Bio: EPiC: Elvis Presley in Concert

Foton copyright (c) UIP

När jag var i sjuårsåldern intervjuade min farsa mig med den kassettbandspelare jag fått i julklapp. Han frågade något om vilken musik jag gillade och om jag hade några idoler. Jag svarade käckt att jag gillade Tommy Steele. Farsan skattade. Tommy Steele? Det kunde jag väl inte göra?

Jag hade fått en gammal grammofon när jag var barn. För att ha något att spela på den hade min morsa satt sin gamla samling EP-skivor från 50- och 60-talen i mitt rum. Det var Martin Ljung, Bill Haley, Paul Anka och sådant. Jag hade ingen aning om att det var gamla skivor med artister inga barn och ungdomar längre lyssnade på. I samlingen fanns en platta med Tommy Steele. ”Elevator Rock”. Den tyckte jag svängde. Jag hade fått veta att på 50-talet gillade man Elvis Presley eller Tommy Steele, och absolut inte bägge. Min morsa gillade Steele.

Elvis Presley har jag aldrig brytt mig om. Inte mer än att jag tycker att ett par av hans filmer är rätt kul, i synnerhet VIVA LAS VEGAS. Elvis’ musik har aldrig intresserat mig. Jag gillar inte 50-talsrock, jag gillar knappt någon rock alls gjord före 70-talet. Elvis må ha varit betydelsefull, men jag skulle aldrig få för mig att sätta mig och lyssna på hans skivor.

EPiC: ELVIS PRESLEY IN CONCERT är en lite missvisande titel. Det här är inte en film med en konsert – det här är snarare ett slags potpurri. Det är en dokumentär med mycket musik. Ja, det är mest musik, faktiskt.

Baz Luhrmann ligger bakom denna film som påstås innehålla drygt 80% aldrig tidigare visat material. Jag läser dock att konsertmaterialet kommer från filmerna ELVIS: THAT’S THE WAY IT IS från 1970 och ELVIS ON TOUR från 1972. Kanske är det det bortklippta materialet från dessa filmer Luhrmann kommit över.

Klipp från Elvis-konserter, främst från Las Vegas, blandas upp med intervjuer med Elvis; det blir Elvis själv själv som står för berättarrösten. Men – vi får inte se en enda låt framföras i in helhet. Filmens soundtrackalbum innehåller 27 låtar, men betydligt fler listas i eftertexterna till filmen. För det mesta hör vi bara korta snuttar. De restaurerade filmklippen är skarpa, jag såg dessutom filmen i en IMAX-salong, men klippningen är lika hetsig som i andra Baz Luhrmann-filmer. Det klipps precis hela tiden. Ibland har visst studioversionen av låtarna lagts över konsertklippen. Ibland klipps det mellan svartvita TV-inslag och scenen i Las Vegas.

Jag, som inte är en Elvis-fan, upplevde det här mest som en 90-minuter lång Elvisgröt som bara malde på – och jag nickade till en stund i mitten när det blev lite för repetitivt. Elvis svettas på scenen, kvinnor i publiken skriker, kvinnor kommer fram till scenen och kysser Elvis, som säger något vitsigt.

Vi får se Elvis utföra Elviskarate på scenen. I logen frågar någon ”Var det där karate?” och Elvis svarar ”Yeah!”. Alldeles mot slutet av filmen kommer Cary Grant leende in i Elvis’ loge, men det mötet får vi inte se något av. Det hade jag velat se mer av.

Mellan 1969 och 1977 genomförde Elvis 1 100 konserter, ibland tre om dagen. Det låter allt jävligt trist att köra samma show tre gånger om dagen. Två konserter är inte mycket bättre. Samma låtar, dag efter dag. Och det måste ha varit ännu tristare att tillhöra orkestern och sitta där och spela samma grejor i en evighet, och få betydligt sämre betalt än Elvis. Tonåringar syns det knappt några alls i Vegaspubliken. Ungdomar lyssnade på annat på 70-talet.

Jag vet inte vad jag ska sätta för betyg på den här filmen. Är man Elvisfantast lär man älska den – så tillvida man inte irriteras av snuttifieringen.

Nå – tre Tommy Steele kan den väl få.