Bio: Wuthering Heights (2026)

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag skrev den här recensionen ett par timmar efter pressvisningen igår, och jag hade en lång utläggning om att jag inte visste vad ”Svindlande höjder” handlar om och att jag inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna. När jag skrivit klart och började lägga in länkar och taggar i texten, visade det sig att jag skrivit om Emily Brontë tidigare. Inte nog med det – jag har även sett- och recenserat en filmatisering av ”Svindlande höjder”! Jodå. Andrea Arnolds WUTHERING HEIGHTS, som gick upp på bio 2012. Den hade jag inga som helst minnen av. Jag läste vad jag skrev för 14 år sedan. Vissa svaga minnen av en grå och skitig film kom tillbaka. Jag insåg även att inledningen på min gamla recension var väldigt lik denna nya som jag precis skrivit. Nå – här är så min recension av 2026 års WUTHERING HEIGHTS, efter att ni läst den kan ni jämföra den med min text om 2012 års version.

Om ni tror att jag läst Emily Brontës roman ”Svindlande höjder” från 1847, så tror ni förstås fel. Fast varför skulle ni tro det? Jag hade blivit förvånad om ni faktiskt trodde att jag hade läst den. För mig är ”Svindlande höjder” synonym med Dave Allen och Monty Python. Som barn på 70-talets såg jag deras sketcher där de drev med Brontës romantiska historia. Jag har i drygt 50 år känt till att den handlar om ett par som heter Cathy och Heathcliff som springer mot varandra på en hed och skriker ”Cathy!” – ”Heathcliff!”.

… Jo, och självklart associerar jag även till låten med Kate Bush. Jag lyssnade väldigt mycket på Kate Bush för 35 år sedan. Fast jag vet inte om jag kände till den när den kom 1978. Och då lyssnade jag bara på KISS.

Nu har Emerald Fennell gjort en ny mastodontfilm av den här gamla boken. Inspelad i England – och med australier i huvudrollerna. Det första jag tänkte efter att ha sett filmen var att, jösses, handlingen var ju nästan exakt som jag gissat att den var, nästan som en parodi på gotisk romantik. Nu fick jag förvisso veta att Fennell, som även skrivit manus, ändrat en hel del i storyn – jag antar att det är som med BRAM STOKERS DRACULA; det är inte precis boken som filmatiserats, utan en fri tolkning.

Hur som helst: 2026 års WUTHERING HEIGHTS är en ganska fruktansvärd film om fruktansvärda människor. Men den är grann att titta på.

Filmen öppnar på ett intressant och överraskande sätt jag inte ska avslöja här – men det är både roligt och grymt samtidigt. Sedan presenteras vi för den lilla flickan Cathy, som bor med sin hårda och bestämda far, mr Earnshaw (Martin Clunes). En dag kommer Earnshaw hem med en skitig och föräldralös pojke. Han är även namnlös, så Cathy döper honom till Heathcliff. De två barnen blir bästa vänner och med tiden förälskade i varandra. Earnshaw är fortfarande grym och piskar Heathcliff.

Snart växer Cathy upp till Margot Robbie. I boken är visst Cathy tonåring – Robbie är 35. Heathcliff växer upp till Jacob Elordi. De ändrar även personlighet. Cathy blir plötsligt rejält osympatisk – och det blir även Heathcliff. Margot Robbie är verkligen skitsnygg, men Cathy är en hemsk människa. En dag lämnar Heathcliff plötsligt Cathy och godset Wuthering Heights.

Några år går och Cathy gifter sig med den vansinnigt rike Edgar (Shazad Latif). Edgar ser mest ut som Jon Lovitz med mustasch. Cathy älskar inte den veke och vänlige Edgar, men hon lever nu i en lyxvärld; hemmet är som ett sagoslott.

Plötsligt återvänder Heathcliff. Han berättar inte var han hållit hus, men nu ser han ut som sångaren i ett New Romantic-band från 1982, och även han är nu vansinnigt rik. Hur han blivit rik framgår inte.

Cathy och Heathcliff träffas i smyg. De har sex. De har sex hela tiden. Han sticker även fingrar munnen på henne och slickar henne i ansiktet och har sig. Det hela leder till eländes elände.

… Tja, det är väl allt. Det hela är märkligt tunt.

Nu tillhör inte jag målgruppen för den här filmen, men jag engagerades inte det minsta av handlingen. Jag kunde inte relatera till rollfigurerna. Jag greps inte av handlingen. Jag tyckte inte att det var romantiskt. Det här är en fil om två rövhål.

En rolig grej: jag hade helt glömt bort att det var Jacob Elordi som spelade monstret i Guillermo del Toros FRANKENSTEIN, vilken kom förra året. Elordi är 196cm lång. Margot Robbie är 168cm. Han är väldigt mycket längre – och ser ännu längre ut på bioduken. När jag såg filmen tänkte jag att, herregud, han ser ju för fan ut som Frankensteins monster! Och så visade det sig att han faktiskt var monstret.

Filmen ser alltså fantastisk ut. Den är pampig att titta på – jag såg den i en IMAX-salong. Cathys hem är extremt kitschigt. Scenografin är fantastisk. Här finns även några riktigt bisarra scener – som när den elake Heathcliff tvingar Edgars unga syster Isabella (Alison Oliver) att låtsas vara en hund han kedjat på golvet.

… Men jag tycker inte att det här är en bra film. Alls. Den är rätt kass. Lång och kass. Jag brydde mig inte ett dugg om någon i filmen och när den slutade var jag likgiltig. Jag tog på mig hatten och gick.

”Wuthering Heights” med Kate Bush spelas inte på ljudspåret.