tonåringar.

Den som förväntar sig erotik blir besviken. Här finns inga sexscener och inga nakenscener. Spänning blir det heller inte så mycket. Det här är ett psykologiskt drama snarare än den thriller filmen utger sig för att vara.

Doktor Glas har utstrålning som glasdörren till en stängd Vivobutik och han går omkring som ett smygpervo filmen igenom. Patrik Gregorius är mest störig och ser ut att vilja spela tennis i Båstad. Eller segla. Helga klarar sig bättre, kanske för att hon pratar norska. Cecilia Forss, som jag verkligen gillar, och Gunnel Fred är bortkastade i småroller.

Jag upptäckte att det tejpsats upp filmaffischer för den här runt om i Göteborg – bland annat på en arbetsbod på ett bygge i centrala stan. Varför då? Varför marknadsförs DOKTOR GLAS så här? Är inte detta en vanlig, och en ganska bred, release? Kanske tycker man att detta är ett häftigt och ”ungdomligt” sätt att marknadsföra filmen på? Som vore den en undergroundgrej? Jag vet inte.

DOKTOR GLAS är ingen lyckad film. Den är inte bra – men den är inte tråkig, den är för bisarr och märklig för att bli tråkig. Jag satt hela tiden och undrade vad för konstigheter vi skulle få se härnäst.