Bio: Mother

Foton copyright (c) Scanbox

Jag har säkert nämnt det här tidigare, men i juni 1995 skrev jag en kultfilmskrönika i NST om nunsploitationfilmer. Ett par dagar efter att texten publicerats var jag inne i videobutiken Broadway, som kanske hade hunnit byta namn till Videomix. En kompis som jobbade där sa att det kommit in en äldre man som försiktigt tassat fram till kassan och sagt ”Ursäkta mig, men har ni sådana där nunnefilmer det stod om i tidningen?” Det hade de inte. De filmer jag hade sett, hade jag till större delen beställt från England och Holland. Dessutom var filmerna i de flesta fall från 70-talet.

Nunsploitation var en förhållandevis kortlivat genre, men en genre som gjorde intryck. Det var förstås främst i Italien och andra katolska länder filmerna gjordes; länder där det fanns religiösa tabun att bryta. Nunsploitationfilmerna handlade oftast om det som skedde innanför klostrens murar – det vill säga sexorgier, satanism, tortyr, förnedring, mord och annat. Även i andra länder gjordes det nunnefilm. I England hade vi Ken Russell. Han var en jävel på nunnor – och han gjorde den på sin tid så oerhört kontroversiella DJÄVLARNA (1971).

MOTHER är en nunnefilm i regi av Teona Strugar Mitevska från Makedonien (Vuk Mitevski listas som medregissör). Filmen är en samproduktion mellan Nordmakedonien, Sverige, Belgien, Danmark och Bosnien och Hercegovina. Den är på engelska och med exteriörscener inspelade i Indien, där filmen utspelas, och med interiörscener filmade i Belgien. MOTHER är förstås en illa vald titel, det finns ju flera filmer som heter så; till exempel har vi Darren Aronofskys MOTHER! från 2017, dessutom är det en trist och intetsägande titel.

Nej, det här är förstås ingen nunsploitationfilm – men filmen är nästan lite inne och tafsar på området. Jag är dock inte säker på att detta är avsiktligt. MOTHER är ett seriöst nunnedrama som utspelar sig 1948 – men Teona Strugar Mitevska försöker berätta filmen på ett konstnärligt och coolt sätt, med stora textskyltar och anakronistisk musik.

Noomi Rapace spelar abbedissan Moder Teresa i det där klostret i Indien. Hon går i väntans tider – hon ska få besked från Vatikanen om hon får tillstånd att lämna klostret för att ge sig ut och missionera på egen hand. Nederländska Sylvia Hoeks (BLADE RUNNER 2049, THE GIRL IN THE SPIDER’S WEB) spelar nunnan Agnieszka, som antagligen är den som kommer att ta över efter Teresa. Agnieszka är söt och glad, men saker och ting kör ihop sig totalt när det visar sig att Agnieszka är gravid. Hon ville känna köttets lustar.

MOTHER utspelar sig under sju dagar och filmen är indelad i sju kapitel; den börjar med dag sju, och sedan räknas det ner. Och … Nä, det här är inte en speciellt bra film. Noomi Rapace pratar med en besynnerlig accent – och iförd nunnedoket är hon märkligt lik Eva Rydberg. Hon har i princip ett och samma sammanbitna ansiktsuttryck filmen igen, hon brukar ha det, Noomi Rapace. Sylvia Hoeks är betydligt mer varierad i sin roll, men här finns ingen handling som engagerar mig. Nunnekloster är en bisarr och fascinerande värld, men det får gärna hända något av intresse också.

I en drömscen spelas lika plötsligt som oväntat ”Hard Rock Hallelujah” med Lordi på ljudspåret och nunnorna brister ut i märklig dans i klostrets korridorer. Den här scenen är tänkt som häftig – men här doftar det nästan lite kalkonfilm. I en annan scen sitter nunnorna vid ett långbord för att äta middag, de klappar taktfast händerna och skanderar något om Jesus – och jag tyckte att det hela var märkligt likt ”Gooba gobble, Gooba gobble, we accept you, one of us!” från Tod Brownings FREAKS från 1932.

Här finns några bra scener, oftast med Sylvia Hoeks, men nej, jag gillar inte det här. Det hela känns besynnerligt poänglöst.